I och med den famösa flygkraschen tidigare i år där stora delar av Polens statsledning strök med blev massakern i Katyn än en gång höggradigt aktualiserad. Denna film av gamle räven Andrzej Wajda försöker inte bara beskriva händelserna runt själva massakern, vilken ägde rum våren 1940, utan också förutsättningarna för alla polacker som överlevde kriget och var tvungna att leva med dess konsekvenser.

Det som gjort Katyn extra infekterat är dess användning i propagandasyfte — till en början utnyttjade den tyska ockupationsmakten massakern på 12.000 polacker för att göda hatet mot ryssarna. När ryssarna sedan tog över blev det i en handvändning en nazistisk massaker på polska ”bröder” som skulle ha utförts först ett drygt år senare. Även de allierade var benägna att satsa på det tyska kortet och anklagade till och med polackerna för att skapa osämja genom sitt envisa hävdande att det var ryssarnas dåd. Först mot slutet av 80-talet kunde sanningen bakom händelserna börja uppdagas genom att man lyfte på förlåten till sovjetiska arkiv.

Som beskrivning av ett historiskt händelseförlopp är Katyn välgjord, intressant och inte minst angelägen, om än en aning svag vad gäller de historiska sammanhangen. Som film, vilken ska beröra känslor, är den mindre lyckad. Karaktärsperspektivet kunde ha tjänat på att tajtas upp en smula, som det är nu är persongalleriet lite väl stort och man har svårt att fästa och identifiera sig vid någon av dem. De tre generationerna kvinnor som bor tillsammans och som förlorat alla sina män; både fäder och makar. Generalshustrun som vägrar bli ett propagandainstrument, varken för tyskar eller ryssar. Soldaten som är uppfylld av skam och självhat, både över sin egen överlevnad och det faktum att han tagit sold hos ryssarna efter sin hemkomst.

Hade jag haft någon som helst personlig koppling till Polen hade jag sannolikt känt mer när jag såg Katyn. Nu får jag nöja med med att känna mig bättre informerad.

Annonser