Tomten är far till alla barnen (1999)

Idag får ni hoppa över till Fiffis filmtajm för att läsa en massreaktion (nå,sex olika reaktioner i alla fall) på vad som uppenbarligen anses vara en svensk julklassiker: Kjell Sundvalls Tomten är far till alla barnen. Jag är inte övertygad, kan vi väl säga…

Det börjar bli dags att lägga in texten här också…

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret.

Tomten är far till alla barnen faller väl in i ledet — julafton handlar om fylla, knakande relationer och sjaskiga hemligheter. Det intressanta med denna film är att den i många avseenden sätter upp en svensk ångestspegel mot den betydligt lättsammare amerikanska Christmas Vacation.

Till att börja med är båda filmerna fast rotade i förhållandevis burgen medelklass och vi får träffa familjer där kvinnan i sedvanlig ordning (åtminstone inledningsvis) är alldeles för snygg och smart för att vara gift med Jan/Clark. Julen är förvisso för både svenskar och amerikaner en tid av mer eller mindre uppslitande familjedramer men där Griswaldhushållet hemsöks av en ganska traditionell samling far- och morföräldrar är den svenska versionen betydligt mer uppdaterad med vad som i praktiken kan beskrivas som en samling buksvågrar och -svägerskor (genus-o-metern vill också gärna veta varför det bara är männen som får jämför sina upplevelser med den liderliga Sara, medan kvinnorna som delat man inte tycks ha något att diskutera i denna fråga).

I bägge kvarteren finns det också grannar. Paret Chester är pretentiösa och snobbiga, det är lätt att skratta åt dem när de ska ha finstämt och modernt sex i sitt minutiöst planerade 80-talssovrum men istället får snava omkring i spillt vin och glasskärvor på grund av Clarks belysningsorgie. Humor: hyfsad. Ångest: not so much. Mats och Helena är helt vanliga människor, vilka lika plötsligt som obegripligt faller ur ramen med hon som en hämndlysten obeveklig furie och han som dyngrak (på det där sättet som folk bara tycks bli på film) tomte. Humor: noll. Ångest: Lars Norén-nivå.

Att det i medelklassen grasserar hemlighetsmakeri är ingen större hemlighet. Clark har gjort av med pengar han inte har på något han vill ge sin familj. Onödigt och dumt kanske (och också rätt patriarkaliskt på ett klassiskt amerikanskt bread winner-plan) men han menar väl. Jan törs inte tala om för Sara att han inte vill ha barn och säger därför att han gärna vill ha det samtidigt som han egentligen är steriliserad. En i huvudsak självisk lögn som dels är extremt taskig mot den partner som vill ha barnet och dels bäddar för en jäkla massa krystad komik där man sitter till slut sitter och skriker: ”Men så kläck ur dig det som ändå kommer fram förr eller senare, förihelvete!!”

Om skadeglädjen vore den enda sanna glädjen skulle svenskar ha roligt mest hela tiden, framförallt på julen. Men trots att jag innan Tomten är far till alla barnen verkligen inte såg Clark Griswalds påhitt som någon komisk höjdpunkt, har jag nu kommit till slutsatsen att det definitivt finns annan glädje. Glädjen av att se en film som bjuder på slapstick och sentimentalitet istället för ångest och graviditetsbedraganden exempelvis. Och för första gången är jag genuint tacksam för amerikansk familjefilmsprydhet, jag hade helt klart kunnat överleva alldeles utmärkt utan bilderna av Peter Habers rumpa och Jessica Zandéns bröst för evigt fastetsade på näthinnan. Det fick bli min alldeles egna lilla julångestklapp.