In the Tall Grass (2019)

Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.

Vincenzo Natali försöker gör något liknande när han plockar upp Stephen King och Joe Hills novell ”In the Tall Grass” från 2012. Men i filmen med samma namn handlar det knappast om två kämpande bondkvinnor, istället är det fältet självt som rymmer något olycksbådande. Redan upptakten borde ha fått syskonen Becky och Cal att stanna upp och fundera en smula, men det ska till en ganska hårdnackad typ för att kunna motstå ropen på hjälp från ett barn, vilse ute på det gräsbevuxna fältet.

Därför tänker inte Cal särskilt mycket på att det står överraskande många, dammiga fordon på kyrkparkeringen där han ställer deras Mazda. Däremot skulle man kanske kunna tycka att han inte bara borde kasta sig rakt ut i fältet med utropet ”Captain Cal, to the rescue!” utan vare sig mobil eller glasögon. Ett rep kring midjan, kanske? En kniv eller liten yxa för att åtminstone märka upp sin egen framfart?

Men med sådan förtänksamhet skulle det inte bli många skräckfilmer gjorda och därför är snart både Becky (som förvisso hade med sig sin mobil men förlorade signalen 50 meter in i fältet) och Cal lika ohjälpligt vilse som grabben de skulle rädda. De börjar dessutom snart ana att allt inte står rätt till, fältet verkar lyda under sina egna lagar för tid och rum.

Mja, mjä, jag vet inte jag… Det är svårt att undkomma känslan av att far och son King bara bytt ut Nebraskas majsfält mot Kansas gräs-dito. Och trots att Vincenzo Natali tar i så han nästan spricker tycker jag inte att han lyckas expandera In the Tall Grass utöver det initiala konceptet ”något hemskt döljer sig i gräset”. Jag gillar tanken på att fältet, och det det rymmer, befinner sig i ”the center of the center”, ”the heartland of America”. De vibbarna, och kopplingar till exempelvis amerikanska urinvånare, borde Natali ha gjort mer av.

Men i nuläget gör filmen alltså halt vid detta med att fältet påverkar både tid och rum men utan att bry sig särskilt mycket om att skapa något slags världsbygge kring detta, eller vad jag nu skulle kunna kalla det för. Som tittare får jag ingen känsla för vilka regler som gäller och det verkar som att Natali bara plockat det som funkar för tillfället i försöken att skapa denna undflyende ”känsla” som en film av den här typen måste vila ganska tungt på.

För min del infinner sig aldrig den sortens känsla, också bland annat för att filmen har den där numera ganska välbekanta polerade looken i fotot (som jag inkonsekvent nog inte alls störde mig på i 1922). Jag hänger med på färden mest för att se vart Natalis adaption ska ta vägen och finner till min förvåning att den verkar röra sig i riktning mot en sjujävla pro-life-propaganda. Inte så smakligt, för att vara helt ärlig.

Skådismässigt är det för all del rätt underhållande att se Patrick Wilson göra en Nic Cage i rosa piké-tröja och unge Will Buie Jr. är ganska duktig som den vilsnekomne Tobin. Filmen har betydligt svårare att sälja in olivhyade Laysla De Oliveira samt kritvite Avery Whitted som biologiska syskon och att få australiensiske Harrison Gilbertson att framstå som någorlunda vuxen, kapabel och arbetarklassig är ett direkt mission impossible. Missförstå mig rätt, prestationsmässigt är alla dessa tre sistnämnda ok men deras utstrålning är helt fel.

Nej, det här var inte mycket att hurra för, vare sig historie-, utseende- eller spänningsmässigt. Möjligen skulle In the Tall Grass kunna skrämma någon som är relativ nybörjare på skräckfilmsområdet, men det är också allt.

Förlaga: ”In the Tall Grass” (Esquire 2012, Full Throttle 2019)
Cameo: –

Bonus: ”In the Tall Grass”
Novellen är alltså ett samarbete mellan far och son men även den luktar starkt av återvunnen ”Children of the Corn”. Berättelsen rullar på men jag upplever den inte som särskilt märkvärdig eller drabbande. Då var jag i och för sig spoilad på det stora tabu som den ändå bryter. Jag anar Joe Hills inflytande på den punkten även om pappas äldre föregångare verkligen inte sparade på krutet.

Men novellen vet i alla fall att inte förta sig och upprätthålla relativt strikta gränser för sin historia, vilket Natali alltså inte lyckats göra på samma sätt. Natali har dessutom lagt till en händelseutveckling som förstärker familje- och pro-life-temat, vilken novellen lyckligtvis helt saknar. Avvikelserna mellan förlaga och adaption är förvisso inte lika radikala som i fallet “Riding the Bullet” men inga av manusets tillägg gör att historien kommer närmare att låta tittaren ana fältet för allt gräs.

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Fortsätt läsa ”Onibaba (1964)”