Med tanke på hur pass mycket jag tycker om Guillermo del Toros filmatisering av Mike Mignolas serier från 2004 (uppföljaren är helt ok, remaken negerar sin egen existens) är det lite märkligt att det tog mig så här pass lång tid att komma fram till förlagan.
Fortsätt läsa ”Hellboy: Seed of Destruction (1994)”
”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.
Hur ska man summera lite drygt 20 Hammer-filmer? Tja, till en början är det väl bara att vara ärlig och rakt upp och ned konstatera att för en nutida blaserad tittare är det få av filmerna, om ens någon, som skulle kunna karaktäriseras som riktigt läskiga. Där kommer väl kanske den senaste i raden, The Woman in Black, närmast. Men för mig, som fortfarande tycker att Sadako-som-kryper-ur-TV:n är det rysligaste jag någonsin sett (tätt följd av rosslingsljuden i The Grudge), var Hammers monster en promenad i parken i jämförelse.
Nog för att Matthew Lewis munk Ambrosio, i den gotiska klassikern The Monk, var galen så det räckte till och blev över, men vad är det mot en riktig munkgalning? Det känns ganska logiskt att Hammer inte skulle kunna hålla labbarna borta från Rasputin. Det känns också logiskt att man struntar i petitesser som att filmens Rasputin är betydligt mer fysiskt imponerande om man jämför med de historiska bildbevisen eller att den riktige Rasputin faktiskt aldrig avlade några munklöften. Annars hade man ju inte kunnat använda titelns smaskiga alliteration.
Rörliga bilder och tryckta ord 