Hammer pic

Hur ska man summera lite drygt 20 Hammer-filmer? Tja, till en början är det väl bara att vara ärlig och rakt upp och ned konstatera att för en nutida blaserad tittare är det få av filmerna, om ens någon, som skulle kunna karaktäriseras som riktigt läskiga. Där kommer väl kanske den senaste i raden, The Woman in Black, närmast. Men för mig, som fortfarande tycker att Sadako-som-kryper-ur-TV:n är det rysligaste jag någonsin sett (tätt följd av rosslingsljuden i The Grudge), var Hammers monster en promenad i parken i jämförelse.

Däremot är det ju ett par av filmerna som ändå lyckas få till en härlig stämning och det är sällan de är helt räddningslöst förlorade. Oftast finns det någon scen eller atmosfärskapande ljussättning som man kan gotta sig lite åt, som till exempel Christopher Lees händer i Rasputin. Rent krasst är ett medelbetyg på 2 inte mycket är yvas över, men å andra sidan behöver man nästan lägga på minst 25 procent om man så att säga ska sätta betyg inom bolaget. Och av favoriterna är som sagt exempelvis The Phantom of the Opera eller Quatermass and the Pit faktiskt riktigt bra.

Föga förvånande kan många av historierna hänföras till den klassiska skräcken för det okända – när Den Andre kom till byn om man så vill. Särskilt tydligt blir detta förstås exempelvis i fallen The Reptile och The Plague of the Zombies, men även den senare Vampire Circus.

Hammers kollaps på 70-talet berodde till stor del på att bolaget inte lyckades förnya sig. Inledningsvis låg man fem-tio år före de flesta andra produktionsbolag men när den utvecklingen inte fortsatte, låg man snart låg fem-tio år efter istället. Det jag själv kan konstatera är att filmerna sakta men säkert blev allt mer spekulativa framförallt på det sexuella planet. Vissa vill hävda att Hammer redan i och med framgången med The Curse of Frankenstein 1957 började luta sig tillbaka, slutade anstränga sig för att vara nyskapande och istället körde ett troget (och lönsamt) koncept.

Min snygga box gav mig kanske inte alla Hammers största framgångar (som den ovan nämnda The Curse… eller Dracula från 1958) men däremot ett smakprov av både Frankenstein, Dracula, mumier, zombies, aliens och thrillers, såväl ockulta som psykologiska. Och så förstås goda möjligheter att avnjuta förstklassiga prestationer av Peter Cushing och Christopher Lee. Är det något jag tar med mig från detta tema är det nog dessa två herrar. Plus den oväntade överraskningen som var Quatermass and the Pit.

Hammer  pic 2

Jag har redan pekat mot den utmärkta (men avsomnade?) bloggen Trash is King, men vill återigen påminna om att ni borde läsa inläggen om The Plague of the Zombies och To the Devil a Daughter. Via dem finns det mycket annat smått och gott att upptäcka i ”sophögen”.

Inte mycket annat att göra än att börja fundera på nästa års tema. Stora spindlar? Wes Craven? Wes Anderson? Satanism? Hemska barn? Found footage? Vad tycker du?