Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Allt nog, när jag snokade runt efter demonfilmer dök Dead Silence (manus av Whannell, regi av Wan) upp på radarn. Det visade sig sedan också att Whannell skrivit ett relativt långt blogginlägg om sin upplevelse turerna kring Dead Silence. En upplevelse som verkligen inte var någon dans på rosor, Whannell liknar den snarare vid att försöka tvinga fram en ”particularly stubborn hangover shit”.

Problemet vid handen var att han och Wan blev upplockade av Universal eftersom de var Saw-killarna. Inte för att de egentligen hade en cool och häftig idé till en ny film. Whannell beskriver hur han under närmare ett års tid försökte kränga ihop en vettig historia ur några vaga mentala bilder av rader med buktalardockor, dimma och Hammer-vibbar. Ett skolexempel på ”creativity at gunpoint”.

I slutänden blev Whannell tvungen att lämna ifrån sig något han inte var nöjd med och som sedan dessutom fick sig en rejäl behandling av en Hollywoodsk script doctor som trimmade lite här och skarvade lite där så att Universal skulle bli nöjda. Så kanske jag inte ska vara allt för kritisk mot Whannell när det gäller slutresultatet?

Jo, på ett sätt kan jag nog tycka det ändå. För i blogginläggets inledning utgjuter Whannell nämligen sin frustration över branschens fixering vid regler, motiv och orsakssamband. ”… when it comes to horror, nobody – not one person in the theater – gives a shit about the rules. All they care about is seeing something disturbing and pants-wettingly frightening”.

Här håller jag inte med. Visst, allt behöver inte förklaras in i minsta detalj. Det är därför Ringu är läskigare än The Ring. Det var en av alla anledningar till att jag ruttnade på Insidious 2 (wait for it…). Men däremot blir det problematiskt när en historia hela tiden tar nya och till synes helt ogrundade vägar bara för att klara av att komma fram till slutpunkten. Eller handlar det snarare om att om filmen byggt en tillräckligt bra historia och rollfigurer så känns inte de där nya vägarna så ogrundade?

Oavsett vilket är kanske Dead Silence ett dåligt exempel i en sådan diskussion eftersom åtminstone Whannell själv så tydligt tar avstånd från det hela. Filmen ger oss Raven’s Fair, en ort på fallrepet, möjligen tack vare att den hemsöks av en förbannelse från en kvinnlig buktalare vid namn Mary Shaw som mötte döden från ett antal invånare när det begav sig.

Hit kommer Jamie Ashen, utrustad med hämndbegär över sin döda flickvän Lisa och behov av att inte själv åka dit som Lisas mördare. För Jamie vet ju att allt på något sätt hänger ihop med den läskiga buktalardockan paret fick levererad från okänd avsändare strax innan Lisas gruvliga död.

Varför ägnade jag nu så mycket utrymme åt att prata om Leigh Whannell och hans bekymmer med manusskrivande istället för att fördjupa mig i Dead Silence? Jo, för att jag under filmen paradoxalt nog ganska ofta frågade mig ”Varför händer det här?” Jag kan däremot inte avgöra om frågan beror på att jag och Whannell inte har samma uppfattning om vad som krävs av en skräckfilm eller att Dead Silence helt enkelt är en halvdan produkt.

Men om vi ska strunta i sådana värdsliga saker måste jag erkänna att jag faktiskt gillade själva utseendet på Dead Silence, en slags överdimensionerad victorianskt gotisk ton som lät ana en Lemony Snicket för vuxna. Tyvärr fylls denna värld av allt för många övertydliga diskussioner, förklarande flashbacks, CGI-tungor, skuggor bakom gardiner och i speglar samt långa, långa, långa uppbyggnader som alla slutar i en högst väntad hoppa-till-effekt.

Demonstatus:
Tja, här var det ju inte en demon så långt ögat når. #epicfail. Varför filmen överhuvudtaget kommer upp när man letar efter filmer som handlar om demoner och besatthet är närmast obegripligt eftersom Mary Shaws ande inte kan besätta människor.

Annonser