You are currently browsing the tag archive for the ‘The Puppet Masters’ tag.

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Vilket förstås inte var helt sant eftersom det låg en serie i botten, skapad av Lowell Cunningham och publicerad 1990-91. Men ett tecken på hur pass bra grundidén var torde vara det faktum att filmens producenter köpte rättigheterna redan 1992. Längs med resans gång beslutade man dock att ersätta seriens dark-and-gritty-stämning med något lite mer lättsamt.

Vilket på 90-talet innebar att stänka ned folk med blåaktig sörja efter en rafflande inledning nära gränsen till Mexiko. Just den inledningen är kanske också ett sätt att göra en lite nick till det faktum att filmen från början skulle ha utspelats i Kansas och Nevada, stater som har en tydligare koppling till den klassiska Area 51. Regissören för de tre första filmerna, Barry Sonnenfeld, tyckte dock att om man nu ska tänka sig ett ställe där tillresande aliens inte skulle få folk att höja på ögonbrynen borde det vara New York.

Det filmens publik hade all anledning att höja på ögonbrynen åt var Rick Bakers arbete med alla dessa olika aliens. Hans namn slogs också upp stort i förtexterna och användes helt klart som en kvalitetsgarant för en effekttung franschise. Sonnenfeld (som alltså var inblandad förhållandevis tidigt i projektet) tänkte sig först att filmens aliens skulle kunna vara utomjordiska på riktigt. Det vill säga inte alls formade på ett för det mänskliga ögat igenkännbart sätt. Men när den typen av aliens ska ställas framför en kamera dyker det upp frågor i stil med ”hur ska publiken veta åt vilket håll hen tittar?” och så var man tillbaka i konstruktioner med i alla fall något slags identifieringspotential.

Baker var inblandad i de tre första filmerna – Men in Black, Men in Black II och Men in Black 3 – medan den fjärde filmen (noga räknat en spin off), Men in Black: International, lutade sig tungt mot CGI. I alla fyra filmerna är det aliens som i någon mening utgör skurkarna eller antagonisterna. Varenda gång är det emellertid jordens själva existens som är i fara. I både den första och andra filmen hamnar vi kanske främst i korselden av ett galaktiskt krig mellan två helt andra arter, men ultimatumen är desamma: leverera X inom X tid, annars sprängs jorden.

I Men in Black 3 blir utblicken både större och mindre: jorden och universums eventuella förstörelse genom de extremt aggressiva bogloditerna hänger på att vi ska jaga en specifik skurk, Boris the Animal. Medan den fjärde filmen vänder sig till en klassiker i sci fi-sammanhang: en svärm eller hive mind som kan ta över andra varelser med en puppet master-historia som följd. Även här anar vi ett slutgiltigt övertagande av universum om svärmen inte stoppas på jorden av våra hjältar.

Hjältarna övertogs rakt av från Cunninghams serie, i alla fall duon Jay och Kay. En förändring var emellertid att låta Will Smith inta rollen som Jay, en rollfigur som i serien var vit. Castingen av Will Smith var förstås smart eftersom skådisen i slutet av 90-talet befann sig på den absoluta toppen av sin karriär med filmer som Bad Boys och ID4 bakom sig. Frågan är om man så här i backspegeln skulle kunna säga att karln rentav peakade 96-97 med ID4 och Men in Black? För efter det följer sedan främst en räcka uppföljare och mindre framgångsrika produkter (om än inte på samma nivå som den hiskeliga After Earth).

Mycket av filmseriens charm bygger förstås på dynamiken mellan Will Smith snabbsnackande och streetsmarta Jay å ena sidan, samt Tommy Lee Jones vresige och fyrkantige Kay å den andra. I det avseendet verkar det som om filmteamet kände sig rätt klara med den duon redan i första filmen eftersom Jay då får radera Kays minne i syfte att han ska få en chans till ett par år av hyfsat normalt Svensson-liv. Lyckligtvis insåg man att det var kombon Smith-Jones som var seriens kärna och plockade alltså tillbaka Jones i uppföljaren. Trean innehåller som bekant ett tidsreseperspektiv och jag måste erkänna att jag blev överraskad över hur pass bra Josh Brolin lyckades återskapa en yngre version av Tommy Lee Jones.

Dynamiken mellan Tessa Thompson och Chris Hemsworths M och H i fjärde filmen är förstås annorlunda men tillräckligt bra för att även där utgöra en slags kärna. Men Thompson och Hemsworth hade i och för sig redan haft möjlighet att träna på sitt humoristiska tjafsande i den två år tidigare Thor: Ragnarok. Det är också värt att nämna att Tessa Thompsons M är en av få kvinnliga roller av rang i hela serien, vid sidan av Linda Fiorentinos läkare i ettan och Lara Flynn Boyles skurk i tvåan.

Förutom i ettan finns i varje film också minst en putslustig sidekick till männen i svart, där tvåans mops Frank i mina ögon är den minst dåliga. Becuase of…dog. Fyrans CGI-Humpty Dumpty-rip off Pawny är verkligen inte på Jar Jar Binks-nivå men heller ingen som tillför särskilt mycket (utöver i själva händelseutvecklingen).

Stämningen har ständigt varit lättsam hejsan-svejsan med en liten tillskruvning i slutet, vilken tyvärr aldrig lirat särskilt bra med filmens tidigare humor. Undantaget torde vara ettan, inte minst eftersom den fint knyter ihop början och slut på det sättet. Det skapar en känsla av igenkänning och cyklicitet. Tvåans avsked av Rosario Dawson blir mest smetigt medan treans tids-mind-fuck får mig att himla med ögonen och säga ”WTF?!” Fyran drar iväg i en lite annan riktning, med ödesbestämdhet istället för sentimentalitet. Uppenbarligen ska projektet ha dragits med problem när det gäller just anslag och ton, så det är möjligt att det slutet antingen skulle ha funkat bättre med en annan inriktning på hela projektet eller är resultatet av en halvdan kompromiss.

Både ettan och tvåan är filmer som jag sett oftare än jag kan räkna, vilket inneburit att jag tyvärr i någon mening ”sett sönder dem”. Trean är i sin tur inte tillräckligt rolig, även om jag skulle kunna tänka mig att återbesöka den enbart för Josh Brolins skull (och kanske också Rick Bakers tidsenliga aliens). Fyran blev lite för mycket av trist CGI-fest i samma anda som vilken modern superhjältefilm som helst, inklusive övertydliga manusvändningar. Men på det hela taget är det en action-komedi-sci fi-serie som håller hyfsat jämn kvalitet och som inte svider att riva av på ett bräde.

Men in Black (1997)

Men in Black II (2002)

Men in Black 3 (2012, jag har redan skrivit en kortare text om den filmen här)

Men in Black: International (2019)

Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning efter onsdagens konspiratoriska filmspanartema, där jag citerade David Icke som menade att den där Carpenter, han visste minsann hur världen var konstruerad. Som nedanstående film alltså… Som av en ren händelse kan den här rullen också kopplas till det nyss genomgångna Halloween-temat.

***

They Live Läs hela inlägget här »

The InvasionÄven om man inte är bekant med Finneys bok eller någon av de inte mindre än tre filmiska versionerna (exklusive den här) tar det inte särskilt lång tid att knäcka ”mysteriet” med invasionen.

Vi börjar nämligen med psykiatrikern Carol Bennell som med vilt stirrande blick och ryckigt rörelsemönster ägnar sig åt lite självmedicinering i vad som tycks vara ett redan raidat apotek. För att inte ens den segaste filmtittare ska missa vad som är på gång mumlar hon inte bara läkemedelsnamn utan upprepar flera gånger ”Stay awake. Don’t fall asleep”. Nyckelord: sömn.

Läs hela inlägget här »

Då tar vi oss an filmen nästan 20 år senare. Spänningen är olidlig — har den blivit bättre?!

***

Puppet mastersNär Robert A. Heinlein dog 1988 ansågs han av det stora flertalet som en odiskutabel sci-fi-mästare. Därför är det lite underligt att det faktiskt bara tycks vara två av det dryga trettiotalet böcker han klämde ur sig (icke att förglömma cirka 60 noveller dessutom*) som blivit filmatiserade. Starship Troopers fick en rätt hygglig behandling av Paul Verhoeven och fokuserar på invaderande människor. The Puppet Masters, som istället handlar om invaderade människor, kom inte lika smärtfritt undan.

Läs hela inlägget här »

The Brain EatersRiverdale, Illinois. Just another quiet small town. Eller är det? Inom en kort period har tre personer dödats och borgmästaren är spårlöst försvunnen. Kan det ha något samband med den märkliga kon som plötsligt uppenbarat sig en bit utanför staden?

Läs hela inlägget här »

It conquered the worldMänniskan är redo att ta språnget ut i rymden, under ledning av Paul Nelson. Men hans gode vän Tom Anderson vill varna militärledningen för att skicka ut satelliter från jorden: ”Alien intelligence is watching us constantly”. Hur vet han det? Han pratar med dem!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Alistair McLean, The Guns of Navarone

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg