Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003 och 2007)

alt. titel: Harry Potter och fenixordern

HP and the Order of the PhoenixKanske hade en lämpligare titel på denna femte berättelse i serien om vår unge trollkarl varit något i stil med Harry Potter and the Privations of Puberty? För när vi som vanligt återbesöker Harry under ännu en erbarmlig sommar hos familjen Dursley är han inte samma goa kille. The new and improved Harry är nämligen inte särskilt improved, snarare är han mest förbannad hela tiden. Inte för att det inte finns anledningar för Harry att må pyton – Cedric Diggorys död tynger honom, han oroar sig för vad Voldemort och hans Death Eaters kokar ihop och inte ett ljud från vare sig Ron eller Hermione. Och så är han femton år…

I sin nuvarande sinnesstämning hetsar han gärna sin kusin Dudley (numera besittande vissa boxningskunskaper) till lite slagsmål. Gossarna kommer dock aldrig så långt innan de blir attackerade av två dementorer som Harry lyckas jaga på flykten med hjälp av sin hjort-patronus.

Inte heller det är naturligtvis någon hit – plötsligt skymtar en relegering från Hogwarts (Harry borde i och för sig vara rätt van vid dem vid det här laget) vid horisonten eftersom Harry egentligen inte är tillåten att använda magi utanför Hogwarts. Just den lilla biten löser sig efter rådigt ingripande av Dumbledore men det blir helt uppenbart att Harry inte längre är minister Cornelius Fudge lilla älskling längre. Det verkar istället som om Fudge vill sätta dit Harry och när han inte kan göra det genom relegering har han fortfarande tidningen The Daily Prophet i sitt ledband.

Det innebär att när Harry tillsammans med Ron och Hermione återvänder till Hogwarts är skolan inte längre den oas den hittills varit för våra unga hjältar. Många är de elever vars föräldrar läst i tidningen att Harry Potter är en labil typ som hittar på den ena historien mer osannolik än den andra. Inga som helst bevis finns ju för att He-Who-Must-Not-Be-Named har återvänt.

För att verkligen säkerställa att Harry inte fortsätter att berätta sina lögner finns också nya läraren i Defense against the dark arts på plats – Dolores Umbridge. Om Harry tidigare trott att det inte finns en enda lärare han skulle kunna hata mer än professor Snape blir professor Umbridge en svår konkurrent till den positionen. Hon är ministry of magic och Cornelius Fudges förlängda arm, designad att krama sista blodsdroppen ur Hogwarts.

Stämningsmässigt innebär Order of the Phoenix ett avsevärt brott med de fyra tidigare berättelserna. Vi får som sagt med en gång möta en riktigt arg och ledsen Harry och det är inget som kommer att förändras under resans gång. Trots att det pågår en hel del vid sidan av (Rowlings älskade toleranstema, skolan som ideologiskt slagfält, politiskt rävspel, Quidditch-dilemman) upplever jag därför att historien den här gången till största delen handlar om Harrys själsliga utveckling och inre liv.

Den finns som sagt en massa saker för honom att må pyton över men det är helt uppenbart att många av dem hänger ihop med att Harry nu måst börja lämna barndomen bakom sig. Hans relation med Sirius blir konfliktfylld eftersom Sirius själv är olycklig och därför kan vara ganska elak mot sin gudson. Harry måste dessutom oroa sig för att Sirius drar iväg på egna våghalsigheter.

Dumbledore finns inte längre där som den evigt goda och hjälpande handen närhelst Harry snubblar och det blir uppenbart för honom, Ron och Hermione att de måste ta saker och ting i egna händer om de ska kunna ha någon kontroll över sina liv. Och den kontrollen blir allvarligt utmanad av Dolores Umbridge. En karaktär som ännu tydligare än Goblet of Fires Bartemius Crouch Sr ger Sirius anledning att påpeka för Harry att världen tyvärr inte är uppdelad i goda människor och Voldemort-anhängare.

Återigen hemsöks Harry av rädslan att vara lik Voldemort, att själv vara ond, vilket gick som en röd tråd genom särskilt första och andra boken. Den rädslan förstärks möjligen av upptäckten att hans pappa knappast var den gud i människohamn som Harry hittills haft möjlighet att föreställa sig, baserat på uttalanden från särskilt Sirius och Remus Lupin. Inte bara verkar James Potter ha varit lite överlägsen, han kan ha varit en mobbare i klass med Draco Malfoy.

Och så var det det där med kärleken… Man skulle kanske kunna tro att Harrys förhållande med sötaste Cho Chang skulle gå som på räls men det är förstås inte helt lätt att skapa en ömsint stämning med Cedrics spöke som en kil mellan dem. Fråga bara Thérèse Raquin och hennes Laurent. Cho gråter mest hela tiden och vill gärna prata med Harry om Cedric, ett samtalsämne som han i sin tur undviker.

Order of the Phoenix är en tung berättelse, både sid- och innehållsmässigt, och Rowling använder flera grepp för att skapa dess genomgående nattsvarta atmosfär. Företeelser som tidigare fungerat som komiska inslag får nu klart illavarslande och ondsinta drag. Det finns inte det minsta att skratta åt när det gäller det galna kacklandet av förolämpningar som porträttet av Sirius mor häver ur sig. Och den mörkt muttrande husalfen Kreacher är så långt från den beundrande Dobby eller olyckligt smålulliga Winky man rimligtvis kan komma.

Jag kan tycka att det finns minst lika mycket av Dickens i karaktären Dolores Umbridge som Gilderoy Lockhart och Dolores är inte mindre briljant, snarare tvärtom. Men där Lockart var den underhållande pompöse skrytmånsen som blev rättmätigt punkterad är Umbridge av ett mer illvilligt släkte. Hon är ren ondska under förespeglingen av politisk lojalitet och förpackad i rosaluddig tweed. Att hennes kontor är fyllt med kramgoa kattungar gör henne bara mer skräckinjagande.

Dessutom låter inte Rowling våra unga hjältar (eller sina läsare heller för den delen) komma undan med något som skulle kunna få dem att må bra eller bli på gott humör utan att följa upp det med en känslomässig kalldusch. När de tre stöter på Lockhart på St Mungo’s Hospital for Magical Maladies and Injuries dröjer det inte länge förrän de också konfronteras med Neville och hans föräldrar, vilket påminner Harry om att det faktiskt finns värre saker än att ha döda föräldrar.

HP and the Order of the PhoenixJust det är emellertid en scen som inte fått följa med till David Yates film och de är den här gången ganska många, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på sidantalet (766 i min utgåva). Överhuvudtaget har manusförfattaren Michael Goldenberg tvingats stöpa om ganska mycket för att kunna återge bokens viktigaste poänger och ett fåtal nyckelscener.

Jag tycker att slutresultatet är bättre än Goblet of Fire men klarar egentligen inte av att riktigt sätta fingret på varför. Kanske är Harry emotionella utveckling (filmens absoluta fokus, nästan inga andra händelseutvecklingar har fått följa med) en intressantare historia än Triwizard Tournament? Kanske gör stämningen skillnad, för filmen återspeglar verkligen bokens svärta (om än inte lika elegant som Cuarón gjorde i Prisoner of Azkaban). David Yates plockade in kompositören Nicholas Hooper istället för Patrick Doyle och det resulterande scoret är betydligt mindre slätstruket.

Hogwarts har återigen blivit tydligare i konturerna med sin imponerande borggård. Den tunnebanestationsliknande lobbyn till minstry of magic är jäkligt snygg. Och så förstås en ny cast, med Evanna Lynch som Luna ”Loony” Lovegood och den oförlikenliga Imelda Staunton som Dolores Umbridge i spetsen.

Bättre, men fortfarande inte bra. Eller i alla fall inte så bra som jag hade önskat. David Yates är ny i regissörsstolen och har tidigare mest gjort TV. Å andra sidan hyllade serier som exempelvis State of Play. Manusförfattaren Michael Goldenberg är också ny, men jag kan ju inte påstå att jag tyckte att hustomten Steve Cloves gjorde ett så himla bra jobb med Goblet of Fire.

Eftersom största delen av ”händelse”utvecklingen egentligen pågår innuti Harry måste filmen tyvärr ta till klunsiga (och ibland rätt tårdrypande och hjärtenypande) lösningar där olika karaktärer får uttala vad Harry tycker eller tänker. Trots det känns Daniel Radcliffes vredesutbrott ibland rätt opåkallade. Och för första gången tyckte även mitt icke-bokläsande filmsällskap att det fanns enskilda detaljer som blev svåra att hänga med i. Plus att man ändrat på vissa specialeffekter, vilka såg annorlunda ut så nyss som i förra filmen, vilket leder till konsekvensproblem.

Men det är bara att forsa vidare och hoppas på att Half-Blood Prince innebär det cineastiska lyft jag minns den som. Spoiler-edit: Det gjorde den. Yay för det.

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)

star_full 2star_full 2star_full 2

6 reaktioner till “Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003 och 2007)”

  1. Och här håller jag inte med 😉 Betänk dock att jag from nu bara sett filmerna en endaste gång och läste böckerna en gång. Boken var en stor besvikelse – jag kände mest att ingenting hände. Finalen i fyran var så spännande och så mynnade det ut i just ingenting – tyckte jag. Filmen blev desto bättre då adaptionen för en gångs skull tjänade på att skippa vad jag fann vara mest dravel. Men som sagt en vacker dag läser jag och ser om filmer och böcker och kanske blir mina slutsatser annorlunda.

  2. Jag kan säga att boken vann på omläsning — första gången tyckte jag inte heller om den särskilt mycket vilket jag tror beror på som du säger att Goblet var så jäkla bra. Filmen skär bort en hel del som inte behövs, men jag tyckte avslutningen tyvärr blev rörig där.

  3. Åhhh. denna film älskar jag. Svärtan i historien, mörkret i miljöerna, Sirius hus, The Ministry of Magic, och den maffiga slutscenen.

    Kommer ihåg att scenerna i slutet där nere på lagret då de letade efter den där lilla lysande bollen var mycket bättre i boken, men det är smällar man får ta. I boken kom de in i någon fantasy-värld har jag för mig, en värld som var konstig till och med för våra unga trollkarlar och häxor.

    Sen är ju Luna bara för bra. En klar favorit i hela serien. Go Luna! Perfekt skådespelare åsså. Hon spelas av ett Harry Potter-fan som gick på audition bara för att hon gillade böckerna. Tror till och med att övriga crewet frågade henne om detaljer och fakta om serien…

    Dolores är njutningsfullt elak. Hon är dock ganska platt som karaktär. Inte mycket mer än elak, det blir lite för svart-vitt, eller ska vi säga rosa-vitt?

    Filch och hans tavlor med regler är kul och tvillingarna gör ett ståtligt sorti (som också det är klart bättre i boken).

    Stark fyra för tusan! 😀

    http://fripp21.blogspot.se/2014/01/stupefy.html

  4. @Henke: Mja, jag upplever att den vinner på att komma direkt efter Goblet of Fire — tveksam i berättandet annars. Men ministeriet var klart mäktigt och det är ju alltid något, även om historierna blir lite sådär har de i alla fall inte snålat på effekter och rekvisita (som vi ju har sett 😉 ) Och jag håller med dig om att Dolores inte är så mycket mer än en renodlad skurk, en slags personifiering av missriktad makthunger.

  5. @Jojjenito: Ändå ett av de mindre fula omslagen… Mja, jag tyckte som sagt att filmen inte lyckades porträttera Harrys mentala kamp tillräckligt väl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: