The Puppet Masters

När man pratar om böcker som behandlar utomjordingsinvasioner på jorden brukar det första omnämnandet gå till The War of the Worlds av H.G. Wells och det andra till Jack Finneys The Body Snatchers. Rent kronologiskt är den senare äran lite orättvis med tanke på att Robert A. Heinlein publicerade The Puppet Masters tre år innan Finneys invasionsberättelse såg dagens ljus.

Sam jobbar som agent för en superduperhemlig federal byrå. Den är så hemlig att han inte ens vet vad den heter. Det enda han egentligen vet är att han får betalt i reda kontanter och får sina uppdrag från byråns chef The Old Man, en ledare som inspirerar obrottslig lojalitet i sina soldater. Förlåt, medarbetare. Tidigare har Sam flera gånger skickats för att spionera i det mäktiga Sovjetunionen, som detta år 2007 även inkluderar bland annat Kina, men den här gången går resan till det trygga Iowa. Föga anar Sam att han står på randen av sitt farligaste och samtidigt viktigaste uppdrag någonsin.

Ett flygande tefat har landat i ”the heartland of America” och Sam får med sig både The Old Man och en kvinnlig agent vid namn Mary för att undersöka det hela. Egentligen är det inte själva tefatet i sig som föranleder intresse från Sams chef, utan det faktum att han redan skickat agenter till Iowa och inte en enda av dem har hörts av igen.

Väl på plats går det snabbt att konstatera att det tefat som visas upp är totalt fejk, helt i enlighet med all forskning som konstaterat att tefatsobservationer med största sannolikhet kan hänvisas till hallucinationer. Detta stöds också av de lokala nyhetssändningarna, trots att de bara ett par timmar tidigare hade rapporterat från landningen av ett äkta rymdskepp. Alla tre agenterna får dock en stark känsla av att allt inte står rätt till och när de besöker chefen för statens nyhetstjänst börjar denne helt plötsligt gräva i en skrivbordslåda efter ett vapen.

Sam är dock förberedd och skjuter rådigt den statliga tjänstemannen först. Men är har död? Liggandes på mage på golvet ser det helt klart ut som om han fortfarande andas. När man klippt upp kavajryggen visar det sig att det till agenternas fasa på chefens rygg sitter något fast som mest av allt kan liknas vid en grå manet. Medan de ser på glider den långsamt av sin ryttare och försöker gömma sig under kroppen, men våra hjältar ser till att pula ned den i en burk.

För The Old Man är scenariot glasklart. Mänskligheten står inför en invasion av utomjordiska parasiter och om inget görs omedelbart kommer det att vara för sent. Det blir dock svårt att övertyga presidenten om nödvändigheten att ta i med hårdhandskarna mot amerikanska medborgare, inte minst eftersom den geléliknande snigeln redan är i upplösningstillståndet när de kommer tillbaka till Washington D.C. Snart är hela byrån engagerad i en strid som ska komma att bli avgörande för jordens människor.

Som synes är Heinlein till sin stil betydligt mer pang-på-rödbetan jämfört med Finney, även om kolonisatörerna i det här fallet har mer gemensamt med lömska frökapslar än Wells skyskrapstripoder. The Puppet Masters är inte så mycket en skräckfylld berättelse om långsamt växande visshet som en skräckinjagande berättelse om hur en allt mindre skärva av amerikansk motståndsrörelse (där i och för sig presidenten ingår) försöker motverka parasitinvasionen. Efter ungefär 20 sidor har man identifierat hotet och de resterande drygt 350 ägnas åt halsbrytande äventyr där Sam inte bara måste strida sig ut ur fiendeterritorium utan under period också själv blir ”hagridden”.

Boken är absolut underhållande, med Sam som en klassisk noir-hjälte – tuff, självständig, cynisk och svår på damer. Men till och med Heinlein själv erkände att det knappast var något litterärt mästerverk. För honom var hela poängen att i ett någorlunda spännande sammanhang avlossa en salva mot totalitarism och förlust av personlig frihet. Vi får egentligen aldrig veta vad sniglarna (parasiterna får snabbt beteckningen ”slugs”) är ute efter, om de är ute efter något alls. De tycks bara vara inställda på att besätta så många människor som möjligt och deras försök att nå samhällets toppar framställs mest som en taktik för att operationer som ska tjäna till att värva ännu fler mänskliga offer inte ska ifrågasättas. Det enda som rymdsniglarna har att erbjuda är den sinnefridens nirvana som uppstår vid en total och ovillkorlig kapitulation.

Å andra sidan ges The Puppet Masters en extra dimension genom Sams sejour såsom lydande under en egen snigel. Till en början är vi inte ens säkra på exakt vad som händer, Sam beskriver bara hur han känner obönhörliga drivkrafter att exempelvis skaffa pengar trots att han inte är riktigt säker varför. Han känner en mild förnöjsamhet när han följer gastropodens direktiv men på ett djupare plan är han samtidigt vagt medveten om en vild förtvivlan över förlusten av sin frihet. Den här upplevelsen gör att han känner ett ännu djupare hat och avsky för erövrarna än innan och redan då var han ganska anti-snigel. Han menar till och med på att han hellre skulle leva hela sitt liv bakom järnridån än att bli besatt, även om han reflekterar över att det för sovjetinvånarna knappast kan ha inneburit någon större förändring när sniglarna kom till stan.

En annan sak som skiljer Heinlein och Finney åt, men som förenar Heinlein och Wells, är hur invasionen överhuvudtaget kan komma till stånd. Medan Finney lät sina frökapslar flyta genom rymden för att nästintill slumparat hamna på jorden kopplar Heinlein upp sig mot de populära tefatsteorierna som grasserade vilt vid det här laget, fyra år efter Kenneth Arnolds observationer och Roswell. Den federala UFO-undersökningen Project Grudge var på väg att ersättas av Projekt Blue Book som skulle fortsätta ända till 1970.

Däremot utnyttjar Heinlein i likhet med Finney (fast egentligen tvärtom, då…) den allt överskuggande paranoida kulturen i 50-talets USA. Trots att Sam och de andra agenterna förhållandevis snabbt lyckas identifiera parasiterna och bedöma hotet de utgör som mycket stort är det ju så svårt att veta vem som är besatt. Fienden kan finnas mitt ibland oss!

Finney låter sina offer besitta en viss känslolöshet som är mer eller mindre tydlig för deras närstående. Ett sådant grepp är väl subtilt för Heinlein som snabbt avslöjar Marys betydelse för operationen i Iowa. Hon utsöndrar nämligen en sådan obönhörlig sexighet, att de män som inte blir påverkad av hennes närvaro uppenbarligen måste vara viljelösa slavar åt könlösa geléklumpar, vars uppfattning om förökning aldrig kommit längre än ren celldelning. Men Mary kan ju inte vara överallt och snart blir det uppenbart att det enda sättet att skydda sig mot kolonisatörer och deras riddjur är att helt enkelt ha på sig väldigt få eller väldigt genomskinliga kläder.

Den här aspekten var också anledningen till att The Puppet Masters, i likhet med The Body Snatchers, ursprungligen inte publicerades i sin helhet. Heinleins första version bedömdes vara alltför mustigt oanständig för den oskyldiga amerikanska femtiotalspubliken och ungefär 30 000 ord försvann på vägen. Det var ord som bland annat beskrev hur Sam inledningsvis vaknar tillsammans med en blondin som han inte ens vet namnet på eller hur rymdsniglarna till slut upptäcker hur roligt det är med icke-könlös reproduktion och raskt börjar sända orgier på TV. Alla versioner med ett copyrightår efter 1990 ska dock innehålla originalversionen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser