alt. titel: Harry Potter och de vises sten, Harry Potter and the Sorcerer’s Stone

HP and the Philosopher's StoneI mina tidigare genomläsningar och -tittningar har jag upplevt särskilt de två första böckerna i serien, The Philosopher’s Stone (amerikanerna litade sannolikt inte på att kidsen skulle tycka att ordet ”filosof” var tillräckligt häftigt, därav namnbytet för bokens amerikanska utgåva och därmed också filmen) och The Chamber of Secrets som väl barnsliga. Jag har alltid hävdat att om det inte varit för att jag hoppade på Hogwartsexpressen först i och med The Prisoner of Azkaban hade jag kanske missat grejen helt och hållet.

Men jag börjar undra om jag inte varit lite orättvis mot J.K. Rowlings förstlingsverk. Eller också läser jag in alldeles för mycket i en historia som i mångt och mycket börjar lägga en gedigen grund till serien och strör ut en del intresseväckande frön som sedan får ligga och gro till sig i den magiska myllan.

Jag kan inte låta bli att tjusas över hur smart författarinnan fogar bit för bit till Potter-pusslet vilket allt eftersom vår bekantskap fortskrider ska blir mer och mer intrikat. Harry har till exempel som trollkarl fler guldgalleoner än han kan spendera på närmast oändliga mängder Bertie Botts Every Flavour Beans eller snjadiga kvastar. Men på grund av sin härdande (hey, han är inte död såvitt jag vet i alla fall) uppväxt hos familjen Dursley vet han inte bara hur det är att ha platt intet utan är också så socialt svältfödd att han inte har några som helst problem med att bli kompis med den fattige Ron Weasly.

Det finns också från början ett stort engagemang för tolerans i serien (om det inte handlar om professor Severus Snape eller Slytherins förstås). Harrys blotta närvaro avskys av Dursleys eftersom särskilt moster Petunia och morbror Vernon är paniskt rädda för allt som inte passar in i mallen för det normala och i det välordnade förortslivet. Man behöver inte vara 11 år för att fatta att den rädslan inte är något som Rowling som stödjer. I Harrys vänkrets finns exempelvis både den klumpige och glömske Neville, den ibland rätt tjockskallige Ron och den stundtals outhärdliga besserwissern Hermione. Det enda som förkastas av Rowling är glåpord, arrogans och hån, ett beteende som givetvis enbart finns hos de dumma Slytherins.

Däremot kan man förstås fundera på om Harrys psyke rent av är lite magiskt det också. Annars borde hans första utsatta 11 år knappast ha resulterat i en lite kille som både är modig och rask att konfrontera orättvisor och taskigheter från så väl jämnåriga som lärare. Det enda som verkligen får Harry att eventuellt avstå från att göra något (under förutsättning förstås att han stannar upp för att fundera istället för att rusa åstad på fem röda) är hotet om att bli relegerad.

Och där kommer vi kanske förutom Harrys underdog-position (samtidigt som Harry egentligen inte alls är någon underdog. Jag sade ju att kvinnan är smart…) in på Rowlings genidrag – Hogwarts. Jag har tidigare resonerat kring skolans betydelse för Harry både i ett magiskt och ett vardagligt perspektiv. Hogwarts erbjuder inte bara den föräldralöse en underbart magisk fristad från de trista och övergreppsbenägna Dursleys utan dessutom både ett hem och en ny familj.

HP and the Sorcerer's StoneMen om jag funderar på ifall det är dags att omvärdera bok numero uno, är detsamma inte fallet med Chris Columbus filmadaption. Den är fortfarande en härlig sagofilm, ett äventyr, men icke desto mindre rätt barnsligt. Dumma karaktärer ges en antydan av humor som inte alltid finns i den litterära förlagan, även om Rowling är nästan lika bra som landsmannen Charles Dickens på att sticka hål på sina pompösa figurer. Detsamma gäller den humor som i rika mått ändå finns i boken. Men då oftast i form av en rätt typiskt brittisk torrironisk stil som inte alls förmedlar samma intryck som överdrivet putslustigt exploderande-fjädrar-à-la-tecknad-film eller trollsnorsbestrukna trollstavar.

Frågan är om inte det som håller bäst klass med hela filmen är John Williams score som verkligen hjälper till att skapa den där magiska sagokänslan. Tyvärr kan jag inte fälla samma utlåtande när det gäller de unga skådespelarna, jag inser snarare att jag mellan varven hinner glömma bort att varken Daniel, Rupert eller Emma är några lysande begåvningar i detta tidiga skede. Emma skulle nog vara bättre om det inte vore för att hon teatraliskt artikulerar livet ur varenda en av sina repliker. Istället vågar jag påstå att det är Tom Feltons Draco Malfoy som klarar sig bäst.

En annan sak som jag däremot inte hinner glömma bort och som det bara är att hacka i sig om man nu vill se om de här tidigare filmerna är de hiskeliga effekterna. Till och med när själva CGI:n är rätt ok, som i fallet med boaormen på London Zoo, har de liksom ingen riktig tyngd och är lite halvdant inkompade. Det är dessutom alldeles för många fall när CGI:n inte på några villkors vis kan sägas vara ”rätt ok” (*host* Quidditch *host*).

Helt i linje med den generella stämningen i The Sorcerer’s Stone har inte heller Hogwarts hunnit anta särskilt mycket av sin kommande pondus, slottet känns fortfarande som ett Disney-sagoslott. Bokens beskrivningar av kallfuktiga källarvalv och iskyliga korridorer är långt borta.

Annars ligger bok och film förhållandevis nära varandra rent händelsemässigt och jag kan inte annat än se det som en konsekvens av att boken ändå är förhållandevis enkel i sitt upplägg. Med ett par strykningar här och var är det ingen större skillnad på vad Harry, Ron och Hermione får uppleva detta första skolår. Och det är på det hela taget ett rätt underhållande skolår.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone (1997)

star_full 2star_full 2star_full 2

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (2001)

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser