You are currently browsing the tag archive for the ‘I fokus ALIM’ tag.

Det här blir ett långt inlägg, men det känns angeläget att sätta punkt här och nu istället för att dra ut på det men ett litet tarm-inlägg efter morgondagens gemenskapseffort (you’ll see what I mean). Jättetack till alla som följt med på resan, läst och kommenterat. Lika roligt som det var att skriva inläggen, lika roligt har det varit att läsa era olika reaktioner.

***

2010
Nu kan jag snart räkna filmerna jag ens har sett på fingrar och tår. Den nostalgifria listan kan skrotas eftersom långtifrån alla är kvalitetsrullar. Årets bästafilm har med största sannolikhet en hel massa konkurrenter som jag bara inte hunnit se ännu. Läs hela inlägget här »

Annonser

2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Läs hela inlägget här »

2006
Allas favorit nu för tiden, Ryan Gosling, tar stormsteg från Young Hercules, Teen Choice Awards och MTV Movie Award för The Notebook, när han blir Oscarsnominerad för sin insats som knarkande läraren Dan i Half Nelson.

Guillermo del Toro spänner musklerna ytterligare efter Hellboy och regisserar den grymt melankoliska vuxensagan El laberinto del fauno. Christopher Nolan spänner samma muskler och får ur sig The Prestige som även den är en fantastiskt bra film men som saknar det där lilla extra som hans latinske kollega presterar. Läs hela inlägget här »

2004
Filmåren under 00-talet börjar nästan kännas binära, av eller på, inga mellanlägen. 2004 bjuder på så många bra filmer att det blir svårt att välja. Tre av dem är emellertid inte Coen-brödernas remake på Ladykillers, Wolfgang Petersens gudasanerade tolkning av IlliadenTroja – och Halle Berrys version av Catwoman. De hör snarare till kategorin what-the-hell-were-they-thinking?! Läs hela inlägget här »

2002
Ett svårt år. Många underhållande storfilmer, men ingen som står ut som excellent. Exempel: Chicago, Spider-Man, Red Dragon, The Bourne Identity och Panic Room. Jag är i och för sig mycket förtjust i bägge tvåorna i de stora serierna som rullar under de här åren: Harry Potter and the Chamber of Secrets och The Two Towers. Steven Spielberg kommer med hela två ok filmer: Minority Report och Catch Me If You Can. Tompas framtidsdystopi tappar lite på slutet men har fram till dess en bra stämning, pluspoäng för Peter Stormares undergroundkirurg. Leo och Tompa #2 matchar i sin tur varandra fint, BOATS-historien är helt otrolig och 60-talskänslan är skön. Läs hela inlägget här »

Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.

***

2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.

Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning. Läs hela inlägget här »

1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.

Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Läs hela inlägget här »

1996
Kontakten med Jim Carrey har inneburit förväntningar som inte infrias i Cable Guy. Det tar ett antal år innan jag lär mig uppskatta filmens mörka humor, för det är trots allt en av hans bästa. På humorsidan återkommer också mockumentärmästaren Christopher Guest i Waiting for Guffman, filmen som klär av lokalteatern in på bara skinnet. Läs hela inlägget här »

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood. Läs hela inlägget här »

1992
Året levererar inte bara en, utan två, riktigt trevliga svenska filmer. Änglagård, där Colin Nutley bytte småstadsångest mot lantlig idyll, och Svart Lucia, något så ovanligt som en bra svensk thriller. Tyckte jag då i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig vågat se om den för rädsla att få den bilden krossad. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser