You are currently browsing the tag archive for the ‘Antropologi’ tag.

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Det är väl ungefär det knippe orsaker som för kompisgänget Josh, Mark, Christian och Pelle till Pelles hemort någonstans i det extrem-rurala Hälsingland. Med på färden också också Christians flickvän Dani. Tjejen som de andra försökte övertala honom att göra slut med (bland annat i syfte att hitta någon ”who actually likes sex”) när en familjetragedi skickade henne rakt ned i depressionens djup vilket förstås omöjliggjorde dumpningsaktionen.

Nu är den lilla gruppen utlämnade på vinst och förlust till ett kollektiv av vitklädda och drömskt leende människor. Ett kollektiv som å ena sidan tycks nästan lite väl uppspelta vid möjligheten att välkomna främlingar till deras nio dagar långa helgdag men som å den andra visar sig leva efter regler och ritualer vilka är minst sagt svårsmälta för den oinvigde. Och då snackar vi inte den sociala pressen att skämma ut sig med ”Små grodorna” kring midsommarstången.

Av omvärldens reaktioner förstod jag att Ari Asters debut Hereditary var en sådan där film som delade publiken. Antingen tyckte man den var briljant och annorlunda eller också såg man den som krystat prettoskräp. Fördelen var att när ungefär samma omdömen började trilla in om även Midsommar var jag åtminstone någorlunda förberedd inför titten. Regissören skulle i alla fall inte servera mig någon lättsmält och generisk Annabelle-röra.

Och det måste jag ge Aster – han är en jäkel på att skapa en tryckande och obehaglig stämning. Han har ett bra öga för bilder som ger intryck av att något inte riktigt är som det ska men som är svårt att sätta fingret på. Att sammanfoga dem med beteenden och händelser som var för sig kanske inte är särskilt uppseendeväckande men som i det stora hela lägger ett oroväckande pussel. Ett om natten konstant gråtande spädbarn i den gemensamma sovsalen. En upp-och-ned-vänd kamera och ibland brutalt hårdhänta klipp. Något som i ögonvrån och i kanten av bilden ser ut att långsamt pulsera eller andas.

Asters berättande låter sig väl kombineras med Pawel Pogorzelski urtvättade fototeknik, mörkare så länge vi befinner oss i Boulder och nästan smärtsamt ljust när vi förflyttats till Svedala (ety här härskar tydligen ”midnattssolen”). Och så förstås den elektroniska ljudmattan från den brittiske artist som kallar sig The Haxan Cloak.

Allt det här, plus en huvudperson som uppenbarligen mår skit rent psykiskt, gör att jag redan från början känner att jag hela tiden får kämpa en aning för att dra efter andan. Eller också handlar det om att Aster, med imponerande precision, lyckas pricka in en gigantisk skrämselfaktor för min del. För även utan alla konstigheter inser jag att jag inte för all honung i Hälsingland skulle vilja vara utslängd i ett sammanhang där folk går omkring och ler hela tiden, pratar om naturens harmoni eller inneboende hermafroditiska egenskaper samt med obehaglig intensitet tittar mig djupt i ögonen och säger ”Välkommen hem”.

Så stämningsmässigt är Aster hemma relativt omgående för min del. Han lyckas också få till ett antal scener som genuint otrevliga, inte sällan chockerande grafiska på ett sätt som bara blir desto mer överraskande när jag fram tills dess vant sig vid den drömska atmosfären som präglar omgivningar och foto. Men samtidigt finns här andra scener som jag kanske inte direkt skulle kalla för pretto men som åtminstone gränsar till det fåniga, alternativt enbart konstiga. Weird for the sake of weird. Tyvärr tenderar de dessutom till att vara för långdragna, speltiden på 147 minuter är ibland svårmotiverad.

Temamässigt blir det också knepigare och här skär det sig tillräckligt mycket för att jag ibland till och med ska sitta och haka upp mig på detaljer. Som det faktum att alla är utomhus hela tiden men ingen verkar bli det minsta solbränd. Att den avslutande överdådigt pråliga blomsterprakten är långt ifrån vad som kan hittas på en svensk juniäng (filmen är inspelad i Ungern). Eller att Josh uppenbarligen tänkt sig inkludera Hälsingeritualerna (vilka dessutom knappast kan anses som generella för svenskt midsommarfirande) i en antropologisk ”thesis” men utan att i förväg kontrollera om han verkligen får dokumentera och publicera dem.

Mitt intryck är att Aster hellre fokuserat på bilder och scener som ska upplevas som skrämmande eller oroande än att lägga krut på att få sin mytologi och kollektivets trosgrunder att hänga ihop. Eller för den delen få dem att likna ett svenskt midsommarfirande. Det förekommer ett par björnreferenser men med tanke på den betydelse som djuret spelar i slutet är de för ytliga och oförklarade. En av dessa referenser är dessutom John Bauers klassiska ”Stackars lilla basse” från 1912 som hänger ihop med sagan som kallas ”Oskuldens vandring”. Men Dani, bra porträtterad av brittiska Florence Pugh, är ingen sökande oskuld som får hjälp av de vitklädda att finna sitt rätta jag utan en trasig kvinna på flykt. Huruvida hon verkligen söker en ny familj och i så fall hittar den i Hälsingland artikuleras inte tillräckligt tydligt för att det ska fylla någon funktion.

Sedan tycker jag också att Midsommar tappar i styrka genom att i allt för hög grad avsluta precis som en annan klassisk film i kategorin ”skräckfilm som inte är ’riktig’ skräck”. Så trots att även Midsommar tycks vara en film som publiken tenderar att antingen hata eller älska verkar jag landa någonstans i mitten. Den är bitvis riktigt obehaglig men alldeles för ojämn för att bli någon helgjuten succé.

star_full 2star_full 2star_full 2

Andra filmspanare har också återupptäckt ”svenska” midsommartraditioner, nämligen:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Annonser

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Läs hela inlägget här »

the-serpent-and-the-rainbowNär George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Läs hela inlägget här »

zombi-holocaust1alt. titel: Zombie Holocaust, Zombi 3, Dr. Butcher M.D.

I sista sekunden han jag klämma in tittning på ytterligare en italiensk zombierulle. Italiensk säger ni, men regissören heter ju Frank Martin? Icke så, kontrar jag. Antagligen av samma säljbarhetsanledning som den här typen av filmer utrustas med halvkackig dubbning har regissören utrustats med ett mer anglosaxiskt klingande namn men heter egentligen Marino Girolami.

Läs hela inlägget här »

Inom filmspanarnas utmaningstema fick Jojjenito något att bita i av Fiffi och i samband med det inlägget uppstod också diskussionen om hur en film som Cannibal Holocuast förhåller sig till mer sentida motsvarigheter som exempelvis A Serbian Film. Eftersom jag hade sett den senare men inte den förra fick jag genom Fiffi chans att ändra på det.

***

Cannibal HolocaustDet var en gång en liten film som verkligen inte hade de bästa av förutsättningar. Två skådisar hyrdes in enkom för att de var italienare som också kunde prata passabel engelska. En hyrdes in framförallt på grund av sin storlek – kostymerna gjorda för en avhoppare passade även honom.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Lev Grossman, The Magicians
Hjalmar Bergman, Clownen Jac
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser