Harry Potter and the Chamber of Secrets (1998 och 2002)

alt. titel: Harry Potter och hemligheternas kammare

Efter ett antal sega sommarveckor utan så mycket som ett ord från kompisarna Ron och Hermione får 12-årige Harry helt plötsligt en massa problem rakt i knäet. Han blir uppsökt av Dobby, en husalf, som i förtäckta ordalag varnar Harry för att åka till Hogwarts. När Harry vägrar lyda Dobbys råd ser den långörade uppenbarelsen inte bara till att han hamnar i (ännu mer) trubbel hos sin morbror och moster utan också får en varning från the ministry of magic. Relegeringssvärdet hänger än en gång över Harrys unga huvud.

Men då är det ju tur att han har en kompis som Ron, vilken i sin tur har företagsamma bröder som Fred och George. De fritar med gemensamma krafter Harry från fångenskapen hos Dursleys och allt är därmed frid och fröjd.

Nej, det är det förstås inte. Sju synliga överflygningar och åtta slagkraftiga träd senare tar sig Harry och Ron visserligen fram till Hogwarts men där lurar det här läsåret en långt större fara än den stammande och janushövdade professor Quirrell. Och då menar jag inte hans ersättare som lärare i Defense agianst the dark arts, den sliskigt självgode Gilderoy Lockhart.

I likhet med Philosopher’s Stone slås jag av hur oerhört brittisk Rowling känns i både form och innehåll. Jag har tidigare nämnt den torrironiska humorn, här har vi dessutom en ännu mer Dickenslik komisk figur än morbror Vernon i form av Gilderoy Lockhart. Som humoristisk karaktär kan jag inte tycka annat än att han är briljant och Kenneth Branaghs rolltolkning kommer banne mig inte långt efter. Samtidigt ger karaktären, precis som Quirrell (samt en viss dagbok), förstås läsarna en tydlig vink om att man inte ska döma hunden efter håren eller, i det här fallet, trollkarlen efter trollstaven. Som Dumbledore påminner Harry: det är inte våra förmågor som avgör vilka vi är, det är de val vi gör. Handling framför utseende, alltså.

I lika hög utsträckning som seriens första del, om än med mörkare stråk, tycker jag att Chamber of Secrets utvecklar sig till att bli ett klassiskt ungdomsmysterium à la Fem-böckerna. Den tappra trion smyger omkring i korridorer och försöker hitta ledtrådar för att lösa hemligheterna, må de sedan komma från spindlar eller spöken. Med den skillnaden att Enid Blyton aldrig tog sina karaktärer så nära döden som Rowling är förtjust i att göra.

Dessutom fokuserar författarinnan gärna på mat och godis, vilket jag också upplever som rätt typiskt brittiskt. Förvisso i något mindre utsträckning än i Philosopher’s Stone, särskilt eftersom Harry av olika anledningar missar både välkomst- och Halloweenfestiviteterna, men det är fortfarande ett stort fokus på måltider och det eleverna ska stoppa i munnen.

Och så har vi förstås Hogwarts – finns det något mer brittiskt än internatskolemiljön? Under Rowlings penna blir skolan till en fristad för eleverna. Det finns i och för sig övervakande lärare (och illasinnade vaktmästare) som i vissa fall är betydligt striktare än en förälder skulle vara men å andra sidan spenderar eleverna all vaken och sovande tid tillsammans. Istället för att leken (eller för del delen allvaret) någon gång tar slut när var och en måste gå hem till sitt erbjuder Gryffindors common room och sovsalar närmast oändliga tillfällen att klura ut hur hemligheterna ska avslöjas.

Däremot kan man förstås fråga sig hur Hogwarts som skola betraktat egentligen funkar i praktiken. Är exempelvis alla lärarna (samt prefekter icke att förglömma) överens om vad som renderar poängtilldelning och -avdrag i kampen mellan de olika elev-”husen”? Och trots att professor McGonagall retoriskt frågar hur lärarna utan slutprov ska kunna kontrollera huruvida eleverna lyckats klämma in något i sina små skallar under läsåret, är det när det kommer till kritan inga problem att avblåsa dem ”as a school treat”. Men ligger inte slutprovsresultaten också till grund för om eleverna blir uppflyttade eller inte? Hmm, måste fundera lite mer på det där tror jag. Kanske Skolinspektionen vet råd?

Jag har med en dåres envishet hävdat att Chris Columbus andra försök med filmserien har varit min favorit. Slutgiltigt avgörande kan förstås bara komma när hela rasket är avklarat men jag har en gnagande misstanke om att jag kommer att behöva backa på det beslutet.

Fortfarande ligger filmen nära den litterära förlagan, ändringar och trimningar (i vissa fall till och med förtydliganden) är av mindre art även om man har komprimerat historien rätt väsentligt rent tidsmässigt. Det spelar exempelvis ingen större roll för själva händelseutvecklingen om det är professor Binns eller McGonagall som berättar för klassen om Chamber of Secrets (även om det förstås blir mer logiskt att diskutera det inom ramen för History of magic jämfört med Transfiguration). Däremot kan jag tycka att det är det lite synd att vi missar Lockharts surmulna dvärgar utklädda till amoriner på alla hjärtans dag.

Men jag upplever att det i ännu större utsträckning än i Sorcerer’s Stone infogats både tokroliga moment (det mest märkbara torde vara Rupert Grints ihärdiga försök att likna Stan Laurel med hopknipna ögon, neddragna mungipor och gråtdarrig falsettröst) och actionsekvenser (VSB: bilflygturen och Harrys quidditchrace mot Malfoy) vilket drar ned det allmänna intrycket för min del.

Effekterna har märkbart bättrat på sig, men jag undrar om inte the Whomping Willow är ärvd i flera led från 80-talet och Poltergist. Men även om effekterna är snyggare är de inte i alla lägen mer trovärdiga, jag har stora problem med både den flygande bilen och Dobby. I boken tycker jag husalfen med sina masochistiska egenheter funkar bra, men i filmen blir det tyvärr lite Jar Jar Binks-varning på det hela.

På utsidan börjar Hogwarts hitta sina konturer, byggnaden känns betydligt mindre som ett sagoslott jämfört med första filmen. Däremot får jag ingen direkt känsla av sammanhang inne i själva skolan, det blir mest en samling lösrykta rum och korridorer. Men man måste förstås erkänna att filmen mjölkar mesta möjliga från Gloucester Cathedrals fantastiska solfjädersvalv. Moaning Myrtle’s avstängda badrum är en klar uppgradering i förhållande till trollditot i Sorcerer’s Stone.

Men förutom John Williams lilla fenix-melodi är filmens höjdpunkt fortfarande den LOTR-inspirerade designen på the Chamber of Secrets itself. Ruggigt läcker helt enkelt! Däremot är jag inte helt säker på att den längre räcker för att rädda hela filmen. LOTR har exempelvis också lärt oss hur ett funktionellt svärd ska se ut. Godric Gryffindors svärd ser inte funktionellt ut, det ser ut som något man säljer till barnen under Arbogas medeltidsdagar. Även om svärdet i rättvisans namn av Rowling själv har specificerats som ”ruby encrusted”.

Denna andra del är lite av ett mellanspel där Rowling och därmed filmen tar chansen att förstärka toleranstemat (det ska inte spela någon roll vem ens föräldrar är) och dessutom plantera både en storslaget vrålande och ett par mer lågmälda mandrake-ungar som nu får ligga och mogna till sig. De bör vara fullvuxna lagom tills dess att Harry stöter på halvblodsprinsen.

Harry Potter and the Chamber of Secrets (1998)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002)