You are currently browsing the tag archive for the ‘Mobiltelefon’ tag.
Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?
Någon som verkligen anammat konceptet “livet är som en musikal” är lilla Annie. Hon sjunger och trallar sig genom livet som fosterbarn till den gravt alkade Colleen Hannigan. (Bara lugn, ms. Hannigan är gravt alkad på det där putslustiga musikalviset, inte på det tragiska misärviset). En dag rycker någon tag i Annie, sekunderna innan hon är på väg att bli överkörd, och det är ingen mindre än Will Stacks. Turligt nog för honom har hela aktionen snart hamnat på YouTube och vips är Stacks borgmästarkandidatfavoriten hos det uppkopplade New Yorks.
Guy Danlily vädrar nymornade opinionssiffror och övertalar Stacks att överta vårdnaden om Annie från ms. Hannigan. Nu återstår bara att se hur lång tid det tar innan den fjära arbetsnarkomanen Stacks smälter som ett paket sorbet under den klämkäcka värmelampan som är Annie. Hint: exakt så länge som det krävs för att historien ska bli så tårdrypande som möjligt.
Med två filmversioner av Annie i bagaget, från 1982 och 1999, kände jag mig ganska mätt på musikaler med kavata, rödhåriga flickebarn. Och trots att det räckt med en skymt av affischen till denna senaste Annie för att notera att kavata, rödhåriga flickebarn inte stod på menyn saknades suget. Men så blev 2014 års Annie hyllad av SoF-podden och då var det ju bara att skamset lomma tillbaka och se vad jag missat.
Inte särskilt mycket, tvingas jag tyvärr konstatera efter titten. Jag känner att jag med ganska gott samvete kan trampa tillbaka i mina gamla fotspår till utgångspunkten: “behövs det verkligen en ny version av Annie?” I rättvisans namn ska sägas att Annie anno 2014 gör rejäla försök att hotta upp och modernisera den gamla scenmusikalen från 1977. Handlingen är som synes förflyttad från 30-talet till nutid, vilket bland annat resulterar i att ms. Hannigans barnhem förvandlats till ett fosterhem. Rollbesättningen är också uppdaterad, främst med Quvenzhané Wallis och Jamie Foxx i rollerna som Annie och Will Stacks.
Annie börjar förvisso ganska lovande, med ett par ganska roliga bugningar i riktning mot originalet, för att därefter mjuka upp publiken med den nya tidens frejdiga flickebarn (som dock fortfarande är iförd ett rejält hårburr). Ouvertyren, där Annie plöjer fram på New Yorks gator, är riktigt påhittig när det gäller att inkorporera de klassiska musikallåtarna med gatulivet.
Men därefter förfaller det mesta till att kännas ganska mellanmjölkigt. Produktionsvärdet skulle jag säga är högre jämfört med de två föregångarna. Eller åtminstone är ytan mer blankpolerad. Innehållet ger i sin tur kanske upphov till en något mindre sockerchock (modell jätteslushie istället för ett badkar fyllt med sockervadd) men det är i gengäld som sagt lite småtrist.
Till stor del beror detta på det musikaliska innehållet. Jag kan utan tvekan se det rimliga i att uppdatera inte bara historien, utan också musiken. Tyvärr har det resulterat i ett gäng fullständigt ointressanta låtar med vaga R&B-vibbar. Det lysande undantaget är Opportunity där Wallis fullkomligt briljerar helt ensam på scen. Av det gamla sånggardet står sig fortfarande Tomorrow ganska bra, även här med en helt ensam Wallis. Men när man ändå uppdaterat en hel del både musikaliskt och textmässigt måste jag fråga mig: varför har man valt att behålla bilden av en pappa som har slips och betalar räkningar samt en mamma som spelar piano och syr i Maybe? Hade vi flyttat oss från 30-talet eller inte?
Skådismässigt är Wallis en helt ok Annie, men i mina ögon inte jättemycket bättre än sina två föregångare. Detsamma gäller för Jamie Foxx. Cameron Diaz i rollen som den alkade ms. Hannigan står sig däremot oerhört slätt mot både Kathy Bates och Carol Burnett. Inte ens Rose Byrne lyckas till min sorg göra något större väsen av sig i den i och för sig ganska otacksamma rollen som Grace, Foxx…sekreterare? assistent?
Vill man prompt se en Annie-musikal på film skulle jag faktiskt rekommendera originalet från 1982. Dels för Burnetts rolltolkning, dels för att den trots allt fortfarande är den mest levande i en popkulturell referensvärld. Men på det hela taget skulle jag inte rekommendera att se en Annie-musikal överhuvudtaget. Det finns så mycket annat där ute som är så mycket bättre.
Jag är rädd för att Filmitch hittat en ny soptunna att dyka ned i idag. En som jag redan varit nere och rotat i.
alt. titel: Terreur sur la ligne
Remakedags av den där proto-slashern som inte var särskilt mycket till slasher. Men som ändå var en helt ok skräckfilm. Först tror jag att When a Stranger Calls anno 2006 ska ge oss något helt annat eftersom de första fem minutrarna är som originalets första tredjedel. Om ni minns, en barnvakt och hennes skyddslingar blir attackerade av en våldsverkare som bokstavligt talat sliter dem i stycken?
alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend
Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.
Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?
Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.
Planeterna måste verkligen ha radat upp sig på bästa tänkbara sätt för det relativt nystartade bolaget The Safran Company i fallet Buried. Man verkar ha få ihop en sjuhelvetiskt massa olika bolag för att producera filmen, kapat åt sig ett relativt oprövat manuskort i form av en viss Chris Sparling, lyft på några spanska (ett pålitligt filmland på senare tid vad det verkar) stenar och hittat regissören Rodrigo Cortés samt sist men inte minst lockat pretty boy Ryan Reynolds att ställa upp.
Efter en våldsam olycka är motorcykelpolisen Edward Malus förvisso på benen men i övrigt inte särskilt kry. Han poppar piller som vore de Nonstop, har mardrömmar och är allmänt nervös. Trots att han alltså är långt ifrån i form åker han ändå till ön Summersisle på USA:s nordvästkust efter en bön från sin gamla fästmö som hävdar att hennes dotter är försvunnen och vill ha hjälp att hitta henne. Öns nästan uteslutande kvinnliga befolkning är inte så särdeles vänligt inställda till denne slangpratande, ironiska polis som ställer näsvisa frågor. Han i sin tur blir frustrerad över att han inte tycks få några användbara svar. Och så är det ju alla dessa bin…
That’s what HE said!