The Wind in the Willows (1908)

the-wind-in-the-willowsHade världen varit en roman av Stephen King, Anders Fager eller någon annan Lovecraft-influerad skräckförfattare hade det minst sagt varit ett varningstecken att de godnattsagor som berättades för den lille Alastair Grahame av hans far Kenneth blev en fenomenalt framgångsrik barnbok, med tanke på att Alastair tog livet av sig knappt tjugo år gammal. Vad för uråldrigt vansinne skulle kunna skönjas i boken och skulle det kunna överföras till läsaren?

Men lyckligtvis är The Wind in the Willows så långt från nordvästamerikanska onämnbara fasor man kan komma. Istället är det ett idylliskt och pastoralt England som träder fram, ett England som möjligen är på väg att bli ett förlorat Albion men som för tillfället ger trygghet åt alla som lever där.

Till exempel mullvaden och vattenråttan som en dag blir såta vänner efter en färd på floden samt en rejäl picknick. I den närmaste vänkretsen ingår också den aristokratiske paddan som bekymmerslöst förslösar sitt fadersarv i Toad Hall och den barske men pålitlige grävlingen.

The Wind… är egentligen en rätt märklig bok. Den är episodiskt berättad där en del kapitel är fragment ur Mole och Rattys rofyllda liv i sin respektive hålor, en del kapitel gränsar till ren fantasy eller övernaturligt anstruken naturromantik (särskilt kapitlet ”The Piper at the Gates of Dawn”) och en del är ägnade åt den egentligen mest helgjutna historien: den om Toads öden och äventyr.

En rolig detalj tycker jag var att det är så skriande uppenbart att Ratty egentligen är en hob (eller ja, egentligen är det väl hoberna som är vattenråttor. Rätt ska vara rätt, i alla fall kronologiskt). Han har bägge tassarna stadigt planterade i den engelska myllan, trivs allra bäst i sin hemtrevliga håla vid flodbanken, författar gärna små verser och har egentligen inget större behov av att resa iväg. Ibland måste han emellertid bege sig ut på mindre äventyr för att bistå sina vänner, särskilt Mole som är betydligt mer av en känslig drömmare. De delar som främst verkar vara författade för att förmedla en känsla av hemlängtan eller skräck ställer Mole i centrum. Det är han som drabbas av förtvivlad hemlängtan och går vilse i den skräckinjagande skogen.

Om Ratty är en hob så är kanske Badger Gandalf. Han har förvisso inga övernaturliga krafter men finns alltid där i bakgrunden när någon behöver hjälp eller en sträng tillsägelse. De allra flesta av tillsägelserna måste förstås delas ut till den oansvarige Toad. Jag kan förstå att Nalle Puhs skapare Alan Alexander Milne blev så fascinerad av Toads äventyr att han satte upp egna små teaterpjäser, för de är både medryckande och roliga. Eller det är kanske framförallt Toad själv som är rolig. I grund och botten ingen dålig person men fallen åt en viss uppblåsthet och självgodhet. Och så kan han ju inte styra sin obönhörligt naiva fascination för ”motorcars” och alla andra snabba fordon.

Jag upplever att Grahames bok passar bra in i den brittiska sekelskiftesstilen som jag också förknippar med Beatrix Potter och Edith Nesbit samt en del av de tidiga fantasyförfattarna, främst George MacDonald och Frank Stockton. Eventuellt logiska luckor ignoreras helt i en värld där det både finns djur och människor som inte verkar ha några problem med att förstå varandra. Alla våra huvudkaraktärer är ju egentligen människor, bara i en lite annorlunda dräkt för att göra dem mer generella. En mänsklig domstol har inga som helst problem att döma en padda till tjugo års fängelse för bilstöld (och lite till) och äkta engelsk tea-time måste innehålla både skinka och tunga oavsett arttillhörighet hos de som ska äta upp det.

The Wind… är en härlig liten bok, full av fantasi och nostalgi med något för alla läsare. Den är drömmande, poetisk, jordbunden och äventyrlig på en och samma gång. Har du barn skulle jag föreslå ett försök med i alla fall Toads äventyr och spara de långsammare avsnitten att avnjuta i ensamhet.

Librivox och librivox: Eller också en bra träning för kidsen av det engelska språket. Den här gången fanns det inte mindre än två förträffliga inläsningar – bara att ladda in i telefonen, paddan eller datorn och köra.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

4 reaktioner till “The Wind in the Willows (1908)”

  1. En fin bok som ska avnjutas med Håkan Serner som uppläsare.
    Lite extratrivia: The Piper at the Gates of Dawn heter Pink Floyds debutalbum.

  2. @Filmitch: Absolut, Serner till Grahame och Edwall till Milne. Fast visst har Serner läst in Nalle Puh också? Pink Flyd? Där ser man 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: