Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
Året är 2022 och i hela världen (eller i alla fall den del som betyder något, det vill säga New York) råder det brist på allt. Allt utom människor, vill säga. Populationsbomben har exploderat med besked och på New Yorks ca 1,2 kvadratkilometer trängs 40 miljoner pers.
Särskilt sällsynt är naturligtvis mat och då inte bara för att det är så många som äter upp den. Nej, här snackar vi en pålagd växthuseffekt och förstörd natur tack vare föroreningar och allmän nedsmutsning. Företaget Soylent Corporation har generöst nog övertagit matproduktionen. Soylent Red och Soylent Yellow är helt artificiellt, medan den outsägligt läckra Soylent Green görs av plankton. För medan jorden är på väg att gå under måste ju haven fortfarande producera i samma takt som tidigare, eller hur? Oavsett vilket, är Soylent Green mer sällsynt än de undermåligare färgerna och därför också hårdare ransonerat.
1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.
Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1998-1999”
Rörliga bilder och tryckta ord 