The Martian (2015)

Wikipedia nämner att filmmakaren Ridley Scott under sin karriär gärna använt sig av stadslandskap för att berätta sin historia och ofta återkommit till teman som rör konflikter mellan fäder och söner samt artificiell intelligens.

The Martian (2011)

Valfri astronautrymdhistoria som möter Robinson Crusoe? Tja, varför inte? Så kanske i alla fall Andy Weir tänkte när han gav sig i kast med att skriva sin The Martian (eller också hade han just sett filmen Robinson Crusoe on Mars från 1964). En bok som alltså inte alls handlar om en illvillig utomjording som vill förgöra mänskligheten, utan en helt vanlig människa som råkar bli strandsatt på Mars.

Den cineastiske Harry

Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Den litteräre Harry #2

Förutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling.

Den litteräre Harry #1

Jag misstänker att det kommer att dröja länge innan världen ser en samling böcker och filmer vilka skapat lika mycket rubriker, längtan och hajp som de om allas vår Harry.

Debuten Philosopher’s Stone trycktes i en första (brittisk) upplaga 1997 i 500 ex, varav 300 gick direkt till bibliotek. När J.K. Rowling satte punkt för bokserien hade det gått tio år och den hade vid det här laget förstås fått benägen draghjälp av filmerna. Förläggaren Bloomsbury spenderade 10 miljoner pund för att säkerställa att innehållet i Deathly Hallows inte skulle läcka ut i förväg och spelbolagen firade nya triumfer med vadslagning om vilka karaktärer som skulle klara sig. Inom ett dygn efter det globala boksläppet hade mänskligheten köpt på sig närmast bisarra 15 miljoner ex.

X3: Disney i korthet

Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.

***

Lady and the Tramp (1955)

Ahhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.

Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.

The Green Odyssey (1957)

Alan Green är strandsatt på en främmande planet och kan inte bärga sig innan han får komma därifrån. Han vill komma undan sina plikter som toyboy till den bortskämda hertiginnan Zuni, är inte heller särskilt sugen på att fortsätta sitt äktenskap med slavkvinnan Amra men mest av allt vill han bara komma så långt bort från ett samhälle som enligt honom själv mest består av barbari och vidskepelse. Helst vill han givetvis tillbaka till jorden, civilisationens högborg i världsrymden. Så när han får höra talas om två jordbor som landat sitt rymdskepp på en annan del av planeten är tanke och handling ett: han måste ta sig dit.