Playback (2012)

Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.

Innan dess hade emellertid amerikanen Edison 1891 patenterat en kinetograph (som kunde ta bilder) och därefter 1893 ett kinetoscope som kunde visa upp de rörliga bilderna för en tittare åt gången. Visningsmöjligheterna utvecklades vidare av Charles Francis Jenkins vars phantoscope kunde projicera rörliga bilder för en större publik.

MEN, och håll i er nu för här kommer själva cloun i denna filmfotografiska tillbakablick som så småningom ska leda oss fram till den betydligt mer samtida produktionen Playback. Redan i oktober 1888 lyckades en viss Louis Le Prince fånga fyra personer som gick omkring i en trädgård i Leeds på pappersfilm. Hela klippet löper på 2,11 sekunder och detta är faktiskt den äldsta bevarade filmen som existerar.

Hur kommer det sig då att detta inte är mer välkänt? Tja, kanske på grund av att Le Prince själv försvann utan ett spår från ett tåg 1890 och därmed inte kunde visa världen sina filmer på den projektor som han enligt uppgift höll på att konstruera. När så Edison började tjäna grova pengar på ”sina” patent (vilka i hög grad faktiskt hade konstruerats av fotografen W.K.L. Dickson) tyckte familjen Le Prince att de också hade rätt till en del av den populära filmkakan. Men innan Louis son Adolphe Le Prince hann vittna om faderns uppfinningar blev han skjuten.

Vill ni veta en sak? Hade Playback siktat på att vara en historisk dokumentär om filmfotografins historia hade den varit bra mycket bättre och mer spännande än den nu blev.

Playback väljer nämligen att istället berätta en historia om ett gäng high school-”ungdomar” (varav den yngsta var 24 bast 2012) som börjar undersöka några gruvlig mord som ägde rum i närheten på 90-talet. Det visar sig finnas något djävulskt på videobanden som finns kvar efter dåden – kanske var det så att Louis Le Princes uppfinning var något mer än en vanlig kamera? Ni minns, Louis, vars namn med lite (ok då, ganska rejäla mängder) god vilja kan uppfattas som ett slags anagram i samma stil som Louis Cyphre från Angel Heart. Hey, de har i alla fall samma förnamn!

Jag tror inte Playback i något läge är direkt osammanhängande storymässigt men måste också erkänna att jag inte ägnade filmen tillräckligt med uppmärksamhet för att vara säker. Det fanns nog en slags Ringu-grundtanke hos regissör och manusförfattare Michael A. Nickles som handlar om besatthet, förmedlad via film, och sedan har han försökt bygga en historia utifrån det. Jag skulle också kunna tänka mig att ursprungfilmen uteslutande skulle ha varit i found footage-format men att det längs med vägen blev för svårt att genomföra.

Vilket i sin tur gör det ganska snårigt. Playback inleds med att gänget håller på att göra en film som är en dramatisering av morden och som ska tjäna som examination på en kurs i journalistik. Först därefter börjar regissören Julian göra några mer allvarliga efterforskningar kring vad som egentligen hände (för att vi i publiken ska kunna hänga med i svängarna). För att på ett hyfsat enkelt sätt komma åt de gamla nyhetsinslagen slängs limsniffarlosern Quinn in och för att få tag på gammalt bevismaterial från polisen ser vi en gammal bekant – Christian Slater – i rollen som fluktarpolislosern Frank.

För att i ett skede sära på två av rollfigurerna blir det tydligen oerhört viktigt att filmprojektet ska redovisas om blott en halvtimme. Efter det hör vi emellertid inte ett knyst om denna avgörande examination, vilken uppenbarligen sumpades. Exakt hur besattheten fungerar och vad den egentligen tjänar för slags syfte känns inte heller särskilt genomtänkt (alternativt alldeles för genomtänkt och därmed onödigt komplicerad).

Playback hör till den märkliga kategori skräckfilmer som distribuerats på blu-ray och vars innehåll faktiskt ser ganska påkostat ut. Förutom att alla inblandade ser alldeles för gamla (och, givetvis, snygga) ut för att vara trovärdiga high school-elever är prestationerna i sig inte genomusla. Men slutresultatet är så pass ointressant att jag undrar hur man någonsin lyckades skrapa ihop de 7,5 miljoner dollars som hela härligheten ska ha kostat (intäkter enligt IMDb: 264 dollar. Ouch…).

Nå, filmen gav mig i alla fall ett incitament att läsa in mig på lite filmfotografisk historia och det är ju inte det sämsta.