Wind Through the KeyholeSista boken på 2013 års läslista som avslutades på rekordfart. Även den sista Stephen King-boken i mitt uppdateringsil, om det inte hade varit för att den produktive jäkeln till författare redan hunnit publicera ytterligare romaner. Nåvälan, bland annat Joyland och Doctor Sleep får vänta till en annan läslista.

Nu var det alltså The Wind Through The Keyhole som gällde. En bok som jag närmade mig lite försiktigt. Jag tillhör de trogna Dark Tower-kramarna och kände mig inte helt säker på hur King skulle lyckas med att blåsa nytt liv i serien.

Alldeles utmärkt, skulle det till min förnöjelse visa sig. Rolands ka-tet har lämnat det Oz-inspirerade Topeka och fått höra historien om den unge revolvermannens äventyr i Mejis. Nu är de på väg till Calla Bryn Sturgis, fast det vet de förstås inte om ännu. På vägen måste de söka skydd för en häftig storm som Roland kallar för Starkblast och som mest av allt påminner om det framrusande lågtrycket i The Day After Tomorrow.

För att fördriva tiden berättar Roland en annan historia från sin ungdoms dagar. Den här gången måste han och Jamie De Curry resa till den vindpinade staden Debaria för att ta hand om ett människomonster som är på väg att käka upp hela befolkningen. Under det uppdraget får Roland möjlighet att berätta ytterligare en historia som han hört från sin mor på den tiden hon fortfarande var i livet – The Wind Through The Keyhole.

Och det är den här historien, eller ska vi kanske kalla det moderna sagan, som utgör lejonparten av romanen. Roland berättar historien om den unge Tim Ross och hans mamma Nell. Trygga pappan Big Ross har blivit offer för en eldsprutande drake och mamma Nell ser ingen annan råd än att gifta sig med före detta makens skogshuggarkollega Bern Kells för att kunna betala skatten. Men Bern är inte någon bra make till Nell eller far till Tim och det slumpar sig inte bättre än att Tim måste ge sig ut på ett sök liknande det som Rolands lilla gäng genomför.

En historia i en historia i en historia, alltså. King väver ihop dem riktigt bra genom stormvindar och att de två inre så tydligt handlar om unga pojkar som genom fysiska och inte minst psykiska umbäranden måste växa upp till män.

I Debaria är det tydliga västerninfluenser med revolvermännen som kommer till den lilla landsortshålan, gruvarbetare och sheriffer. Själva berättelsen är väl inte riktigt lika tunn som svepningen vilken utgörs av de korta glimtar vi får av Roland, Susannah, Jake, Eddie och Oy, men romanens märg kommer förstås från sagans värld.

En saga som riktigt framgångsrikt skapar en helhet mellan närmast medeltida traditioner (skogshuggare och drakar) och det rostanlupna teknologiska överskottslager som King redan varit inne på i de tidigare Dark Tower-böckerna. Plus ett par eventuella radioaktivitetsmutanter. Författaren lånar också lika frejdigt som uppenbart från såväl Narnia- och Tolkien-världarna (för låter inte exempelvis ordet ”Fagonard” misstänkt likt ”Fangorn”?) som sina egna böcker (är det månne Desperations Tak vi får en chans att möta igen?). The Wind… blir på det sättet inte bara en spännande berättelse utan också precis den brygga mellan Wizard and Glass och The Wolves of the Calla som sannolikt var tanken från början.

The Wind… är en bok som är bra i sig. Att den är skriven så att den passar in mitt i en redan existerande (och avslutad) serie är inte mindre imponerande. Och så blev jag förstås väldigt sugen på att ta mig an The Dark Tower igen. Med tanke på att filmatiseringen tycks ha betalat ett livsmedlemskap i development hell hinner jag säkert läsa klart innan en eventuell premiär.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser