Inte 30 stycken men väl dussinet jämt Found footage-filmer, de flesta av ett ganska modernt snitt. Jag hade exempelvis tänkt att se om Cannibal Holocaust ur just FF-perspektivet men det var också en av de aktiviteter som fick stryka på foten när tiden tog slut.

Cannibal holocaust pic

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att greppet är en effektiv skräckgenerator när det funkar men att det med årens lopp allt mer kommit att bli en ursäkt för rätt halvdana filmer eftersom det ger goda chanser att spara pengar. Poängen med FF är att det både ger möjligheter till skakiga och otydliga bilder men också ”immersion”, du är ett med karaktären som håller i kameran.

Möjligen borde man försöka skilja på filmer som innehåller upphittat material, men som inte enbart består av detta (Ringu eller Sinister), och filmer som uteslutande består av upphittat material (med mer eller mindre tydliga upphittare). Kanske skulle den ena kategorin kunna vara ”found footage” medan den andra kallas ”recovered footage”? Bland skillnaderna dem emellan kan vi kan exempelvis konstatera att personer som deltar i recovered footage-filmer anmärkningsvärt ofta blir vansinnigt mycket räddare än folk i vanliga skräckfilmer, det hysteriskt anfådda hulkandet in i mikrofonen är närmast legio.

Paranormal activity pic

Som synes bland mina sedda 12 filmer ställer emellertid kategori nummer två betydligt högre krav på logik och konsekvens, både när det gäller själva filmandet och den färdiga produkten. I filmer som bygger på recovered footage kan jag tycka att det krävs någon form av förklaring till varför vi får se det material vi får se. Antingen måste själva filmandet ha utförts av någon av protagonisterna eller också måste en kamera ha riggats på något sätt för att spela in på egen hand. I det här fallet är nog Grave Encounters 2 den största missdådaren.

Inte sällan tenderar filmerna i högre eller mindre utsträckning att “fuska” med statiska kameror (antingen på stativ eller nedlagda på bord och golv) för att kunna visa saker i ögonvrån som karaktärerna själva missar. Rätt använt är även detta en effektiv skräckgenerator; handkameror riktar uppmärksamheten mot det läskiga medan statiska bilder upplevs som mer oroväckande eftersom blicken inte riktigt vet vad den ska leta efter.

Men även om en film håller sig till logiken att materialet skapats av de egna protagonisterna återstår problematiken att på ett trovärdigt sätt förklara varför den filmande personen i något läge inte släpper kameran eller åtminstone tar ned den från ögat alternativt axeln (eller annan för oss tittare visuellt lämpligt höjd) och springer som om livet hängde på det (vilket det föga förvånansvärt ofta gör).

found-footage pic

Många sådana förklaringar tenderar att bygga på metaelement eftersom den allra enklaste anledningen till att materialet finns tillgängligt och att protagonisterna fortsatt filma även när det börjar gå åt helvete är att de spelar in en dokumentär eller någon annan form av film.

Som när det gäller all film är det bara fantasin hos filmskaparna som sätter gränserna för vart found och recovered footage-filmer kommer att ta sig härnäst. Det enda som kan bli svårt att åstadkomma är en historisk film – berättelsen måste ju utspelas under en period när det fanns filmkameror. Men visst finns det vägar runt den lilla teknikaliteten också. Se bara på Peter Jacksons underbara lilla pärla Forgotten Silver.

Till slut vill jag gärna dela med mig av tre oomkullrunkeliga regler som jag kunnat formulera efter detta stålbad av filmer:

Regel #1: Släpp kameran och börja spring, pucko!

Regel #2: Nej, man måste inte filma allt till varje pris. Pucko…

Regel #3: Se till att alltid filma dina kompisar under kisspausen när ni är ute och reser.

Nu blir det ett lite längre uppehåll med premiärer och listor men på måndag kommer en introduktion till Halloween-temats andra del. Hur var det nu? Småbisarra indiedramer om unga människor som finner sig själva till ett melankoliskt soundtrack, eller hur?

Annonser