Eragon (2006)

Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.

Hamlet (2009)

Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).

Den cineastiske Harry

Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Den litteräre Harry #2

Förutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling.

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005 och 2009)

alt.titel: Harry Potter och Halvblodsprinsen

Nog är våra unga trollkarlar och häxor tonåringar alltid. Aldrig tillförne har väl hormonerna skvalpat omkring lika vilt som de gör det här läsåret. Vi tar det väl genom retsamma USA-ramsor?

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003 och 2007)

alt. titel: Harry Potter och fenixordern

Kanske hade en lämpligare titel på denna femte berättelse i serien om vår unge trollkarl varit något i stil med Harry Potter and the Privations of Puberty? För när vi som vanligt återbesöker Harry under ännu en erbarmlig sommar hos familjen Dursley är han inte samma goa kille. The new and improved Harry är nämligen inte särskilt improved, snarare är han mest förbannad hela tiden. Inte för att det inte finns anledningar för Harry att må pyton – Cedric Diggorys död tynger honom, han oroar sig för vad Voldemort och hans Death Eaters kokar ihop och inte ett ljud från vare sig Ron eller Hermione. Och så är han femton år…

2005 års tio bästa filmer

Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy!

Great Expectations (1998)

Mot slutet av året kommer en ny filmatisering av Great Expectations, regisserad Mike Newell och med screenplay av ingen mindre än David Nicholls. Detta är dock inte första gången coming of age-historierna om ynglingarna Pip och Harry Potter korsar varandras väg i en och samma person (Newell regisserade ju som bekant också Goblet of Fire). Redan 1998 kom en av många versioner av Dickens kanske mest kända romaner, men då handlagd av mexikanen Alfonso Cuarón (likaledes ansvarig för vad många anser vara den bästa av HP-filmatiseringarna, The Prisoner of Azkaban).