You are currently browsing the tag archive for the ‘Tolerans’ tag.

Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.

Meeeeeen, nu var det ju Harrison som gällde. Den fördömda planeten är i det här fallet Dis, fördömd eftersom den innehåller en styrande klass vilken tycks vara inställd på att orsaka hela sin världs undergång. Hellre det än att acceptera något annat än sina motståndares totala och ovillkorliga kapitulation. Vilket förstås inte är så smart när motståndarna är vapenmässigt överlägsna. Vår hjälte för dagen är Brion Brandd som något motvilligt tagit sig an jobbet att försöka stoppa utrotningen. Han har tre dagar på sig…

Säga vad man vill, men Harrisons berättelse kommer med ett jäkla driv! Vi kraschlandar rakt ned i Brions liv när han är på vippen att vinna tävlingen The Twenties, en slags fredligare version av Hunger Games men som tjänar samma syfte av att hålla befolkningen i Brions värld intresserad nog för att inte supa och slå ihjäl varandra. Namnet ”The Twenties” är relativt självförklarande eftersom det är en tävling med 20 olika grenar, såväl fysiska (skidhopp, bågskytte) som mentala (schack, poesi). Som vinnare kan vi alltså känna oss trygga i det faktum att Brion är the best of the best of the best.

Efter att han vaknar upp på sjukhus efter vinsten blir han direkt kontaktad för insatsen på Dis och därefter föreligger som synes en rejält tajt deadline. Särskilt för att vara ett jobb där alla andra redan gett upp och är beredda att lämna Dis åt sitt öde. Men inte Brion. Han är bara en av alla detaljer i The Planet of the Damned, som, om det inte vore för tempot i själva händelseutvecklingen, gör Harrisons budskap närmast övertydligt.

Dis styrs alltså av en klass, kallad magter, som synes fullkomligt känslolösa och intill självmordets gräns inställda på att bekämpa alla motståndare. De utgör dock en minoritet på Dis, men som lyckats ta makten enbart genom sin kompromisslösa hänsynslöshet. De bryr sig inte alls om den i övrigt förhållandevis fredliga majoriteten, vilket alltså tvingar även deras motståndare att strunta i dem. Motståndarna (från planeten med det för svenskar lustiga namnet Nyjord) är i sin tur ett i grunden fredligt folk, men så blinda i sin live and let live-attityd att de väntade alldeles för länge med att sätta hårt mot hårt mot magtererna. Hade de agerat tidigare, med mindre kraft, hade kriget aldrig ens behövs uppstå.

I Brions försök att stoppa Dis förstörelse finns också exobiologen Lea Morees. Som vanligt med den här typen av äldre sci-fi känns det i backspegeln som om Harrison inte riktigt vet på vilket ben han ska stå. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han har gett Lea så mycket egen agens som det sannolikt var möjligt att tänka sig för en kvinna i den här typen av genre på den här tiden. Därför får Lea vara en yrkeskvinna samt tuff och bestämd men samtidigt fysiskt och i viss mån psykiskt fullkomligt underlägsen Brion. Hon känner sig snabbt trygg med denne kapable manly man och går från förälskelse till tankar på giftermål inom loppet av ett dygn. Han är heller inte sen att notera att ”Her breasts were full and high, her waist tiny enough to offset the outward curve of her hips”. Hon är en kompetent andreman till Brions kapten, men det är i allt väsentligt han som ser till att hon får möjlighet att visa sin kompetens till att börja med. Jag måste erkänna att jag också blev lite förundrad över Harrisons tidiga konstaterande att The Twenties givetvis delar på tävlande män och kvinnor eftersom kvinnor exempelvis av någon anledning aldrig skulle kunna vinna en unisex-schackturnering. Om det nu inte ska vara ett Harrison-skämt som går mig totalt över huvudet.

Men som sagt, boken är från 1962 så det är ju ingen idé att bli allt för upprörd. Då är det kanske värre att dess bägge upplösningar eller avslöjanden är så pass välbekanta att jag kunde ta rygg på dem lite för tidigt för att berättelsen någonsin skulle bli särskilt spännande. Men ett ganska frejdigt äventyr i alla fall.

Christmas wreathOm jag nu tenderar att go all in när det gäller Halloween-film lägger jag bort ambitionerna när det kommer till nästa högtid. En enda julfilm brukar det bli och vad passar då bättre än att publicera denna traditionsenliga text första advent. Glögg och pepparkakor på er allihopa!

***

En underbar jävla julInnan filmen som jag egentligen betalat för att se ens dragit igång påminns jag om varför jag tillhör den där gruppen som mer eller mindre reflexmässigt hävdar att vi ”inte gillar svensk film”. Visst, ett svepande argument, men vad faaan… Titta på affischen här intill, vad ger den och titeln för budskap? En Robert Gustafsson med tomtemössan på sned. Har vi ”tur” spelar han full också. Jag stålsatte mig inför fler ”tokroligheter” à la Tomten är far till alla barnen. Och så inleds hela härligheten med en trailer för julens kommande storfilm som, till skillnad från filmen för dagen, inte handlar det minsta om jul – En man som heter Ove. Där den litterära förlagan utnämns till ”en av vår tids mest älskade romaner”. Allvarligt?! Överutnyttjade superlativ much?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk

Trevligt folkDet är så lätt att se den färdiga filmen framför sig. En BOATS förstås… Kanske till och med en Oscarskandidat, det saknas inte vare sig behjärtansvärda budskap om tolerans och förståelse, prilliga karaktärer och rafflande underdog-kamper. En historia om ett somaliskt bandylag i Borlänge som låter så osannolikt hittepå att man aldrig skulle tro det om det inte vore dagsens sanning (den är ju faktiskt inget aprilskämt).

Läs hela inlägget här »

PrideMöjligtvis med undantag för skogshuggare är det svårt att föreställa sig ett mer kraftkrävande yrke än gruvarbetare. Att vara gruvarbetare fordrar en lika hård kropp som psyke, varför det inte är särskilt svårt att föreställa sig att det bland dylika manly men inte finns mycket utrymme för sådant som kan uppfattas som omanligt.

Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

Jag misstänker att det kommer att dröja länge innan världen ser en samling böcker och filmer vilka skapat lika mycket rubriker, längtan och hajp som de om allas vår Harry.

HP and Phil StoneDebuten Philosopher’s Stone trycktes i en första (brittisk) upplaga 1997 i 500 ex, varav 300 gick direkt till bibliotek. När J.K. Rowling satte punkt för bokserien hade det gått tio år och den hade vid det här laget förstås fått benägen draghjälp av filmerna. Förläggaren Bloomsbury spenderade 10 miljoner pund för att säkerställa att innehållet i Deathly Hallows inte skulle läcka ut i förväg och spelbolagen firade nya triumfer med vadslagning om vilka karaktärer som skulle klara sig. Inom ett dygn efter det globala boksläppet hade mänskligheten köpt på sig närmast bisarra 15 miljoner ex. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Harry Potter och dödsrelikerna

HP and the Deathly HallowsEfter att ha besegrat Voldemort i Half-Blood Prince tar sig Harry igenom sitt sista år på Hogwarts i en popularitetens gräddfil. Han får högsta betyg i alla ämnen som krävs för att han ska kunna bli en auror (ett yrke som nu egentligen inte behövs) och på nätterna leker han och Ginny förbjudna S/M-lekar under osynlighetskappan i Gryffindors allrum. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Harry Potter och fenixordern

HP and the Order of the PhoenixKanske hade en lämpligare titel på denna femte berättelse i serien om vår unge trollkarl varit något i stil med Harry Potter and the Privations of Puberty? För när vi som vanligt återbesöker Harry under ännu en erbarmlig sommar hos familjen Dursley är han inte samma goa kille. The new and improved Harry är nämligen inte särskilt improved, snarare är han mest förbannad hela tiden. Inte för att det inte finns anledningar för Harry att må pyton – Cedric Diggorys död tynger honom, han oroar sig för vad Voldemort och hans Death Eaters kokar ihop och inte ett ljud från vare sig Ron eller Hermione. Och så är han femton år… Läs hela inlägget här »

alt. titel: Harry Potter och fången på Azkaban

HP and the Prisoner of AzkabanFör tredje året i rad befinner sig Harry på Hogwarts tillsammans med Ron och Hermione. Men han skulle ju inte vara Harry om saker och ting inte gått åt helsike innan dess. I ett okontrollerat raserianfall blåste han upp morbror Vernons syster Marge till ballongdimensioner när den överförfriskade damen talade illa om Harrys mamma och pappa. Men eftersom han som sagt är Harry Potter blir konsekvenserna av det tilltaget betydligt mildare än när Dobby droppade en tårta i skallen på morbror Vernons affärskollega förra året. Märkligt milda tycker nog Harry…. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Harry Potter och de vises sten, Harry Potter and the Sorcerer’s Stone

HP and the Philosopher's StoneI mina tidigare genomläsningar och -tittningar har jag upplevt särskilt de två första böckerna i serien, The Philosopher’s Stone (amerikanerna litade sannolikt inte på att kidsen skulle tycka att ordet ”filosof” var tillräckligt häftigt, därav namnbytet för bokens amerikanska utgåva och därmed också filmen) och The Chamber of Secrets som väl barnsliga. Jag har alltid hävdat att om det inte varit för att jag hoppade på Hogwartsexpressen först i och med The Prisoner of Azkaban hade jag kanske missat grejen helt och hållet. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg