Inte 30 stycken men väl dussinet jämt Found footage-filmer, de flesta av ett ganska modernt snitt. Jag hade exempelvis tänkt att se om Cannibal Holocaust ur just FF-perspektivet men det var också en av de aktiviteter som fick stryka på foten när tiden tog slut.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att greppet är en effektiv skräckgenerator när det funkar men att det med årens lopp allt mer kommit att bli en ursäkt för rätt halvdana filmer eftersom det ger goda chanser att spara pengar. Poängen med FF är att det både ger möjligheter till skakiga och otydliga bilder men också ”immersion”, du är ett med karaktären som håller i kameran.
Möjligen borde man försöka skilja på filmer som innehåller upphittat material, men som inte enbart består av detta (Ringu eller Sinister), och filmer som uteslutande består av upphittat material (med mer eller mindre tydliga upphittare). Kanske skulle den ena kategorin kunna vara ”found footage” medan den andra kallas ”recovered footage”? Bland skillnaderna dem emellan kan vi kan exempelvis konstatera att personer som deltar i recovered footage-filmer anmärkningsvärt ofta blir vansinnigt mycket räddare än folk i vanliga skräckfilmer, det hysteriskt anfådda hulkandet in i mikrofonen är närmast legio.
Som synes bland mina sedda 12 filmer ställer emellertid kategori nummer två betydligt högre krav på logik och konsekvens, både när det gäller själva filmandet och den färdiga produkten. I filmer som bygger på recovered footage kan jag tycka att det krävs någon form av förklaring till varför vi får se det material vi får se. Antingen måste själva filmandet ha utförts av någon av protagonisterna eller också måste en kamera ha riggats på något sätt för att spela in på egen hand. I det här fallet är nog Grave Encounters 2 den största missdådaren.
Inte sällan tenderar filmerna i högre eller mindre utsträckning att “fuska” med statiska kameror (antingen på stativ eller nedlagda på bord och golv) för att kunna visa saker i ögonvrån som karaktärerna själva missar. Rätt använt är även detta en effektiv skräckgenerator; handkameror riktar uppmärksamheten mot det läskiga medan statiska bilder upplevs som mer oroväckande eftersom blicken inte riktigt vet vad den ska leta efter.
Men även om en film håller sig till logiken att materialet skapats av de egna protagonisterna återstår problematiken att på ett trovärdigt sätt förklara varför den filmande personen i något läge inte släpper kameran eller åtminstone tar ned den från ögat alternativt axeln (eller annan för oss tittare visuellt lämpligt höjd) och springer som om livet hängde på det (vilket det föga förvånansvärt ofta gör).
Många sådana förklaringar tenderar att bygga på metaelement eftersom den allra enklaste anledningen till att materialet finns tillgängligt och att protagonisterna fortsatt filma även när det börjar gå åt helvete är att de spelar in en dokumentär eller någon annan form av film.
Som när det gäller all film är det bara fantasin hos filmskaparna som sätter gränserna för vart found och recovered footage-filmer kommer att ta sig härnäst. Det enda som kan bli svårt att åstadkomma är en historisk film – berättelsen måste ju utspelas under en period när det fanns filmkameror. Men visst finns det vägar runt den lilla teknikaliteten också. Se bara på Peter Jacksons underbara lilla pärla Forgotten Silver.
Till slut vill jag gärna dela med mig av tre oomkullrunkeliga regler som jag kunnat formulera efter detta stålbad av filmer:
Regel #1: Släpp kameran och börja spring, pucko!
Regel #2: Nej, man måste inte filma allt till varje pris. Pucko…
Regel #3: Se till att alltid filma dina kompisar under kisspausen när ni är ute och reser.
Nu blir det ett lite längre uppehåll med premiärer och listor men på måndag kommer en introduktion till Halloween-temats andra del. Hur var det nu? Småbisarra indiedramer om unga människor som finner sig själva till ett melankoliskt soundtrack, eller hur?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tackar för ett trevligt tema 🙂 nu hade jag sett de filmer du behandlat men det är alltid trevligt att läsa om bekanta ting. Själv är jag som sagt mycket förtjust i subgenren men jag håller med dig i mångt och mycket att logiken sätts ur spel. Turligt nog sätts min hjärna ur spel när jag ser skräck annars är det inte många filmer som skulle funka. Personligen skulle regel ett som nämner gälla för mig i högsta grad.
Som sagt tack än en gång för ett härligt tema.
Tack själv för att ha önskat det — då kunde jag i alla fall känna mig någorlunda säker på en trogen läsare 🙂 Ja, jag gick på de uppenbara bollarna först och lite surt är det att jag inte hann med fler. Men det är ju inget som hindrar att man fortsätter att vara lite ologisk och återkommer efter en tid. Jag har fortfarande The Poughkeepsie Tapes liggande, tex. Tack för ihärdigt kommenterande och jag hoppas att min Halloween 2014 2.0 också ska ge lite inspiration.