alt. titel: Stjärnsoldaten

Starship TroopersJuan Johnnie Rico är en bortskämd rikemansgosse. Utan att veta riktigt vad han ger sig in på tar han värvning och det enda militären tycks anse att han är lämpad för är det mobila infanteriet. Det ska visa sig att militären gör en helt rätt bedömning för när Johnnie väl tagit sig över den första motståndströskeln är vägen till krigsframgångar och högre rank lika utstakad och gyllene som om den legat i ”the merry old land of Oz”.

När science fiction-författaren Robert A. Heinlein, som då redan varit aktiv i nästan tjugo år, förstod att det fanns de som propagerade för en nedrustning av USA:s kärnvapenarsenal kände han att nu fick det tamejfan vara nog. Om virrhjärnor som National Committee for a Sane Nuclear Policy fick säga vad de tyckte skulle i alla fall han försöka anlägga vad moteld han kunde prestera. Slutresultatet blev Starship Troopers, historien om Johnnie Rico.

Och ingen kan väl anklaga Heinlein för att inte få fram sin poäng i boken. Faktum är att han är så fokuserad på just det, att sådana petitesser som plot eller karaktärsbeskrivningar har fått kliva av tåget innan det ens lämnade perrongen. Starship Troopers kan närmast liknas vid en korsning mellan en lätt dramatiserad programförklaring och en bakgrundsbeskrivning till spel av typen Warhammer där man i minutiös detalj beskriver hur en specifik militär organisation är uppbyggd.

Rico är som soldat visserligen inbegripen i ett antal skärmytslingar med den interplanetära fienden, ”bugs”. Men eftersom han är just en soldat vävs dessa olika slag aldrig ihop till någon begriplig helhet. En soldats plikt består nämligen enbart i att slåss, att utöva kontrollerat våld, inte att fråga efter när, var eller hur. Framförallt ska han aldrig fråga varför. Boken utgår hela tiden från Ricos begränsade perspektiv på omvärlden och eftersom han aldrig ställer några frågor, levererar inte heller Heinlein några svar på bakgrunden till eller omständigheterna kring det krig som jorden är inblandad i.

På så sätt gör han, till skillnad från exempelvis Ender’s Game kan jag tycka, det lätt för sig eftersom han beskriver ett samhälle som redan befinner sig på gränsen till krig. Ett sådant samhälle kan naturligtvis inte fungera på samma sätt som ett som befinner sig i fred. Menar Heinlein att hans väg är den rätta bara efter man har uttömt alla andra diplomatiska möjligheter eller är all diplomati i grunden meningslös? Är alla försök till sympati och empati, till förståelse och medkänsla bortkastade? I Starship Troopers värld är den enda meningsfulla förståelse för fienden förståelsen som gör att man kan besegra honom.

Den utveckling som sker är den som Rico genomgår för att bli värsta supersoldaten och, enligt Heinlein vad jag kan förstå, en idealisk medborgare. I Heinleins samhälle är det nämligen bara de som tagit värvning och fullgjort sin plikt i detta avseende som har rätt att bli fullvärdiga medborgare. Hela framställningen går ut på att Rico ska lära sig betydelsen av att ta ansvar. Först för sig själv, sedan sin grupp, sitt samhälle och i slutänden sin planet. Innan man lärt sig ta detta ansvar har man ingen rätt att påverka vad som händer i samhället.

Denna medborgare är inte bara ansvarstagande, utan också en Riktig Man. Militärlivet kontrasteras till Ricos tidigare bekvämt inrättade tillvaro som son till en välbärgad affärsman. Rika människor behöver sömnpiller, riktiga män jobbar sig trötta. Rika människor bryr sig om bordsskick och dukning, riktiga män äter vad som bjuds och håller käften. En riktig man skyggar inte för otrevliga arbetsuppgifter och bryr sig framförallt inte om något känslopjunk. Det finns inga relationsproblem som inte kan lösas med några kärva ord eller knytnävarna.

Jag har full förståelse för att Starship Troopers anklagats för att glorifiera militären. Däremot är jag inte säker på om jag håller med om det. Boken framställer varken militären eller krig som något glamoröst, men den glorifierar som sagt den personliga utveckling som en militär hierarki och organisation skapar. Den antyder att utvecklingen av en ansvarskänsla nödvändig för att existera i ett vettigt samhälle bara kan skapas inom militären. Boken glorifierar också en viss attityd till konflikter och vilka värden som ska räknas här i livet.

Överhuvudtaget förstår jag inte riktigt hur boken har kunnat bli så upphöjd. Håller man inte med Heinlein om att det militären gör allra bäst är att skapa en Riktig Man blir det naturligtvis svårt att svälja den, men problemen är större än så. I likhet med exempelvis American Psycho lider boken stundtals av svårartade anfall av uppräkningsprosa, i det här fallet handlar det bara om soldathierakier istället för hudvårdsprodukter.

Starship Troopers är inte särskilt spännande, till vissa delar rent av trist (hade jag inte lyssnat på den är jag inte säker på att jag hade orkat ta mig igenom den) och Heinlein har i mina ögon gjort det väldigt enkelt för sig i syfte att skapa den perfekta megafonen för sina teorier. Dessutom känns det inte som han har ansträngt sig överhövan för att skapa en science fiction, i allt väsentligt har han helt enkelt tagit 50-talets militära organisation och tidsanda och bara placerat det hela X antal år framåt i tiden.

Ingen ny militärhistoria tycks exempelvis ha ägt rum efter andra världskriget. När soldaterna ska roa sig sätter de ihop ett litet jazzband. Och det mest symptomatiska på denna brist tycker jag faktiskt blev bokens hänvisningar till just musik. Exempelvis finns dokumentären Soundtrack to War från mitten av 2000-talet som visar att det som blir ett krigs soundtrack är den samtida populärmusiken. Heinleins framtidssoldater ska istället bli peppade av det som spelades under andra världskriget. Men vem vet, om ytterligare 100 år är det kanske inte framtidens motsvarighet till Slayer som dånar i tanksens högtalare. Kanske har man återgått till hållbara slagdängor som ”The Ballad of Rodger Young”?

”Oh, they’ve got no time for glory in the Infantry.
Oh, they’ve got no use for praises loudly sung,
But in every soldier’s heart in all the Infantry
Shines the name, shines the name of Rodger Young.”

star_full 2star_full 2