Harry Potter and the Deathly Hallows (2007, 2010 och 2011)

alt. titel: Harry Potter och dödsrelikerna

Efter att ha besegrat Voldemort i Half-Blood Prince tar sig Harry igenom sitt sista år på Hogwarts i en popularitetens gräddfil. Han får högsta betyg i alla ämnen som krävs för att han ska kunna bli en auror (ett yrke som nu egentligen inte behövs) och på nätterna leker han och Ginny förbjudna S/M-lekar under osynlighetskappan i Gryffindors allrum.

Nej, sådana fantasier och fanfiction är förstås förbehållet en helt annan bokserie som handlar om hur man uppnår perfekt tvåsamhet snarare än att bekämpa världens ondska.

I Harry Potter-verse är ondskan nämligen fortfarande högst närvarande och mer påtaglig än någonsin tidigare. Harry, Ron och Hermione har ju redan beslutat att det är dags att växa upp på riktigt och återvänder därför inte till Hogwarts med Ginny, Neville och Luna. Man kan väl tänka sig att skolan som sådan inte får någon direkt draghjälp av det faktum att Snape numera är rektor och Voldemorts hantlangare ingår i lärarkollegiet.

Istället försöker de tre genomföra uppdraget som ålades Harry av Dumbledore och hitta Voldemorts olika själ-horcruxar, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Det börjar bra med en djärv inbrytning på ministry of magic men så småningom börjar livet på flykt tära på de tre. Osäkerhet, hunger, kyla och oro för nära och kära kan ibland vara mer nedbrytande för stridsmoralen än ett gäng death eaters.

J.K. Rowling avslutar sin serie i stor stil och filmmakarna på Warner Bros. ville förstås inte vara sämre, utan delade upp hela historien på två olika filmer. Att man därmed drog ut på godsakerna och kunde locka publiken att punga ut med ytterligare osannolika 1,3 miljarder dollar har förstås inget med saken att göra…

Och det återstår för mig bara att kapitulera. Jag älskar Deathly Hallows-boken även om jag kan se att Rowling exempelvis tenderar att upprepa sig en smula i språket. Det är anmärkningsvärt ofta personerna ”bellow” eller ”roar” något och Harrys ärr fortsätter att ”sear”, ”burst” eller ”burn” av smärta. Boken är i det här avseendet inte särskilt fantasifull, men ändå så pass välkomponerad med avseende på händelseutveckling och teman att jag tycker att det funkar. Den är helt enkelt vansinnigt underhållande och rejält spännande på sina ställen.

Att handlingen är välfylld torde märkas på att Deathly Hallows inte är den tjockaste boken i serien och det ändå känns som om det är knappt att de två filmerna hinner få med det absolut viktigaste. Och då har man ändå kastat de flesta av Rowlings mer eller mindre övertydliga teman (brott och straff, skolan som ideologisk uppfostringsanstalt, tolerans mot andra magiska arter, rättvisa, handling är viktigare än utseende) till Fenrir Greyback att tugga i sig.

Dock inte parallellerna mellan ministry for magic i Voldermorts regi och tredje riket. Rowling fokuserar mycket kraft på beskrivningar av hur jud… muggle-borns tvingas registrera sig, förhörs och förutsätts ha stulit sina magiska krafter från renblodiga häxor och trollkarlar. Hur de nya Hogwarts-lärarna lär sina elever att jud… muggles är korkade och smutsiga, helt enkelt mindre värda än de magiska övermänniskorna (”Magic is might”). Hur jud… andra magiska väsen inte tillåts samma rättigheter som människor. Filmerna förstärker perspektivet ytterligare genom att klä överlöpare i långa läderrockar och låta Hogwarts-eleverna marschera i snörräta Hitlerjugend-rader.

Däremot är det mesta som rör tro, tillit och kärlekens förlösande kraft också förbehållet boken. Hur Jes… Harry plågas av svåra tvivel över huruvida Dumbledore egentligen var den gudalike farbror (stryk ”lik” så kommer vi kanske ännu närmare sanningen) som han alltid föreställt sig. Hur ondskans brist på kärlek gör den förutsägbar och dessutom oförmögen att helt och fullt förstå godheten och dess bevekelsegrunder, vilket i slutänden blir dess nesliga fall.

Sannolikt har filmerna struntat i den vinkeln både av utrymmesskäl, att de inte heller tidigare har grundat för de frågorna och att den i visuell form hade riskerat att bli en ännu tydligare kristendomspropaganda än Narnia-serien.

På det hela taget är Deathly Hallows del 1 och del 2 så bra adaptioner som man kanske kan begära. Särskilt Hermiones Obliviate-magi i del 1 satte med en gång en bra stämning – mörk, sorgsen och desperat. Jag blev också väldigt förtjust i hur man hade valt att visualisera ”berättelsen i berättelsen” om de tre bröderna. Effekterna har genom filmerna växt lika mycket som våra tre protagonister och jag kan inte hitta mycket att anmärka på i det avseendet. Både närvarande drakar och ormar är så snygga som jag rimligtvis kan önska.

Egentligen finns det väl inte särskilt mycket att anmärka på överhuvudtaget, aktuella förändringar och val är ju gjorda av naturnödvändighet för att åtminstone kunna sätta punkt efter nästan fem timmar. Lite synd kan jag i och för sig tycka att upprättelserna för flera bikaraktärer (Dudley, moster Petunia, Peter Pettigrew) fått stryka på foten, de ger boken en välkommen nyansering.

Inte heller lyckas filmerna (trots att del 2 till största delen utspelas där) på samma sätt som boken förmedla känslan av Hogwarts som en individuell karaktär, vilken nästintill tar sitt eget ansvar i kampen mot Voldemort. Nevilles nykonstruerade final speech blir ärligt talat rätt smörigt och jag undrar hur många av tittarna som inte läst böckerna överhuvudtaget kommer ihåg vilka Fleur och Percy egentligen är. Men det enda som riktigt stör mig är alla kärleksvibbar som, likt Dolores Umbridges lilla leende, är mer eller mindre påklistrade. Harry och Hermiones dans i tältet, Ron och Hermiones kyss mitt under brinnande krig samt Neville och Lunas överraskande lilla fling.

Efter boklyssnande som motsvarar nästan fem dygns oavbrutet frossande och minst 16 filmtimmar ävarr det inte utan att jag såg på en Harry Potter-tom framtid med en viss bävan. Tur att tomheten förhoppningsvis skulle komma att lindras en smula av ett nära förestående besök i Harry Potters värld utanför London. Efter den fixen skulle abstinensen säkert att ge med sig. Och jag kan förresten sluta när jag vill…

Harry Potter and the Deathly Hallows (2007)

Harry Potter and the Deathly Hallows pt 1 (2010)

Harry Potter and the Deathly Hallows pt 2 (2011)