Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

Medan man befinner sig i spänd förväntan inför den tredje säsongen av BBC:s föredömliga Sherlock-serie kan man kanske trösta sig lite med en film. Men det är tveksamt…

***

Det jäser av oro i Europa, lönnmord och bombningar avlöser varandra. Och vem är bättre rustad att försöka ta reda på vem som står bakom det hela än vår gamle vän Sherlock Holmes? Fast han vet ju redan vem som står bakom – the Napoleon of crime, professor James Moriarty – kruxet är bara att den illistige är så bra på att sopa igen spåren efter sig att inga bevis för komplotten står att finna. Och varför vill Moriarty få länderna att flyga i strupen på varandra?

Men en riktig brottsbekämpare måste ha en side kick. Problemet är bara att den gode Watson är i full färd med att gifta sig med sin Mary och inte har tid för sin gamle ungkarlskumpan. Under möhippan lyckas dock Sherlock få korn på en mystisk zigenerska som tycks sitta inne med en hel del information. Och efter fullbordad ceremoni får John Watson se en avslappanad smekmånad i Brighton med lilla frugan bytas ut mot flängande runt i Europa tillsammans med Sherlock.

Det hela ställs på sin spets vid en för Sherlock-kännare olycksalig plats – de schweiziska Reichenbach-fallen

Med tanke på att jag var relativt kallsinnig inför Robert Downey Jr och Guy Ritchies första försök att visa upp en tuff men fortfarande victoriansk Sherlock var kanske inte förutsättningarna för A Game of Shadows de allra bästa. Ibland kan det för all del vara en fördel, när filmen för dagen lyckas överraska positivt, men i det här fallet uppstod tyvärr ingen sådan situation.

Detta andra Sherlock-alster tillhör kategorin filmer som känns mer röriga än vad de egentligen är (jag upplever att det har varit många sådana som rullat här hemma på sista tiden – det är kanske jag som börjar bli gaggig istället?). Själva händelseförloppet är egentligen inte så osammanhängande, men i ett försök att dra ut på spänningen dröjer förklaringen till varför allt händer.

Oftast fungerar det knepet bra, men i det här fallet tappar jag intresset långt innan Sherlock börjar dra sin briljanta slutledningsmonolog. De eventuella kängor som manuset försöker utdela till det militärindustriella komplexet och krigsmånglare som Halliburton blir inte mer än några halsvettiga sockiplast. Uddlöst och ofokuserat.

Vad gäller Sherlock-framställningar lider också A Game of Shadows av att jämföras med BBC-serien. Benedict Cumberbatch är en betydligt coolare Sherlock och Martin Freeman en betydligt mer sympatisk Watson. Buddy-känslan mellan Downey Jr och Law som ändå var rätt skön i den första filmen är som bortblåst i uppföljaren.

I den här versionen handlar det mest om att detektiven tycks ha bytt namn till Sherlock ”Iron Man” Holmes med tanke på hur mycket stryk han kan ta och hur han hattar mellan den ena förklädnaden efter den andra. Riktigt så kul är det faktiskt inte att se Downey Jr i peruk och läppstift.

Något måste förstås också sägas om Sveriges stolthet, närvaron som motiverar hela svenska befolkningen till platser på Oscarsgalan. Minst… Jag är ingen kännare av Noomi Rapace, vad jag vet har jag nog bara sett henne i Män som hatar kvinnor och Prometheus. I de filmerna tycker jag dock att hon gör helt ok insatser.

Skulle jag ha sett henne för första gången i A Game of Shadows skulle jag ha trott att det var en felcasting av bibliska mått. Ett misstag helt enkelt. För här går hon mest omkring och pratar med en underlig dialekt samt ser påtagligt utklädd ut, oavsett om hon för tillfället är iförd balklänning eller ser ut som en rymling från en amatöruppsättning av Singoalla, alternativt bronsmedlaljör i en Boy George-lookaliketävling.

Otvetydigt snyggt är förstås slutresultatet, men jag känner att jag hunnit härskna rätt rejält på den blyertsgrå tonen som ligger över det hela och Ritchies distinkta stil. I Sherlock Holmes kom den primärt till uttryck i slagsmålsscener och funkade då hyfsat. Här handlar det om en evighetslång springscen och för min del funkar det inte alls.