I’m in the mood for…a challenge!

FilmspanarnaFilmspanarnas tema ”Utmaningar” blev en rungande succé i september 2013, så det var klart att vi skulle göra om det någon gång. Allt som är värt att göras, är värt att göras (minst) en gång till. Lagom till julledigheten 2014 var det alltså dags att bli utmanad igen och tydligen är jag ett utmaningsoffer som skall bliva bedömd utifrån ogillade regissörer.

Förra omgången var det Filmitch-Johan som gav mig i uppgift att bekanta mig närmare med Werner Herzog i form av hans Grizzly Man. Den här gången kom utmaningen från Absurd Cinema-Jimmy som även han träffade mitt i prick med sin film och dess skapare – Wong Kar-Wais In the Mood for Love (originaltitel: Fa yeung nin wa) från 2000. Jag hade tidigare bara sett kinesens The Grandmaster och 2046 och ingen av dem hade väl riktigt hittat målet för min del för att uttrycka det milt.

In the mood for loveI det avseendet var det ytterst passande att få en knuff i ryggen att se In the… eftersom den utgör mittendelen av en löst sammanhållen trilogi där 2046 är del nummer tre. När jag läser igenom min text om 2046 inser jag att den filmen eventuellt hade kunna vinna på att ha sett In the… först.

Här träffar vi nämligen återigen Mr. Chow samt hans stora kärlek Mrs. Chen. Familjerna Chow och Chen flyttar som av en händelse in exakt samma dag i två olika inneboenderum som är lokaliserade vägg i vägg i ett lägenhetshus i Hong Kong i början av 60-talet. Hon är sekreterare och gift, han är journalist och lika gift, han.

Inledningsvis stöter de bara ihop då och då, antingen utanför sina respektive lägenheter eller när de ska köpa en ensam måltid från nudelförsäljarna på gatan nedanför. Det är nämligen två ganska ensamma personer som bebor sina respektive rum eftersom deras partners reser en hel del. Till slut delar de en fika tillsammans och inser i det samtalet att det finns en god sannolikhet för att deras makar är otrogna. Med varandra.

Det, om inte annat, ger dem en gemensam grund att bygga någon form av relation på och även om den kanske varit av en rent vänskaplig natur inledningsvis växer den obönhörligt till något större för dem bägge två.

Även om jag kanske inte varit så överdrivet förtjust i de två Wong Kar-wai-filmer som jag hittills sett har det inte varit svårt att notera att det är en regissör som är extremt mån om det visuella i sina produktioner. Kanske är det en anledning till att vi inte riktigt kommer överens? För även om det finns betydligt mer av händelseutveckling i In the… jämfört med 2046 upplever jag att regissören sätter yta långt före innehåll, form före funktion. Berättandet är ibland linjärt, ibland upphackat med repetitioner av vissa scener. Repeteras de för att skapa parallella handlingar, för att ett av utfallen egentligen bara förekommer i en av personernas fantasi? I have no friggin’ idea…

Återigen defilerar en ändlös räcka av extravagant mönstrade mattor, tapeter, röda gardiner och draperier förbi. Återigen deltar man som åskådare inte sällan genom att bilden förmedlas inramad av ett fönster, ett dekorativt hål i väggen, en dörröppning eller som en spegelbild. Vill Wong Kar-wai kanske fömedla ett bildligt intryck av att Mrs. Chen och Mr. Chow ständigt är kringskurna, både av sina otrogna partners och omgivningens fördömanden om deras relation skulle bli offentlig? På samma sätt som han vill förmedla en bild av tidens flykt med sina prominenta klockor, en på hans kontor och ett på hennes? I have no friggin’ idea…

Annars skulle huvudpoängen med In the… kunna ha varit att ge Wong Kar-wai möjlighet att visa upp undersköna och svanhalsade Maggie Cheung i typ tjugo olika varianter cheongsam-klänningar, alla lika ohyggligt välskräddade.

Nej, dummare är jag väl inte än att jag fattar att poängen med In the… är Kärleken. Eller möjligtvis Relationer (fler sexuella än platonska). Förutom de huvudsakliga dito har Mr. Chow en kollega vars huvudsakliga nöje tycks bestå i att besöka horhus (samt spela bort de få slantar han kan låna ihop). Mrs. Chens huvudsakliga arbetsuppgift tycks i sin tur bestå i att jonglera sin chefs hustru och älskarinna.

Men om nu filmens poäng är mer eller mindre kärlekslösa relationer innehåller den förvånansvärt lite av den varan. Kärlek, alltså. Eller känslor överhuvudtaget. I likhet med mitt intryck från 2046 finns det inget i historien om Mrs. Chen och Mr. Chow som engagerar eller intresserar mig. Jag hänger med lite bättre i In the… än 2046 eftersom det ändå finns någon form av historia men ska jag vara helt ärlig är det här verkligen inte min kopp te. Jag måste erkänna att jag mest blev lättad över att den här tekoppen i alla fall var en halvtimme kortare än 2046 (och The Grandmaster, prisa Gud!).

Jimmy, mycket bra uppmärksammat med In the… som en utmaning men jag är rädd för att filmen inte gjorde mig övertygad om Wong Kar-wais storhet.

star_full 2star_half_full

Även Jimmy har förstås själv sett och skrivit om In the… Vi tycks båda ha fastnat nästan mest för Maggies klänningar.

Då återstår något nästan lika spännande, nämligen att ta reda på vad de andra filmspanarna fick för sorts utmaningar. I likhet med förra gången är det många som varit sugna på att bli utmanade vilket förstås är jättekul Själv fick jag äran att försöka ge Carl på Har du inte sett den? något att bita men det är förstås fler som deltagit i temat.
Har du inte sett den? (blogg, Carl)
Absurd Cinema
Filmmedia
Joel Burman
Har du inte sett den (pod, Markus och Erik)
Flmr
Jojjenito
The Nerd Bird
Filmitch
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
The Velvet Café

23 reaktioner till “I’m in the mood for…a challenge!”

  1. Känns som du tog en för laget (mig) och bekräftade mina fördomar… vill minnas att jag försökt sätta mig och kolla den här nångång på grund av all cred hype men att jag gav upp ganska snabbt.

  2. Så nu är du redo för Days of Being Wild? Jag såg också filmerna i fel ordning och är inte särskilt förtjust i In the Mood… Däremot är de andra två helt underbara. Jag tror att det är lite orättvist att säga att det är yta före innehåll. Jag vill påstå att det är en lite flyktig berättarstil där innehållet gärna är outtalat men ändå närvarande.

  3. Och jag som tycker In the mood for love är en ljuvlig liten film. Det var kanske dom extravaganta mönstrade mattorna, tapeterna och dom röda , gardinerna och draperierna som tilltalade mig mer än dig. 😉 Men som utmaning till just dig tycker jag Jimmy lyckades alldeles perfekt.

  4. Hmm… Jag älskar den här filmen… Vilket kanske ändå inte gör dig förvånad? … Jag vet dock att den inte faller alla i smaken. Men det är för kort utrymme att skriva mer här, men det är definitivt mycket mer bakom bilderna än bar yta. Fast jag tror att man måste känna till en del kinesiskt och Hongkong för att fatta allt. Och sen kanske man ändå inte gillar den. Nåja, kanske jag ger mig på att skriva om den själv snart…

  5. Ännu ett intressant val. Jag har också bara sett två av honom, just samma filmer som du hade sett dvs 2046 och The grandmaster. Däremot tänker jag se både Chungking Express och In the mood for love i mitt Decennier-projekt. Har därmed inte lusläst din text och återkommer senare om våren när jag själv sett filmrackarn.

  6. Aj då, trist att den inte gick hem, men bra utmaning trots allt. Har själv sett en del av WKW, men jag skulle hellre tipsa om Chungking Express som jag både tycker är bättre och lättare att ta till sig. Dock är WKW ingen favoritregissör efter sex sedda filmer, så jag förstår dig…

  7. Har inte hört talas om denne regissör och jag tror inte att det här är något för mig heller efter att ha läst din otroligt täta analys. Det märks att du verkligen försökt tränga igenom dina fördomar (eller erfarenheter snarare), så även om den inte gick hem hos dig så fick du i alla fall till en genomtänkt sågning. Alltid nåt 🙂

  8. @Jojjenito: Det är fascinerande vilken enorm skillnad i foto det är mellan As Tears Go By och Days of Being Wild (Doyles första film med WKW). Doyle har verkligen en stor del i framgången.

  9. @Joel: Tror vi tänker rätt lika där. Trevligt att jag kan göra någon nytta 🙂

    @Carl: Mja, jag blev ju som sagt ännu mindre förtjust i 2046 vilket inte bådar gott för Days… Visst finns det ett innehåll men stilen är så pass medveten att jag har svårt att komma undan en känsla att den får kanske spela lite för stor roll. Men visst, det är ju hans grej.

    @Fiffi: Absolut, det var en mycket genomtänkt utmaning som verkligen var en utmaning. Tror absolut att du är mer mottaglig för det visuella godiset i det här avseendet än jag.

    @David: Inte särskilt förvånad, nej 🙂 Det skulle vara jättekul att få ta del av dina tankar. Vårt ogillande av The Grandmaster resulterade i en jättebra försvarstext vill jag minnas.

    @Henke: Ska bli mycket intressant att se vad du tycker. Återkom gärna!

    @Movies-Noir: Tja, ska jag ge karln en chans till skulle det nog vara med Chungking…, det ska ju vara en klassiker…

    @Cecilia: Tack, kul att mina tankar gick fram, det är ju inte alltid så lätt att veta när man sitter där på kammaren och skriver. Men om du tycker att det här var en sågning, skulle du läsa det jag skrev om 2046… 🙂

    @Jojjenito: Jamen, visst var den välfunnen?! Hmmm, jag tar dig på orden när det gäller Helgon… 😉 Och jag mindes faktiskt att du tidigare lagt ut texten om din kärlek för Doyle, det var väl på tapeten i samband med Life of Pi? När det gäller Chungking…, se mitt svar till M-N.

  10. Man kan lätt konstatera vad som är mönstret i dagens Tema….asien-alstren fullkomligt bombarderar ju!
    Och jag erkänner utan omsvep….som jag gjort hos andra….det här är en ordentligt vit fläck på min karta! 😉

    Och jag skriver nog lite som filmitch ovan här; intresset är nog inte på topp att se heller….men man ju aldrig!!!

  11. @Filmitch: Som sagt, mig passar den inte. Borde kanske ge Kar-wai fler chanser men exemplet Jarmusch avskräcker…

    @Steffo: Ja, mycket asiatiskt blev det… Förutom min djupdykning hos Kurosawa är det väl inte heller en film-kontinent jag har jättebra koll på. Men klart bättre än Afrika å andra sidan om man nu ska jämföra.

  12. Ah, I see your point men… Jag tycker det var jättemycket känslor! Det är ju bara supersorgligt när herr Chow liksom viskar in i en grop sitt hjärtas hemlighet istället för att göra något åt det.

  13. @Mikael: det är ju det så är så bra med att bli utmanad. Och de här filmerna är ju så hajpade att jag alltid känner att jag åtminstone borde pröva mig på dem. Det ska mycket till innan jag ger upp helt. Jim Jarmusch är nästan den ende som hamnat i det facket.

  14. @Sofia: Japp, och jag har slagit mitt huvud mot Godard och aldrig riktigt sett storheten, vilket är lite jobbigt då många ser honom som en filmgud.

    Vi är ivarjefall överens kring Jarmusch 🙂

  15. @Mikael: När det gäller Godard har jag faktiskt bara sett Till sista andetaget så det känns lite taskigt att avfärda honom bara på det. Men han lockar inte det minsta…

    @Jojjenito: You be crazy 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: