You are currently browsing the tag archive for the ‘Russell Crowe’ tag.
Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.
För något annat kan man förstås inte kalla The Predator, försöket att än en gång blåsa liv i historien om utomjordingar som kommer för att jaga trofébyten (vilket därmed gör dem till jägare, inte rovdjur, och gissa hur många gånger The Predator gör en poäng av det?!). Det som möjligen gör mig lite ledsen i sammanhanget är att Shane Black (som ju hade en mindre roll i originalet från 1987) står bakom både manus och regi. Och jag gillade ju hans The Nice Guys.
Samtidigt är huvudpersonen för dagen, Boyd Holbrook, knappast vare sig någon Ryan Gosling eller Russel Crowe. Han spelar rangern Quinn McKenna som under en operation i Mexico plötsligt måste tampas med betydligt tuffare motstånd än några knarklangare utrustade med automatvapen. Utan att han riktigt förstår hur det gick till har en osynlig kraft dödat hans stridskamrater och han själv är mer eller mindre kidnappad av lika sinistra som hemlighetsfulla regeringsstyrkor vilka snart anländer till skådeplatsen.
De tror sig veta precis vad som försiggår eftersom de har koll på att samma sorts utomjording besökt jorden både 1987 och 1997 (but of course!). Men det är något med denna nye besökare som de inte riktigt kan få grepp om. Därför plockar de också in evolutionsbiologen Casey Bracket som inom fem sekunder inte bara identifierar helt främmande teknologi utan att höja på ögonbrynen utan också kort och koncist sammanfattar den allt övergripande frågeställningen: ”You wanna know if someone fucked an alien?”. Språkbruket i denna frågeställning kan dessutom ses som vägledande för filmen i sin helhet eftersom jag banne mig tror att Black skrivit in ”fuck” i var tredje mening (minst) som yttras.
Men sinistra och hemlighetsfulla regeringsstyrkor som tar hand om strandade utomjordingar är förstås inte att lita på. Snart är både Casey och Quinn på rymmen tillsammans med ett gäng PTSD-veteraner som Quinn mött på vägen (kallad grupp 2, det vill säga ”The sequel to group one, only stupider”). Ett gäng som, när det gäller, förstås visar sig fungera lika bra som vilket fullfjädrat ranger-team som helst.
Låt mig med en gång förtydliga: även om jag gillar originalet med Arnie som predatordråpare är det ingen film som jag håller för helig eller ens sett de senaste åren. Så mina invändningar mot The Predator anno 2018 har inget att göra med att jag hela tiden satt och jämförde filmerna – så väl minns jag inte ens Predator. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att The Predator lika gärna hade kunnat heta The Space Monster och handlat om valfri hittepå-best. Historien är ett slags hopkok med ingredienser från Gökboet, Transformers och slumpartad special forces-soldatfilm, säg, Navy SEALs, Black Hawk Down eller varför inte The Dirty Dozen.
Det finns så mycket som är problematiskt i den här soppan, såväl stort som smått. När det gäller småsaker anges det exempelvis mycket noga att Stargazer-projektet plockar upp Casey vid just Johns Hopkins-universitetet vilket inte spelar någon som helst jäkla roll överhuvudtaget. The Predator planterar dessutom hypotesen att personer med autismspektrumtillstånd skulle vara ”the next link in the evolutionary chain”, vilket i mina ögon framstår som direkt oansvarigt.
I det stora finns en olycklig soldatglorifiering där jag skulle kunnat känna en viss sympati om huvudpoängen varit att ge uppmärksamhet åt militära PTSD-offer. Som det är nu förvandlas allvarstyngda problem som självmordsbenägenhet och Tourettes snarare till en slags gisslan för att The Predator ska kunna låtsas att den har mer djup än en floursköljningskopp. Att filmen inte alls tycks se det problematiska i att sätta vapen i händerna på män som fem minuter tidigare utmålats som labila vrak (fast småroligt labila, förstås) med orden ”Now you have a gun in your hand! We’re soldiers!” blir…problematiskt. Direkt orimligt blir budskapet att en gäng labila vrak aldrig någonsin skulle utnyttja en sovande kvinna eftersom de också är amerikanska soldater, vilka inte ägnar sig åt sådana skamliga handlingar.
Den här önskan att både ha kakan kvar och äta upp den (och dessutom göra det utan att behöva lägga två strån i kors) spiller över till en generellt trivialiserande inställning till våld och dödande. Å ena sidan är det riktigt brutalt och blodigt. Mängden döda kroppar samlas raskt på hög. Å den andra sidan ska vi (åtminstone ibland) också skratta åt det här våldet. I en scen avfyras exempelvis ett av de livsfarliga predator-vapnen av misstag i ett vanligt villakvarter. Hade The Predator varit en annan sorts film hade vi fått se hur en hjälplös taskmört tvingas se sitt hus explodera, men på tryggt avstånd, och därmed kunnat skratta åt klavertrampet. Som det är nu går taskmörten ett blodskvättande öde till mötes innan huset exploderar men vi förväntas fortfarande tycka att det är roligt.
Men…det fanns en detalj med The Predator som faktiskt var dumrolig istället för bara dum och det var utropet ”Fuck me in the face with an aardwark!” Så där ser man, till och med en humorbefriad monsterfilm kan hitta ett skämt ibland.
Vi var några stycken som passade på att hänga lite med utomjordingar nere i Malmö
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Tillsammans täcker vi ganska väl in det nedre spektrat av en femgradig betygsskala, så för balansens skull kan man med fördel hoppa in hos Toppraffel! som är betydligt nöjdare än vad vi lyckades bli.
Annonser
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Sheriffpopulationen i staden Bottleneck lever farligt. Helst ska man hålla sig på mattan och ur vägen för saloonägaren Kents uppgjorda pokerspel (”that game was as crooked as a hog’s tail!”). Tillsammans med partnern och saloonsångerskan Frenchy samt domaren och borgmästaren Hiram Slade är det i allt väsentligt Kent som är Lagen i Bottleneck.
I Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.
Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.
10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna? Läs hela inlägget här »
Gubben Noak, gubben Noak/var en hedersman
Mja, det skulle nog kunna finnas olika uppfattningar om den saken. Inte för att det finns särskilt många i Noaks omgivning att fråga. Han och hans lilla familj, bestående av fru och tre söner, lever ur hand, i mun, på jordens ödsliga och utarmade slätter.
Under första halvan av 1990-talet bevisade australiensisk film att man hade betydligt mer att komma med än en kille med en stor kniv som gillade att brottas med krokodiler. Strictly Ballroom, Muriel’s Wedding och Priscilla fick många att tycka att aussie-filmer av olika anledningar ofta kändes fräschare än Hollywwod-mainstream.
That’s what HE said!