alt. titel: One Missed Call, 1 ubesvart anrop, Mistet opkald, La mort en ligne, The Call – Non rispondere, The Call, You’ve Got a Call

Telefonterror anno 1974: ”The call is coming from inside the house!
Telefonterror anno 1996: ”Because I want to know who I’m looking at.
Telefonterror anno 2003: Döden kommer i mobilen du alltid bär med dig.

Yoko ansluter lite sent till kompisgänget eftersom hon varit på begravning av en jämnårig kamrat som drunknat. Tragiskt naturligtvis, men trots allt en olycka. Senare får hon ett röstmeddelande på sin mobil som tycks minst sagt märkligt eftersom det sägs vara inspelat två dagar framåt i tiden och kommer från henne själv. På meddelandet hörs ett så blodisande ljud att det bara kan vara Yokos dödsskrik.

Vad som blir ännu märkligare är att det börjar gå rykten om att Lina, flickan som drunknade, fått ett liknande meddelande på sin mobil från sig själv, strax innan hon dog. När så Yoko enligt polisen begår ”självmord” genom att ”hoppa” framför ett tåg på exakt den tid som hennes röstmeddelande var daterat börjar Yokos kompis Yumi ana oråd. Hur länge ska det dröja innan hon själv får ett av de fatala meddelandena? Hon slår sig ihop med polisen Hiroshi, vars syster Ritsuko också dött efter att ha fått ett meddelande. Tillsammans börjar de nysta i fallet som tycks vara kopplat till ett övergivet sjukhus.

Efter att ha sett Ringu förhållandevis oförberedd när det begav sig var det slut med J-horror för min del. Intill denna dag har jag inga problem med att intyga att den titten traumatiserat mig för livet. Japansk och annan asiatisk, modern skräck är alltså inget jag aktivt letat upp eftersom jag förutsatt att alla ska vara lika läskiga som Ringu.

Men så dök One Missed Call upp på horisonten – en titel jag tyckte att jag kände igen och med en regissör, Takashi Miike, som jag hört talas om i skräckkretsar ett bra tag nu med titlar som Audition och Ichi the Killer. Fullt medvetet valde jag att se filmen i fullt dagsljus, för säkerhets skull.

Möjligen hade jag inte behövt vidta så drastiska åtgärder. För det här…var ju inte så bra. Eller också handlar det om att de japanska troperna och filmiska skräckgreppen allt eftersom letat sig in i ”vanlig” västerländsk film och jag därmed är vanare vid dem? Handlingen är som synes mer eller mindre en kopia av Ringu (och, gissar jag, en uppsjö andra filmer), det är exempelvis aldrig någon större tveksamhet kring huruvida Yumi själv kommer att åka dit. Särskilt inte som hon med en gång introduceras som en traumatiserad flicka med fobi för titthål och en benägenhet att få typ osammanhängande flashbacks när hon hör talas om dödsfall.

Vi har en komplett uppsättning med långt, svart hår, krypande eller ryckiga skepnader och makabert brutna lemmar i omöjliga vinklar men av någon anledning blir jag inte särskilt skrämd av dem. Det jag antar att Miike bidrar med är ett visst mått av rent klägg och möjligen också en pregnant ljudbild (inte minst i form av signifikanta mobilmelodier). Storymässigt tycker jag inte heller att filmen håller ihop (manus av Minako Daira, baserad på en bok av Yasushi Akimoto). Personalen på det nya sjukhuset är exempelvis underligt villiga att dela med sig av information om forna patienter. Möjligen är det här Hiroshis jobb kommer in, men samtidigt verkar han inte alls jobba med andra och mer vanliga polissysslor varför det är svårt att uppfatta honom som en ”riktig” polis.

Jag tror att Ritsuko är någon slags patient zero men det är oklart varför. Ännu mer oklart blir det varför förbannelsen sprids via mobiltelefoner eftersom de inte verkar ha någon särskild betydelse i den historia som nystas upp. Jag förstår inte logiken i att låta Yumi lösa upp hela plotten genom att be sin misshandlande mamma om förlåtelse. Den därpå följande vändningen var inte heller särskilt svår att lista ut, men bygger samtidigt på att filmen plötsligt ändrar sina spelregler. En vändning som i sin tur gör hela historien ännu obegripligare och mobilvinkeln ännu onödigare. Jag hade också väldigt gärna velat veta vad polisen hade att säga om offret Natsumi, vars uppenbart övernaturliga död filmas i en TV-studio (btw… Worst. TV-show. Ever.) och därmed torde vara svår att avfärda som en olycka eller ett självmord.

Men för all del, One Missed Call var väl en helt ok skräckis om man kan bemöda sig med att inte tänka allt för mycket kring varför det som händer, händer. Jag vet inte i vad mån filmen var tidigt ute att spela på rädsla för den ständigt närvarande tekniken som numera omvandlats till filmer som Unfriended. Otvetydigt är dock att det i One Missed Call förstås är stort fokus på den redan då oundgängliga mobiltelefonen.