alt. titel: Harry Potter och fenixordern

HP and the Order of the PhoenixKanske hade en lämpligare titel på denna femte berättelse i serien om vår unge trollkarl varit något i stil med Harry Potter and the Privations of Puberty? För när vi som vanligt återbesöker Harry under ännu en erbarmlig sommar hos familjen Dursley är han inte samma goa kille. The new and improved Harry är nämligen inte särskilt improved, snarare är han mest förbannad hela tiden. Inte för att det inte finns anledningar för Harry att må pyton – Cedric Diggorys död tynger honom, han oroar sig för vad Voldemort och hans Death Eaters kokar ihop och inte ett ljud från vare sig Ron eller Hermione. Och så är han femton år…

I sin nuvarande sinnesstämning hetsar han gärna sin kusin Dudley (numera besittande vissa boxningskunskaper) till lite slagsmål. Gossarna kommer dock aldrig så långt innan de blir attackerade av två dementorer som Harry lyckas jaga på flykten med hjälp av sin hjort-patronus.

Inte heller det är naturligtvis någon hit – plötsligt skymtar en relegering från Hogwarts (Harry borde i och för sig vara rätt van vid dem vid det här laget) vid horisonten eftersom Harry egentligen inte är tillåten att använda magi utanför Hogwarts. Just den lilla biten löser sig efter rådigt ingripande av Dumbledore men det blir helt uppenbart att Harry inte längre är minister Cornelius Fudge lilla älskling längre. Det verkar istället som om Fudge vill sätta dit Harry och när han inte kan göra det genom relegering har han fortfarande tidningen The Daily Prophet i sitt ledband.

Det innebär att när Harry tillsammans med Ron och Hermione återvänder till Hogwarts är skolan inte längre den oas den hittills varit för våra unga hjältar. Många är de elever vars föräldrar läst i tidningen att Harry Potter är en labil typ som hittar på den ena historien mer osannolik än den andra. Inga som helst bevis finns ju för att He-Who-Must-Not-Be-Named har återvänt.

För att verkligen säkerställa att Harry inte fortsätter att berätta sina lögner finns också nya läraren i Defense against the dark arts på plats – Dolores Umbridge. Om Harry tidigare trott att det inte finns en enda lärare han skulle kunna hata mer än professor Snape blir professor Umbridge en svår konkurrent till den positionen. Hon är ministry of magic och Cornelius Fudges förlängda arm, designad att krama sista blodsdroppen ur Hogwarts.

Stämningsmässigt innebär Order of the Phoenix ett avsevärt brott med de fyra tidigare berättelserna. Vi får som sagt med en gång möta en riktigt arg och ledsen Harry och det är inget som kommer att förändras under resans gång. Trots att det pågår en hel del vid sidan av (Rowlings älskade toleranstema, skolan som ideologiskt slagfält, politiskt rävspel, Quidditch-dilemman) upplever jag därför att historien den här gången till största delen handlar om Harrys själsliga utveckling och inre liv.

Den finns som sagt en massa saker för honom att må pyton över men det är helt uppenbart att många av dem hänger ihop med att Harry nu måst börja lämna barndomen bakom sig. Hans relation med Sirius blir konfliktfylld eftersom Sirius själv är olycklig och därför kan vara ganska elak mot sin gudson. Harry måste dessutom oroa sig för att Sirius drar iväg på egna våghalsigheter.

Dumbledore finns inte längre där som den evigt goda och hjälpande handen närhelst Harry snubblar och det blir uppenbart för honom, Ron och Hermione att de måste ta saker och ting i egna händer om de ska kunna ha någon kontroll över sina liv. Och den kontrollen blir allvarligt utmanad av Dolores Umbridge. En karaktär som ännu tydligare än Goblet of Fires Bartemius Crouch Sr ger Sirius anledning att påpeka för Harry att världen tyvärr inte är uppdelad i god människor och Voldemort-anhängare.

Återigen hemsöks Harry av rädslan att vara lik Voldemort, att själv vara ond, vilket gick som en röd tråd genom särskilt första och andra boken. Den rädslan förstärks möjligen av upptäckten att hans pappa knappast var den gud i människohamn som Harry hittills haft möjlighet att föreställa sig, baserat på uttalanden från särskilt Sirius och Remus Lupin. Inte bara verkar James Potter ha varit lite överlägsen, han kan ha varit en mobbare i klass med Draco Malfoy.

Och så var det det där med kärleken… Man skulle kanske kunna tro att Harrys förhållande med sötaste Cho Chang skulle gå som på räls men det är förstås inte helt lätt att skapa en ömsint stämning med Cedrics spöke som en kil mellan dem. Fråga bara Thérèse Raquin och hennes Laurent. Cho gråter mest hela tiden och vill gärna prata med Harry om Cedric, ett samtalsämne som han i sin tur undviker.

Order of the Phoenix är en tung berättelse, både sid- och innehållsmässigt, och Rowling använder flera grepp för att skapa dess genomgående nattsvarta atmosfär. Företeelser som tidigare fungerat som komiska inslag får nu klart illavarslande och ondsinta drag. Det finns inte det minsta att skratta åt när det gäller det galna kacklandet av förolämpningar som porträttet av Sirius mor häver ur sig. Och den mörkt muttrande husalfen Kreacher är så långt från den beundrande Dobby eller olyckligt smålulliga Winky man rimligtvis kan komma.

Jag kan tycka att det finns minst lika mycket av Dickens i karaktären Dolores Umbridge som Gilderoy Lockhart och Dolores är inte mindre briljant, snarare tvärtom. Men där Lockart var den underhållande pompöse skrytmånsen som blev rättmätigt punkterad är Umbridge av ett mer illvilligt släkte. Hon är ren ondska under förespeglingen av politisk lojalitet och förpackad i rosaluddig tweed. Att hennes kontor är fyllt med kramgoa kattungar gör henne bara mer skräckinjagande.

Dessutom låter inte Rowling våra unga hjältar (eller sina läsare heller för den delen) komma undan med något som skulle kunna få dem att må bra eller bli på gott humör utan att följa upp det med en känslomässig kalldusch. När de tre stöter på Lockhart på St Mungo’s Hospital for Magical Maladies and Injuries dröjer det inte länge förrän de också konfronteras med Neville och hans föräldrar, vilket påminner Harry om att det faktiskt finns värre saker än att ha döda föräldrar.

HP and the Order of the PhoenixJust det är emellertid en scen som inte fått följa med till David Yates film och de är den här gången ganska många, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på sidantalet (766 i min utgåva). Överhuvudtaget har manusförfattaren Michael Goldenberg tvingats stöpa om ganska mycket för att kunna återge bokens viktigaste poänger och ett fåtal nyckelscener.

Jag tycker att slutresultatet är bättre än Goblet of Fire men klarar egentligen inte av att riktigt sätta fingret på varför. Kanske är Harry emotionella utveckling (filmens absoluta fokus, nästan inga andra händelseutvecklingar har fått följa med) en intressantare historia än Triwizard Tournament? Kanske gör stämningen skillnad, för filmen återspeglar verkligen bokens svärta (om än inte lika elegant som Cuarón gjorde i Prisoner of Azkaban). David Yates plockade in kompositören Nicholas Hooper istället för Patrick Doyle och det resulterande scoret är betydligt mindre slätstruket.

Hogwarts har återigen blivit tydligare i konturerna med sin imponerande borggård. Den tunnebanestationsliknande lobbyn till minstry of magic är jäkligt snygg. Och så förstås en ny cast, med Evanna Lynch som Luna ”Loony” Lovegood och den oförlikenliga Imelda Staunton som Dolores Umbridge i spetsen.

Bättre, men fortfarande inte bra. Eller i alla fall inte så bra som jag hade önskat. David Yates är ny i regissörsstolen och har tidigare mest gjort TV. Å andra sidan hyllade serier som exempelvis State of Play. Manusförfattaren Michael Goldenberg är också ny, men jag kan ju inte påstå att jag tyckte att hustomten Steve Cloves gjorde ett så himla bra jobb med Goblet of Fire.

Eftersom största delen av ”händelse”utvecklingen egentligen pågår innuti Harry måste filmen tyvärr ta till klunsiga (och ibland rätt tårdrypande och hjärtenypande) lösningar där olika karaktärer får uttala vad Harry tycker eller tänker. Trots det känns Daniel Radcliffes vredesutbrott ibland rätt opåkallade. Och för första gången tyckte även mitt icke-bokläsande filmsällskap att det var vissa detaljer som var svåra att hänga med i. Plus att man ändrat på vissa specialeffekter som såg rätt annorlunda ut bara i förra filmen, vilket leder till konsekvensproblem.

Men det är bara att forsa vidare och hoppas på att Half-Blood Prince innebär det cineastiska lyft jag minns den som. Spoiler-edit: Det gjorde den. Yay för det.

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser