Twilight series #2

Bara att tröska vidare i (det litterära) vampyrspåret, som andra gången gillt vänder sig mot genusträsket. Ikväll skriver Fiffi om film no. 3 — Eclipse. Missa inte det!

***

Mycket kan förstås sägas om Meyers hantering av könsroller. Bella får vara den drivande när det handlar om sex mellan sig och Edward (han är dock gentlemannamässigt ståndaktig) men det är i mina ögon också nästan enda gången som hon avviker från en klassisk Quinnlighet. Direkt när Bella anländer till Forks sätter hon nämligen igång att agera lilla Askungen till sin “charmigt” hushållsinkompetente far. Fortfarande i Eclipse kan denna vuxne karl inte ens koka spagetti eller värma en burk pastasås i micron utan att hans dotter måste komma och reda upp röran.

Trots en del motstånd inser Bella förstås också till slut att giftermål innan sex (och vampyrism) är det rätta. Hon har aldrig varit trakterad av tanken på barn men bondar lika självklart med sin dotter som hon gjort med Edward. Eftersom Edward för alltid är odödslåst i en fulländad sjuttonårskropp blir varje dag som passerar efter Bellas egen sjuttonårsdag till en plåga. Åldernoja är liksom bara förnamnet, varför det faller sig helt ”naturligt” med giftemål och moderskap vid pass arton års ålder.

Genom alla böckerna våndas Bella en hel del över att försätta andra i fara och tar därmed på sig både ansvar och skuld. Hotet från elaka vampyrer gör henne ständigt orolig för vad som skulle kunna hända hennes pappa Charlie och mamma Renee, hon kan aldrig söka sin tillflykt hos föräldrarna eftersom hon då för med sig faran. Att berätta sanningen för dem är uteslutet och det gör förstås också att hon alltid måste mörka de skador som hon får.

Hon är nojjar över vad som ska hända med de hon älskar (vampyrer såväl som varulvar) när de måste slåss. Och varför måste de slåss? Tack vare henne, förstås. När hon väl blir vampyr visar det sig att hennes särskilda kraft är en helt igenom defensiv sådan; hon kan fungera som en mental sköld för de hon älskar. Kanske mindre skuld, men desto mer ansvar.

Utifrån en spaning av filmbloggskollega Fiffi (som har mer än vampyrsträngar på lyran) om hur kvinnor (inte) äter på film kan vi också notera Bellas förhållande till mat. Mycket snabbt får vi veta att hon är “slender” vilket naturligtvis är skönt — inte skulle väl ofelbare Edward kunna falla för en tjockis?! Genom alla böckerna händer det sedan sällan (aldrig?) att Bella äter vanlig mat (blod är förstås en heeeelt annan femma) bara för att det är gott, vilket naturligtvis minskar risken att hon heller skulle kunna bli en tjockis.

Generellt petar hon i det som finns på tallriken med tankarna på något helt annat, “nibble”, alternativt trycker i sig en tallrik flingor på tre sekunder blankt för att hon plötsligt kommit på att hon inte ätit på en halv dag. En av de få gångerna hon påpekar att något smakade bra (efter att hon kastat i sig sin portion förstås) är när Edward lagat frukostägg till sin bättre hälft på smekmånadens första morgon.

Samma sak gäller också många av de andra kvinnliga karaktärerna. Varulvsflickvännen Emily bär i sitt ansikte spåren av vådan att komma en mänsklig varg allt för nära men står givetvis lojalt vid sin älskades sida. Hennes högsta önskan i livet tycks uppfylld när hon får pyssla om hem och ett gäng varulvspojkmän. Varulven Leah är bitter och förstör i det närmaste (den i övrigt helmanliga) vargflocken med sitt hat mot ex-pojkvännen Sam (vilken var den som vanställde Emily). Det är också Leahs fel att Jacob skadas svårt i Eclipse. Vampyr”systern” Rosalie är bra på att meka med bilar men kommer karaktärsmässigt till sin rätt först när hon bekänner för Bella att hon önskar att hon getts en chans att föda barn (”…have pretty babies. That’s what I rellay wanted, all along”).

Av de vuxna (fysiskt i alla fall) är männen Charlie och Carlisle (Edwards ”far”) intimt förknippade med sina respektive yrken, polis och läkare. Vampyren Carlisle är så överjordiskt god att han tränat bort sin naturliga blodlust i tillräckligt hög grad för att kunna göra gott inom sjukvården. Samtidigt nämns mänskliga mamma Renees arbete som (förskol)lärare bara i förbifarten och den vampyriska Esmee tycks inte ha något yrke att tala om överhuvudtaget. Esmee gillar förvisso att rusta upp och inreda gamla hus men det är knappast i samma nivå som Carlisles läkarkall. Dessa kvinnors ”yrken” blir istället huvudsakligen att likt Emily stå vid sina respektive mäns sida när de far land och rike runt i sina viktiga funktioner (även om det väl ska erkännas att Carlisle i det fallet trumfar ut mänsklige plastpappan Phils baseballspelande med minst en homerun).

Meyers bygger i sin serie alltså en helt oemotståndlig illusion för den som är beredd att köpa den. Edward är uppmärksamheten själv (även om det är upp till läsaren att avgöra om han är en perfekt pojkvän eller eller en perfekt stalker) och Bella känner sig hela tiden osäker på om det verkligen kan vara sant att denne gud i människohamn kan älska lilla obetydliga henne.

Hon upplever inte sig själv som speciell men Edward (som lägligt nog kan läsa andras tankar) försäkrar henne om att alla skolans killar tänkte orena tanka om nykomligen när hon anlände till Forks. Läsaren kan alltså känna sig säker på att vår hjältinna knappast är ett troll, även om Bella själv är klädsamt icke-imponerad av sitt eget utseende. Hennes namn antyder förstås också vad som komma skall för den ”fula” ankungen. Hon en jeans-och-flanellskjorta-tjej, vilket alltså tilltalar den delen av målgruppen. Samtidigt ges ibland Edwards ”syster” Alice möjlighet att klä upp sin svägerska varför även de mer klädintresserade fansen får sin fix.

Det jag som läsare landar i är att hela serien bygger på att man kan acceptera Meyers premiss om den odödliga kärleken. Den blir i författarens händer till en närmast (eller, i varulvarnas fall, bokstavlig) biologisk drift, något som är både oförklarligt och oemotståndligt. Den är något som till och med övertrumfar vampyren Edwards längtan efter blod. Allting blir perfekt om man kan acceptera den.

Vi får nämligen inga större ledtrådar till vad Bella och Edward egentligen ser i varandra på ett mer intellektuellt plan. Eller för den delen vad en person som levt sedan 1901 kan ha gemensamt med en som levt sedan 1988. Det enda de har gemensamt är sitt kärleksmissbruk, de är helt enkelt varandras mest potenta drog. Och även om ett missbruk kan vara uppslukande är det inte alltid så särdeles intressant för en utomstående. Hur utomstående man väljer att vara är dock mycket upp till läsaren själv.

***

Nästa vecka börjar jag ta mig an de fem filmerna, så då är jag nästan i fas med Fiffi…

***

Twilight (2005)

New Moon (2006)

Eclipse (2007)

Breaking Dawn (2008)