Pride (2014)

Möjligtvis med undantag för skogshuggare är det svårt att föreställa sig ett mer kraftkrävande yrke än gruvarbetare. Att vara gruvarbetare fordrar en lika hård kropp som psyke, varför det inte är särskilt svårt att föreställa sig att det bland dylika manly men inte finns mycket utrymme för sådant som kan uppfattas som omanligt.

Därför är det heller inte särskilt svårt att föreställa sig att gruvarbetarnas fackförbund under den stora brittiska gruvstrejken i mitten av 80-talet betackade sig hjälpen från Londonbaserade organisationen Lesbians and Gays Support the Miners, hur välbehövlig den än ha mått vara. Tanken på att förknippas med sådana perverterade individer var allt för oöverstiglig, knappt 20 år efter att homosexualitet (till viss del) legaliserats.

Men Lesbians and Gays Support the Miners, som till största delen drivs av energin från den outtröttligt engagerade Mark Ashton, ger inte upp så lätt. Nog måste det väl ändå finnas någon som vill ta emot lite hjälp i ett tajt läge? Jomen, visst finns det det. Efter en smula telefonerande landar man hos strejkstyrelsen i den lilla walesiska staden Onllwyn. Frågan är bara om styrelsen är medveten om vad man tackat ja till.

Pride inordnar sig med beröm godkänt i vad jag uppfattar som en ganska typiskt brittisk genre: två mer eller mindre osannolika grupper eller kulturer möts och får därmed större förståelse för både sig själva och den Andre. Filmen saknar inte gamla hederliga grepp som den-till-synes-medelklassige-mannen-vilken-inte-alls-visar-sig-ha-fördomar, den-äldre-kvinnan-som-ställer-nyfikna-frågor-om-sex eller omvändelsen-av-den-från-början-trångsynte.

Men Pride (genom manusförfattare Stephen Beresford och regissör Matthew Warchus) genomför alla de här greppen med ett sådant schvung och självförtroende att igenkänningen inte är något som stör. Vore historien inte en BOATS skulle jag också ha blivit imponerad av det briljanta i just kombinationen strejkande gruvarbetare och homosexuella. Pride hade precis lika gärna kunnat vara en film om endera av de här grupperna men sannolikt förlorat på saken eftersom filmen nu kan spegla deras respektive strider i och mot varandra.

Poängen är nämligen att strejkarna och de homosexuella delar samma erfarenheter av att vara trampade på, att föra en kamp som kan synas hopplös men där det viktigaste är att aldrig förlora hoppet. Jag gillar tanken på att Mark Ashton insåg vikten av lojalitet och solidaritet mellan utsatta grupper. Att man blir starkare genom att hjälpa varandra, vilket väl varit själva grunden även för fackföreningsrörelsen. Unity is strength. Genom att mötas lånar gruvarbetare och homosexuella styrka och kunskap från varandra men får också perspektiv på den egna situationen, en ömsesidig ögonöppnare.

Den här brittiska mötas-och-utvecklas-genren är förstås en måbra-dito men jag tycker att Beresford och Warchus på ett fint sätt balanserar den delen med sorgsnare stråk som gör att Pride inte blir fluffig och sliskig som billig sockervadd. För de homosexuella lurar, förutom generell homofobi, hela tiden det allt starkare hotet om HIV (som på den här tiden nog egentligen fortfarande hette LAV eller HTLV-III) och AIDS vid horisonten och för gruvarbetarna samt deras familjer den ekonomiska situationen.

Till hjälp har de förstås också en förstklassig skådisuppställning. På London-sidan märks särskilt Dominic West, Andrew Scott (jag visste inte att professor Moriarty var ”sån”…) och Ben Schnetzer (tycks vara en stjärna på uppgång). I Wales möter vi ett lite äldre garde med Paddy Considine, Imelda Staunton och Bill Nighy i spetsen. Att filmen uttryckligen inte berättar mycket om sina personers bakgrunder gör mig inte så mycket, inte när det handlar om skådisar av den här kalibern. Den påtagliga tilliten och förtroendet mellan Staunton och Nighy räcker för att jag skulle kunna sitta igenom en hel film som bara handlar om hur de brer mackor tillsammans.

Lägg till det ett soundtrack som alla vi suckers för 80-talsmusik omedelbart kan ta till sina hjärtan och vi har en film som i alla fall fick mig att gå hem med glädjekviller i både mage, hjärta och hjärna.

Eftersom Pride bland annat visades på SFF 2014 är det några filmspanare som passat på att se den. Fanny från Den perfekta filmen verkade tycka lika bra om den som jag, Movies-Noir var långt ifrån övertygad och Jojjenito lägger sig någonstans mittemellan.