Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Absolut att det ligger nära till hands att misstänka pubertetsinflytande. Brandon är förvisso kanske lite ung, bara tolv år gammal, men icke förty. Eeeeeeeller så kan det ha något att göra med det faktum att Brandon inte alls är adopterad utan hittades av sina föräldrar. I skogen. I ett kraschlandat rymdskepp. Och nu har Brandon börjat höra gutturala viskningar från gårdens lada: ”yychhagaro larum ghol”. Hint: det betyder inte ”skydda jorden från superskurkar”.

Som synes är Brightburn i mångt och mycket en ganska smart, men enkel, hisspitch: tänk om den unge Kal-El, som hittades av Jonathan och Martha Kent, inte alls vuxit upp till att bli den all-american hero och generellt hygglige karl som vi alla känner under namnet Clark Kent eller Stålmannan? Jag ser på pressreaktionerna att det finns de som tycker att det upplägget blir väl enkelt i Brightburn men för egen del krävde jag inte så mycket mer. Med moderna mått mätt är filmen dessutom föredömligt tajt och håller sig inom 90-minutersramen.

Det man möjligen kan skylla den för är en väl snålt tilltagen CGI-budget när det kommer till flygande och farande men av någon anledning har jag inga problem att svälja det heller. Kosingen har filmskaparna istället lagt på framförallt två oväntat grisiga och grafiska scener, vilka möjligen känns lite aparta i all sin brutalitet. Å andra sidan finns det ett par andra scener där det hela faktiskt blir ganska spännande, så för min del jämnade det ut sig ganska så bra.

När jag tittar lite närmare på teamet bakom Brightburn upptäcker jag till min förvåning att jag gravt underskattat antalet medlemmar i Gunn-familjen som är inblandad i filmbranschen. James Gunn är välbekant, brorsan Sean likaså. James är producent till dagens film och för manus står dels en andra broder, Brian, dels deras gemensamma kusin Mark. I ungskocken ingår dessutom ytterligare två bröder: skådisen Matt och producenten Patrick.

En vidare koppling till dagens regissör, David Yarovesky, går via Sean som spelade en roll i Yaroveskys debutfilm The Hive. Vars titel får en ganska övertydlig blinkning från Brightburn, som i sammanhanget därmed blir lite märklig eftersom det saknas en tydlig poäng med den (om man nu inte redan känner till Yaroveskys tidigare film, vill säga).

Brightburns rollista innehåller i och för sig inte Sean Gunn, men det är inget att våndas över eftersom vi däremot bjuds på Elizabeth Banks och David Denman som föräldrarna Tori och Kyle Breyer. Brandon spelas av Jackson A. Dunn och jag tycker att han på det hela taget gör ett riktigt bra jobb. Däremot blev det lätt distraherande att se Matt Jones i en prominent biroll, eftersom jag så starkt förknippar honom med knarkislosern Badger i Breaking Bad.

Brightburn tar aldrig munnen för full, utan gör det den ska på ett kompetent sätt. Och det är ju en konst i sig, att veta hur långt man kan sträcka sig med det man har.

The New Mutants (2020)

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Fortsätt läsa ”The New Mutants (2020)”

Flugsommar: The Fly II (1989)

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Fortsätt läsa ”Flugsommar: The Fly II (1989)”

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003 och 2007)

alt. titel: Harry Potter och fenixordern

HP and the Order of the PhoenixKanske hade en lämpligare titel på denna femte berättelse i serien om vår unge trollkarl varit något i stil med Harry Potter and the Privations of Puberty? För när vi som vanligt återbesöker Harry under ännu en erbarmlig sommar hos familjen Dursley är han inte samma goa kille. The new and improved Harry är nämligen inte särskilt improved, snarare är han mest förbannad hela tiden. Inte för att det inte finns anledningar för Harry att må pyton – Cedric Diggorys död tynger honom, han oroar sig för vad Voldemort och hans Death Eaters kokar ihop och inte ett ljud från vare sig Ron eller Hermione. Och så är han femton år… Fortsätt läsa ”Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003 och 2007)”

The Maze Runner (2014)

The Maze RunnerDet är aldrig lätt att växa upp. Ena dagen (tillåt mig lite poetisk frihet här, ok…) är man lyckligt ovetande om hur jobbig världen kan vara, för att nästa inse att man inte kan lita på någon. Nyckelordet är förändring och det händer bara vid olika tidpunkter för olika människor. Ingen kan undkomma den.

Fortsätt läsa ”The Maze Runner (2014)”