Harry Potter and the Deathly Hallows (2007, 2010 och 2011)

alt. titel: Harry Potter och dödsrelikerna

HP and the Deathly HallowsEfter att ha besegrat Voldemort i Half-Blood Prince tar sig Harry igenom sitt sista år på Hogwarts i en popularitetens gräddfil. Han får högsta betyg i alla ämnen som krävs för att han ska kunna bli en auror (ett yrke som nu egentligen inte behövs) och på nätterna leker han och Ginny förbjudna S/M-lekar under osynlighetskappan i Gryffindors allrum.

Nej, sådana fantasier och fanfiction är förstås förbehållet en helt annan bokserie som handlar om hur man uppnår perfekt tvåsamhet snarare än att bekämpa världens ondska.

I Harry Potter-verse är ondskan nämligen fortfarande högst närvarande och mer påtaglig än någonsin tidigare. Harry, Ron och Hermione har ju redan beslutat att det är dags att växa upp på riktigt och återvänder därför inte till Hogwarts med Ginny, Neville och Luna. Man kan väl tänka sig att skolan som sådan inte får någon direkt draghjälp av det faktum att Snape numera är rektor och Voldemorts hantlangare ingår i lärarkollegiet.

Istället försöker de tre genomföra uppdraget som ålades Harry av Dumbledore och hitta Voldemorts olika själ-horcruxar, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Det börjar bra med en djärv inbrytning på ministry of magic men så småningom börjar livet på flykt tära på de tre. Osäkerhet, hunger, kyla och oro för nära och kära kan ibland vara mer nedbrytande för stridsmoralen än ett gäng death eaters.

J.K. Rowling avslutar sin serie i stor stil och filmmakarna på Warner Bros. ville förstås inte vara sämre, utan delade upp hela historien på två olika filmer. Att man därmed drog ut på godsakerna och kunde locka publiken att punga ut med ytterligare osannolika 1,3 miljarder dollar har förstås inget med saken att göra…

Och det återstår för mig bara att kapitulera. Jag älskar Deathly Hallows-boken även om jag kan se att Rowling exempelvis tenderar att upprepa sig en smula i språket. Det är anmärkningsvärt ofta personerna ”bellow” eller ”roar” något och Harrys ärr fortsätter att ”sear”, ”burst” eller ”burn” av smärta. Boken är i det här avseendet inte särskilt fantasifull, men ändå så pass välkomponerad med avseende på händelseutveckling och teman att jag tycker att det funkar. Den är helt enkelt vansinnigt underhållande och rejält spännande på sina ställen.

225278id1g_HP7_27x40_1Sheet.inddAtt handlingen är välfylld torde märkas på att Deathly Hallows inte är den tjockaste boken i serien och det ändå känns som om det är knappt att de två filmerna hinner få med det absolut viktigaste. Och då har man ändå kastat de flesta av Rowlings mer eller mindre övertydliga teman (brott och straff, skolan som ideologisk uppfostringsanstalt, tolerans mot andra magiska arter, rättvisa, handling är viktigare än utseende) till Fenrir Greyback att tugga i sig.

Dock inte parallellerna mellan ministry for magic i Voldermorts regi och tredje riket. Rowling fokuserar mycket kraft på beskrivningar av hur jud… muggle-borns tvingas registrera sig, förhörs och förutsätts ha stulit sina magiska krafter från renblodiga häxor och trollkarlar. Hur de nya Hogwarts-lärarna lär sina elever att jud… muggles är korkade och smutsiga, helt enkelt mindre värda än de magiska övermänniskorna (”Magic is might”). Hur jud… andra magiska väsen inte tillåts samma rättigheter som människor. Filmerna förstärker perspektivet ytterligare genom att klä överlöpare i långa läderrockar och låta Hogwarts-eleverna marschera i snörräta Hitlerjugend-rader.

Däremot är det mesta som rör tro, tillit och kärlekens förlösande kraft också förbehållet boken. Hur Jes… Harry plågas av svåra tvivel över huruvida Dumbledore egentligen var den gudalike farbror (stryk ”lik” så kommer vi kanske ännu närmare sanningen) som han alltid föreställt sig. Hur ondskans brist på kärlek gör den förutsägbar och dessutom oförmögen att helt och fullt förstå godheten och dess bevekelsegrunder, vilket i slutänden blir dess nesliga fall.

Sannolikt har filmerna struntat i den vinkeln både av utrymmesskäl, att de inte heller tidigare har grundat för de frågorna och att den i visuell form hade riskerat att bli en ännu tydligare kristendomspropaganda än Narnia-serien.

På det hela taget är Deathly Hallows del 1 och del 2 så bra adaptioner som man kanske kan begära. Särskilt Hermiones Obliviate-magi i del 1 satte med en gång en bra stämning – mörk, sorgsen och desperat. Jag blev också väldigt förtjust i hur man hade valt att visualisera ”berättelsen i berättelsen” om de tre bröderna. Effekterna har genom filmerna växt lika mycket som våra tre protagonister och jag kan inte hitta mycket att anmärka på i det avseendet. Både närvarande drakar och ormar är så snygga som jag rimligtvis kan önska.

HP and the Deathly Hallows 2Egentligen finns det väl inte särskilt mycket att anmärka på överhuvudtaget, aktuella förändringar och val är ju gjorda av naturnödvändighet för att åtminstone kunna sätta punkt efter nästan fem timmar. Lite synd kan jag i och för sig tycka att upprättelserna för flera bikaraktärer (Dudley, moster Petunia, Peter Pettigrew) fått stryka på foten, de ger boken en välkommen nyansering.

Inte heller lyckas filmerna (trots att del 2 till största delen utspelas där) på samma sätt som boken förmedla känslan av Hogwarts som en individuell karaktär, vilken nästintill tar sitt eget ansvar i kampen mot Voldemort. Nevilles nykonstruerade final speech blir ärligt talat rätt smörigt och jag undrar hur många av tittarna som inte läst böckerna överhuvudtaget kommer ihåg vilka Fleur och Percy egentligen är. Men det enda som riktigt stör mig är alla kärleksvibbar som, likt Dolores Umbridges lilla leende, är mer eller mindre påklistrade. Harry och Hermiones dans i tältet, Ron och Hermiones kyss mitt under brinnande krig samt Neville och Lunas överraskande lilla fling.

Efter boklyssnande som motsvarar nästan fem dygns oavbrutet frossande och minst 16 filmtimmar ävarr det inte utan att jag såg på en Harry Potter-tom framtid med en viss bävan. Tur att tomheten förhoppningsvis skulle komma att lindras en smula av ett nära förestående besök i Harry Potters värld utanför London. Efter den fixen skulle abstinensen säkert att ge med sig. Och jag kan förresten sluta när jag vill…

Harry Potter and the Deathly Hallows (2007)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Harry Potter and the Deathly Hallows pt 1 (2010)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Harry Potter and the Deathly Hallows pt 2 (2011)

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

7 reaktioner till “Harry Potter and the Deathly Hallows (2007, 2010 och 2011)”

  1. Tackar för en fin genomgång av böcker och filmer och jag blev lite småsugen att åtminstone läsa om Potter böckerna.
    Fint avslut på bokserien men första filmen är allt bra trist där handlingen stendog efter drakturen. Del två är bättre men den känns däremot lite stressad.

  2. Tack själv för att du hängt med, men riktigt slut är det inte ännu. Kunde förstås inte hålla mig från att yra på lite mer om både böcker och filmer.

  3. Vilken mastodontgenomgång du gjort/lyssnat/skrivit/sett/producerat. Jag är jätteimponerad! Ser också vad du skrivit här ovan, att det kommer mer. Härligt. Harry Potter-världen kan man aldrig få för mycket av. 🙂

  4. Schysste genomgång! Bra jobbat. Blev något snopet när du diskade av båda sista filmerna i ett nafs. Chocker!

    Jag älskar dessa två sista filmer. Japp. Sjunde filmen är äntligen en lite långsammare film som fokuserar på karaktärerna och deras relationer. Men den innehåller ändå några bra spänningsscener. Så många bra ögonblick; Hermy gör så att hennes föräldrar glömmer henne, Dobbys begravning, de sju Harrys, den underbara lilla sagan mitt i allt (Skuggteatern!), bröllopet, skogen, Harry och Hermys dans (musiken! Oh Children med Nick Cave – kommer du ihåg min music quiz på festen?), Luna i fängelse! Den är svin-svin-bra.

    Jag ger den 5/5.

    http://fripp21.blogspot.se/2014/02/obliviate.html

    Andra delen gick inte att göra så bra som man hoppades, som inbiten fan. Det gick bara inte, bilderna i huvudet på läsarna var för starka. Den är fokad på det stora slaget och det är helt ok. Jag saknade några karaktärers ”avslut”, det blev stressat, vissa saker fick ta för mycket plats, vissa för lite. Men ändå är den sprängfylld med en hel drös scener som är guld. De gråa färgerna, domen över Hogwarths, Neville, döingarna, envigen, tågstationen på väg till himlen, Snape. Snapes sista tår!

    Bra som fan, stark fyra!

    http://fripp21.blogspot.se/2014/02/avada-kedavra.html

    Va? Kommer det mera?

  5. Haha, sån tur att det var så dåligt väder i somras så det inte gjorde nåt att du var inomhus. Eller näjustdet det var ju en kalassommar ;D

  6. @Henke: Tack! Som synes tycker jag ju också att pt 1 är bättre än pt 2, bara inte riktigt lika mycket som du gillar dem. Självklart minns jag musikquizzen, inte minst eftersom jag då fortfarande inte hade sett filmen 🙂 Låten är fin men just den scenen tyckte jag som sagt kändes malplacerad.

    @Fiffi: Alltid kalassommar om den innehåller en massa film 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: