Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.
Fortsätt läsa ”Planet of the Damned (1962)”
Om jag nu tenderar att go all in när det gäller Halloween-film lägger jag bort ambitionerna när det kommer till nästa högtid. En enda julfilm brukar det bli och vad passar då bättre än att publicera denna traditionsenliga text första advent. Glögg och pepparkakor på er allihopa!
Innan filmen som jag egentligen betalat för att se ens dragit igång påminns jag om varför jag tillhör den där gruppen som mer eller mindre reflexmässigt hävdar att vi ”inte gillar svensk film”. Visst, ett svepande argument, men vad faaan… Titta på affischen här intill, vad ger den och titeln för budskap? En Robert Gustafsson med tomtemössan på sned. Har vi ”tur” spelar han full också. Jag stålsatte mig inför fler ”tokroligheter” à la 
Det är så lätt att se den färdiga filmen framför sig. En BOATS förstås… Kanske till och med en Oscarskandidat, det saknas inte vare sig behjärtansvärda budskap om tolerans och förståelse, prilliga karaktärer och rafflande underdog-kamper. En historia om ett somaliskt bandylag i Borlänge som låter så osannolikt hittepå att man aldrig skulle tro det om det inte vore dagsens sanning (den 
Möjligtvis med undantag för skogshuggare är det svårt att föreställa sig ett mer kraftkrävande yrke än gruvarbetare. Att vara gruvarbetare fordrar en lika hård kropp som psyke, varför det inte är särskilt svårt att föreställa sig att det bland dylika manly men inte finns mycket utrymme för sådant som kan uppfattas som omanligt.
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings 
Debuten 
Efter att ha besegrat Voldemort i 
Kanske hade en lämpligare titel på denna femte berättelse i serien om vår unge trollkarl varit något i stil med Harry Potter and the Privations of Puberty? För när vi som vanligt återbesöker Harry under ännu en erbarmlig sommar hos familjen Dursley är han inte samma goa kille. The new and improved Harry är nämligen inte särskilt improved, snarare är han mest förbannad hela tiden. Inte för att det inte finns anledningar för Harry att må pyton – Cedric Diggorys död tynger honom, han oroar sig för vad Voldemort och hans Death Eaters kokar ihop och inte ett ljud från vare sig Ron eller Hermione. Och så är han femton år… 
För tredje året i rad befinner sig Harry på Hogwarts tillsammans med Ron och Hermione. Men han skulle ju inte vara Harry om saker och ting inte gått åt helsike innan dess. I ett okontrollerat raserianfall blåste han upp morbror Vernons syster Marge till ballongdimensioner när den överförfriskade damen talade illa om Harrys mamma och pappa. Men eftersom han som sagt är Harry Potter blir konsekvenserna av det tilltaget betydligt mildare än när Dobby droppade en tårta i skallen på morbror Vernons affärskollega förra året. Märkligt milda tycker nog Harry…. 
I mina tidigare genomläsningar och -tittningar har jag upplevt särskilt de två första böckerna i serien, 
Rörliga bilder och tryckta ord 