Den litteräre Harry #1

Jag misstänker att det kommer att dröja länge innan världen ser en samling böcker och filmer vilka skapat lika mycket rubriker, längtan och hajp som de om allas vår Harry.

Debuten Philosopher’s Stone trycktes i en första (brittisk) upplaga 1997 i 500 ex, varav 300 gick direkt till bibliotek. När J.K. Rowling satte punkt för bokserien hade det gått tio år och den hade vid det här laget förstås fått benägen draghjälp av filmerna. Förläggaren Bloomsbury spenderade 10 miljoner pund för att säkerställa att innehållet i Deathly Hallows inte skulle läcka ut i förväg och spelbolagen firade nya triumfer med vadslagning om vilka karaktärer som skulle klara sig. Inom ett dygn efter det globala boksläppet hade mänskligheten köpt på sig närmast bisarra 15 miljoner ex.

Det torde väl knappast längre vara någon hemlighet att jag vid denna sista genomläsning (och -tittning) om möjligt blivit ännu mer förtjust i Harry Potter-serien och den berättelse som växt fram under J.K. Rowlings penna. Författarinnan väver en både vacker och spännande gobeläng genom sina sju böcker.

Seriens teman känns mer sympatiska än de i exempelvis Twilight (vilka enbart handlar om Bella samt hennes behov och önskemål) och delarna är generellt mer genomarbetade och sammanlänkade än vare sig Hunger Games eller Divergent. Så vad är det då som Rowling utforskat?

Jag tycker nog att det allra mest genomgripande temat handlar om tolerans. Harry har genom sin härdande uppväxt, långt borta från allt vad trollkarlsvärld heter, undvikit fördomar och förutfattade meningar om såväl house elfs som jättar och muggle born.

Eftersom han vet vad det innebär att känna sig förtryckt, hunsad och inte minst ensam är han snabbt beredd att räcka ut en vänskaplig hand till var och en som förtjänar den. I nio fall av tio tillhör de som inte förtjänar den förstås Slytherin.

Med tanke på hur mycket Rowling betonar just toleransperspektivet kan jag ibland tycka att hennes beskrivningar av de stackare som hamnar i detta helveteshål till svartmagi blir väl ensidiga. Alla Slytherins är mesiga mobbare och fjäskiga fuskisar. De lierar sig fort som ögat med uppenbart avskyvärda karaktärer som Rita Skeeter eller Dolores Umbrige och är de första att kräva Harrys utlämning till Voldemort för att rädda sina egna skinn. Men frågan är om de ens har något reellt val att bli annat än arroganta skitstövlar när det är tydligt att till och med förstaåringarna hatas av övriga elever i samma sekund som sorting hat förkunnar ”Slytherin!”?

På samma sätt hemfaller författarinnan trist nog det klassiskt komiska greppet att utmåla tjockisar som egoistiska, fullkomligt hämningslösa i sin hunger samt både fysiskt och mentalt tröga. Man kan förstås trösta sig med att hon i eftertankens kranka blekhet ger åtminstone kusin Dudley en chans till upprättelse, vilket talar väl för seriens tilltagande nyansering.

Att uttrycka tolerans och omtanke om andra leder över till nästa grundsten. Det viktiga är inte ens utseende (om man inte är tjock, förstås), var man kommer ifrån eller hur mycket pengar man har, utan vad man gör. Handlingar talar ett avsevärt tydligare språk än fina släktingar eller en snygg, alternativt oskyldig, yta.

Därför är poängen inte att Hagrids mamma var jättinna utan hans omsorger om alla läskiga kritter som tänkas kan. Dolores Umbridge må le hur tillgjort som helst men man förstår snart att hon alltid har en vass kvarsittningsfjäderpenna i tröjärmen. Och till synes harmlösa ting som dagböcker eller gamla damer kan visa sig gömma död och förintelse.

Så då är det ju tur att Harry är en handlingarnas man. Lika turligt är det förstås att han har en kompis som Hermione vilken försiktigt kan påpeka att Harrys hjältekomplex ibland kan springa iväg med honom. Man behöver inte göra allt själv, poängen med vänner är ju att dela varandras bördor och hjälpas åt.

Men att växa upp handlar inte bara om att få insikt om sitt eget hjältekomplex. Allt eftersom både Harry och böckerna blir vuxnare tvingas han exempelvis upptäcka att vuxna kan vara egna individer vilka faktiskt har ett liv och upplevelser som inte är direkt kopplade till honom själv. Hans värld vidgas och med det kommer förståelse för Dumbledores skuldkänslor, Petunias avundsjuka och Snapes förtärande kärlek.

Ytterligare ett fundament som introduceras med emfas redan på Hogwartsexpressen i Philosopher’s Stone är förstås vänskap. Genom hela serien går betydelsen av denna valda familj som en röd tråd – att förråda eller misstro sina vänner är nästan lika avskyvärt som att överge dem.

Harry vägrar låta paranoian genomsyra Fenixordern när det trots allt är uppenbart att någon tipsat Voldemort om datum för Harrys sista förflyttning från Privet Drive. Rowling gör i Prisoner of Azkaban inga försök att låta Peter Pettigrew framstå som mänsklig snarare än en feg och inställsam råtta när animagin försöker ursäkta sig med att han inte ville dö för Voldemorts hand. Istället får Sirius frankt deklarera att det är fullkomligt självklart att man hellre torteras till vansinne än ger upp vänskap. Till slut får ändå till och med Wormtail en välkommen chans till upprättelse eftersom han gör det Rätta. Eller egentligen för en nanosekund slutar göra det Felaktiga, om vi nu ska vara petiga.

Vänskap handlar i mångt och mycket om tro och tillit, vilket är två nyckelbegrepp som särskilt genomsyrar Deathly Hallows. Skillnaden mellan team DumbleHarry och Team Voldemort är att de ”goda” i slutänden ändå väljer att lita på varandra även om det kan vara så att man ibland gör fel val medan Voldemort väljer att härska genom fruktan och misstro. Vilket i sin tur leder till misstag och missförstånd som gör att rätt team går segrande ur striden. Båda begreppen är förstås utbytbara mot ”kärlek” om man nu känner för det.

To be continued…