En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014)

En skämtartikelsförsäljare till en annan: ”Hela tiden ska du säga emot. Jag börjar fan bli trött på det!”

Vet du, Roy, vad JAG började bli trött på?

• Urvattnade färger som signalerade att filmens titel borde ha varit 50 nyanser av institution.
• Vitsminkade skådisar som hade blivit ratade från vampyrcastingen i Twilightfilmerna.
• Vitsminkade skådisar som totalt nollställda klämde fram sina olika repliker.
• Dialoger som aldrig var dialoger utan ett mer eller mindre monotont rabblande av repliker.
• Folk som sade ”Vad roligt att höra att ni har det bra” och sedan upprepade den meningen som om personen i andra änden av telefonsamtalet inte hört ordentligt första gången.
• Skämtartikelsförsäljare som på (svajig) gnälldialekt sade ”Vi vill hjälpa folk att ha roligt”.
• Skämtartiklar som tycktes komma från ett Buttericks som Gud glömt.
• Det obönhörliga tvånget att kontrollera klockan var tionde minut för att se så att tiden inte verkligen stod stilla.

Men för all del, jag inser att det finns andra som inte upplevde Roy Anderssons senaste film på det här sättet. Biopubliken i Arboga, för att ta ett exempel. De skrattade. Flera gånger. Själv tittade jag på klockan redan efter trekvart, nytt rekord. När jag hade kommit fram till de ovan nämnda tiominutersintervallerna hade frustrationen nått sådana höjder att jag skrivit ”SNÄLLA, TA SLUT!” i mitt anteckningsblock.

Juryn vid Venedigs filmfestival, för att ta ett annat exempel på folk som uppenbarligen har betydligt bättre fantasi än jag. Exakt vad de måste ha rökt, druckit eller ätit för att kasta ett guldlejon på duvfilmen vet jag inte men jag önskar att jag hade haft en promille av det med mig för det hade ändå gjort att jag sett mer i den än vad jag gjorde nu.

Nej, det här gav mig verkligen ingenting. Eller jo, det lätt absurda i att se Kalle Dussin kliva av Brandklipparen inne på ett grådaskigt jukeboxcafé (fanns det någon annan sorts etablissemang i den här filmen? HELL NO!) för att klunka i sig bubbelvatten. Men det var också allt. För min del blev den inledande texten ”Tre möten med döden” talande eftersom hela eländet var ett enda långt möte med döden. Trots minutiöst planerade scener och tagningar var detta nämligen en död film i mina ögon, lika livlös som de uppstoppade djuren i glasmonter eller djurförsöksapan som kanske, kanske var utrustad med vampyrtänder med extra långa huggtänder.