Publish and Perish: Three Tales of Tenure and Terror (1997)

En otrogen litteratur-postdoc som dessutom kämpar med att kicka igång sin karriär får problem med sin hustrus katt, Charlotte. En tidigare hyllad antropolog som tack vare ett konferens-snedsteg försöker återupprätta sitt rykte på distans i England. En ung, kvinnlig historiker som är på väg att få inte bara sitt arbete, utan hela sitt liv, förstört av en ogin och makthungrig professor.

Man behöver inte befinna sig särskilt länge inom universitetsvärlden innan man kommer i kontakt med uttrycket ”Publish or perish”. Myntat redan på 20-30-talet är innebörden att om man inte ser till att publicera sig, kan man kyssa en akademisk karriär adjö. Sedan finns det förstås en massa förbehåll knutna till detta också. Det handlar inte uteslutande om kvantitet eller kvalitet, det handlar också om vilka tidskrifter man syns i och med vilka andra forskare man knutit an. En djungel med andra ord.

Och en djungel skördar sina offer. Som titeln på dagens bok säger – det är inte säkert att man överlever trots att man försökt göra ”allt” rätt. Den korrekta benämningen på amerikanske författaren och skribenten James Hynes tre berättelser i denna samling torde vara ”långnoveller”. De är skrivna med en mörkt humoristisk och satirisk spets men som vanligt fann jag allra mest nöje i beskrivningarna från en universitetsvärld som ibland utan tvekan kan ha huvudet väl långt uppe i sin egen röv ibland.

Alla Hynes huvudpersoner har kommit på det ena forskningsämnet mer krystat än det andra. De excellerar i högtflygande och abstrakta kopplingar mellan, säg, Michel Houellebecq, motorsågsindustrin i Iowa på 1950-talet och polynesisk kolonialism samt putslustiga titlar på sina papers. Och som antropologen Gregory Eyck i mittennovellen ”99” får lära sig den hårda vägen, det kan vara farlig att förlita sig allt för mycket på ironi i den post-post-moderna, medvetna och lättkränkta universitetsvärlden.

Förutom det satiriska stråket är det tydligaste temat i Hynes tre långnoveller adaptioner, mer eller mindre löst. Den svinige Paul finner sig i första långnovellen ”Queen of the Jungle” fångad i tassarna hos Poes ”The Black Cat”. Gregory Eyck får se sig genomleva någon slags version av den stackars Sgt. Neil Howies öde. Och Virginia Dunning måste i ”Casting the Runes” tampas med professorn Victor Karswell, vilken är beredd att ta till…okonventionella metoder för att tvinga till sig hennes forskning.

Publish and Perish bjöd på riktigt underhållande läsning och till och med en del skrock längs med vägen. Själv föredrog jag ”Casting the Runes” men det kanske bara är för att det var en ganska klurig uppdatering av M.R. James klassiska novell och för att jag är väldigt förtjust i både novellen och filmadaptionen.

Midsommar (2019)

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

X6: Temperance Brennan (1999-2004)

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Sameblod (2017)

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

The Serpent and the Rainbow (1988)

När George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Zombi Holocaust (1980)

alt. titel: Zombie Holocaust, Zombi 3, Dr. Butcher M.D.

I sista sekunden han jag klämma in tittning på ytterligare en italiensk zombierulle. Italiensk säger ni, men regissören heter ju Frank Martin? Icke så, kontrar jag. Antagligen av samma säljbarhetsanledning som den här typen av filmer utrustas med halvkackig dubbning har regissören utrustats med ett mer anglosaxiskt klingande namn men heter egentligen Marino Girolami.

Cannibal Holocaust (1980)

Inom filmspanarnas utmaningstema fick Jojjenito något att bita i av Fiffi och i samband med det inlägget uppstod också diskussionen om hur en film som Cannibal Holocuast förhåller sig till mer sentida motsvarigheter som exempelvis A Serbian Film. Eftersom jag hade sett den senare men inte den förra fick jag genom Fiffi chans att ändra på det.

***

Det var en gång en liten film som verkligen inte hade de bästa av förutsättningar. Två skådisar hyrdes in enkom för att de var italienare som också kunde prata passabel engelska. En hyrdes in framförallt på grund av sin storlek – kostymerna gjorda för en avhoppare passade även honom.