Black Christmas (1974)

Är det första advent så är det. Bloggens första och enda julfilm anno 2012.

***

alt. titel: Stilla natt, blodiga natt

Det börjar lacka mot jul och i den kvinnliga studentföreningen ΠΚΣ’s stora hus är det inte så många invånare kvar längre. Det hindrar dock inte att deras telefontrakasserare fortsätter att ringa obscena samtal men just den här kvällen bjuder han på mer än bara stönanden. När rivjärnet (och fyllkajan) Barbara påpekar att uppringaren är pervers konstaterar han lugnt ”I’m going to kill you” och lägger sedan på luren. Tjejerna tar dock inte mer allvarligt på detta än de tidigare gjort på stönandena. Det kanske de skulle ha gjort om de bara kunnat se gestalten som smugit runt huset, kikat in genom fönstren och nu befinner sig på vinden.

Dagen efter kommer ordentliga Clare Harrisons pappa (vilken mest av allt ser ut som en Tintin-karaktär med sin kala fläck och glasögon) till huset. Hans dotter har inte mött honom där de kom överens och när man tittar in på hennes rum finns all anledning till oro: hennes väskor står ordentligt packade men av Clare själv syns inte ett spår. Polisen är inledningsvis måttligt intresserad men när man gör uträkningen försvunnen flicka+telefontrakasserier+ytterligare förvunnen flicka (en mor som saknar sin yngre dotter) börjar man ana oråd. En skallgångskedja dras igång och husets telefon buggas.

Som om det här inte vore nog med orosmoment ser sig Jess dessutom tvungen att informera pojkvännen Peter om att hon är gravid och att tvåsamhetstomtebolycka med en batting inte är något alternativ. I alla fall inte med honom, svaret på hans ”I love you” blir ett kort ”I know”. Ouch… Peter själv har tränat fyra dagar i streck för en viktig pianouppspelning och vi vet ju vad ”all work and no play” innebär. Peter has become a very dull boy indeed…

Ytterligare ett filmtips från gurun Trash is King och återigen en intressant filmupplevelse. Överlag är Black Christmas en riktigt bra skräckis och den har dessutom fått rykte om sig att vara en av de absolut första slasherfilmerna. Alla elementen finns här: en mystisk och smygande förföljare, unga och mer eller mindre oskyldiga offer utan någon som helst vuxen i närheten (gissa vart husfrun mrs. MacHenry tar vägen..) samt, lika standard som underbart – killer-o-vision.

Black Christmas har flera saker som talar för sig. Tempot är välavvägt, regissör Bob Clark och manusförfattare A. Roy Moore låter historien ta tid på sig att utvecklas utan att det för den skull blir tråkigt eller repetitivt. Storymässigt låter man det hela tiden läcka ut precis så mycket action och, för genren, ovanligt lyckad comic relief (framförallt i form av den försupna mrs. MacHenry och klantige polisen Nash) för att det inte ska upplevas som segt.

Våldet i bild är minimalt och stämningen sätts framförallt av de synnerligen obehagliga och galet tjattrande telefonsamtalen. Mycket förblir befriande nog outsagt och jag antar att det är ett bevis på filmens styrka att man inte ifrågasätter mycket av det som händer och som egentligen inte har någon direkt bäring på själva historien (främst mordet på den yngre flickan – vem dödade egentligen Janice?). Att mördarens beteende inte obduceras och fläks ut i minsta psykologiska detalj är riktigt skönt. Även när det gäller enkla tricks som jump scares är moderation ordet för dagen.

Spårande av telefonsamtal var verkligen en utmaning när det begav sig och den stackars teleteknikerns febrila rusande i oändliga gångar för att hitta rätt koppling länder en tajt parallell till den klaustrofobiska stämningen i föreningshuset. En av de få saker som jag storymässigt undrar över är emellertid om inte John Saxons kommissarie Fuller borde ha lite annat att pyssla med timmarna efter en flicka hittats mördad än att sitta och invänta snuskiga telefonsamtal.

Karaktärerna känns pålitliga, i synnerhet Olivia Husseys balanserade och självständiga Jess. Jag gillar verkligen hur hon får stå på egna ben gentemot den pianokänslige Peter utan att för den skull göras till någon slags ikon för kvinnlig frigörelse (vilket inte känns helt osannolikt med tanke på tidsperioden). Margot Kidders Barbara är förstås lite mer skruvad men även här finns det bonuspoäng att inhämta: trots att hon i bild bjuder små barn på champagne är hon inte först på huggkubben.

Black Christmas är en nästan 40 år gammal skräckfilm som bortsett från kläder och inredning (Överdimensionerad sjubbpäls! Orangea tapeter! Aquariusaffischer!) faktiskt känns riktigt fräsch. Med tanke på alla de typ trehundra miljoner slashers som följt i dess spår är det bra jobbat.

Även Filmitch plockar tips från Trash is King och gillade Black Christmas lika mycket som jag, fast förra året.