Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005 och 2009)

alt.titel: Harry Potter och Halvblodsprinsen

Nog är våra unga trollkarlar och häxor tonåringar alltid. Aldrig tillförne har väl hormonerna skvalpat omkring lika vilt som de gör det här läsåret. Vi tar det väl genom retsamma USA-ramsor?

Tonks and…
Nä, så spoilertaskig kan inte ens jag med att vara. Men filmen har inga sådana hämningar.

Ron and Lavender/sittin’ in a tree/K-I-S-S-I-N-G
Där befinner sig Ron hyfsat länge efter ett rätt misslyckat försök att göra Hermione avundsjuk när han fattar att hon kysste Durmstrang-hjälten Victor Krum för typ två år sedan. Hey, ingen (allra minst J.K. Rowling) har försökt påstå att Ron är särskilt smart.

Ron and Hermione/sittin’ in a tree/K-I-S-S-I-N-G
Efter att ha tjafsat med varandra sedan åtminstone Goblet of Fire kommer Harrys två bästa vänner äntligen till skott och inser att de är som gjorda för varandra. På sant Rowling-kvinno-manér öser Hermione hinkvis med tjat över Rons på sant Rowling-pojkmans-manér relativt opåverkade gås.

Harry and Ginny/sittin’ in a tree/K-I-S-S-I-N-G
Efter förra läsårets misslyckade försök att hångla upp Cho Chang inser Harry äntligen vilken kalspingla han haft framför snoken sedan Chamber of Secrets i form av Ginny Weasly. Men hon tycks vara fullt upptagen med att hångla upp alla och envar utom just Harry och frågan är vad Ron ska säga om Harrys klart o-broderliga känslor gentemot hans syster?

Bella and Voldemort/sittin’ in a tree/K-I-S-S-I-N-G
Nja, det är kanske var Bellatrix Lestrange gärna skulle vilja befinna sig. Istället följer hon med sin syster Narcissa Malfoy när denna avslöjar Voldemorts hemliga planer som involverar sonen Draco för Severus Snape. Bellatrix är seriöst sotis på Snapes relation med the Dark Lord och uttrycker den känslan genom att ifrågasätta lärarens lojalitet. Inmotad i ett hörn har Snape inget annat val än att lova att hjälpa Draco med hans uppdrag på Hogwarts under det kommande läsåret. Men frågan är om Snape verkligen ger sitt löfte motvilligt. Vem kan lita på Severus, mästare som han är på att dölja sina tankar och läsa andras?

En som helt klart inte litar på varken Snape eller Draco är i alla fall Harry. Han är i det närmaste besatt av tanken på att Draco är på gång med något som inte bådar gott för vare sig Hogwarts eller Fenixordern. Lika övertygad är han om att Snape är en smutsig förrädare som hjälper Draco så mycket han kan.

Men Harry har också annat på gång som nu och då sliter honom från konspirationsteoretiseradet. Han har lyckats få en begagnad lärobok i knäet som tillhört någon som kallar sig för ”The Half-Blood Prince” och Harry blir mer och mer förvissad om att denne person är ett geni. Hermione är förstås tveksam och tjatar ständigt om att boken (eller åtminstone dess förre ägare) är farlig.

Dessutom har Dumbledore tagit sig an en del av Harrys undervisning och de två börjar undersöka bakgrunden för Tom Marvolo Riddle, mer känd som Lord Voldemort. Varifrån kommer den svartaste av trollkarlar och vad är det för mörka kunskaper han egentligen besitter?

Med tanke på att läget nu är om möjligt ännu värre än det var i början av Order of the Phoenix skulle man kunna tänka sig att Half-Blood Prince inte bjuder på många ljusglimtar. Men jag tycker snarare att det är tvärt om. Kanske kände Rowling själv att Order of the Phoenix fick en väl nattsvart stämning? För även om insatserna den här gången är ännu högre och Harry måste bära med sig en älskad gudfars död, istället för en kille han knappt kände, är den gamla lättsamheten från Goblet of Fire (nästan) tillbaka.

Istället för att skälla ut alla som försöker hjälpa honom förlitar sig Harry (efter Dumbledores uttryckliga uppmaning) mer än någonsin på Ron och Hermione. Även om det inte gör någon större nytta försöker han dessutom i alla fall delge sina misstankar om Draco och Snape till sin rektor istället för att gå och grumsa för sig själv. Men för den som trodde att denna sjätte och näst sista del är en söndagspromenad med efterföljande glasskalas räcker det att ta sig en titt på filmen.

Regissör David Yates och fotograf Bruno Delbonnel (som tidigare jobbat med Jeunet/Caro) har nämligen gråat ned sin skapelse ännu mer jämfört med Prisoner of Azkaban eller Order of the Phoenix. Även om man inte helt lyckats motstå frestelsen att klämma in par (fullkomligt onödiga) putslustiga kommentarer ligger fokus på Voldemorts olycksbådande historia och Dracos tilltagande ångest över sitt uppdrag.

Det gör som vanligt att en hel del har fått stryka på foten men bokens något mer slimmade uppenbarelse antyder att även Rowling själv har börjat lära sig att trimma bort sådant (i och för sig säkert bra scener) som inte har direkt koppling till berättelsen. Och det man har skurit bort ytterligare i filmen funkar inom dess ramar. Vi behöver exempelvis kanske inte nödvändigtvis veta exakt hur det ligger till med Voldemorts föräldrar. Däremot blir det lite knepigt att de våldsamma scenerna som utspelar sig under jul och på en toalett inte får några allvarligare konsekvenser för Harry och hans gäng, i alla fall inte vad vi kan se.

Men när vi väl kommer fram till boken och filmens crescendo har jag hunnit glömma bort det, för scenen i grottan är en av seriens bästa, både vad gäller bok och film (med förbehållet att jag har Deathly Hallows kvar). Möjligen har Rowling låtit sig inspireras av bilderna från Dead Marshes i The Two Towers (filmen alltså) men där har Harry Potters filmteam gjort ett bra jobb med att försöka ta sina odöda inferi bort från både Tolkien och klassiska zombies.

Förutom en ödesdiger fajt på Hogwarts (övergiven i filmen eftersom man ville undvika alltför stora likheter med avslutningen på Deathly Hallows) har boken ytterligare ett berättelsemässigt trumf kvar på hand. Det är i och för sig ett trumf som jag är rätt tacksam över att man inte försökte återskapa i filmen för det hade sannolikt kunnat bli outhärdligt smörigt. Inte för att Rowling beskriver sin avslutande begravning med någon vansinnig finess, men vid det laget är jag så investerad i både historien och personerna att det nästan räcker med de sista kapitlen för att det ska bli lite dimmigt i rummet, som vår gode vän Henke brukar uttrycka det.

I ännu högre utsträckning än Order of the Phoenix tvingas våra tonåringar växa upp och inse att man inte alltid kan räkna med att få hjälp. Särskilt inte från ett etablissemang som är inställt på att visa upp en snygg fasad. Kontorsråttan Cornelius Fudge må vara ersatt av en mer krigisk Rufus Scrimgeour men Harry får lära sig att det fortfarande handlar om ett system som snarare är inriktat på sin publika image än reella resultat eller sanningen. Harry, som är ”Dumbledore’s man, through and through” blir mer och mer på det klara att man ibland måste agera på eget bevåg. Hur gärna man än skulle vilja kunna få tillbaka den där hjälpande handen.

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)