You are currently browsing the tag archive for the ‘Russell Crowe’ tag.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Denna Amelia tycks vara ett hett eftertraktat byte, vilket inte minst visar sig av det faktum att March och Healy träffas genom mysteriet som omvärvar den unga kvinnan. March är en privatdetektiv på dekis så ung han nu är (och med en tonårig dotter att ta hand om) medan Healy är en garvad muscle-for-hire. Han är dock nyfiken på detektivbranschen och slår sig därför ihop med March trots att det snart blir uppenbart att det inte är killen med licens som sitter på de stora resurserna. Vare sig intelligensmässigt eller jobbmoraliskt.
Med tanke på att förtexterna till The Nice Guys presenteras med klassiska 70-tals-neon-disco-bokstäver skulle den medföljande årtalsbestämmelsen knappast behövas. Men nu är det i alla fall anno 1977 i L.A. och det finns nog flera anledningar till att Shane Black förlagt sin film till detta ljuva årtionde.
Dels har vi kläderna – våra hjältar i form av Ryan Gosling och Russell Crowe (särskilt då Gosling) kan dyka upp i en ändlös parad av färgade skinnkavajer och skjortor med långa kragsnibbar. Dels har vi bilarna – även här en ändlös parad av vräkiga 70-talsschabrak, den ena ”gas guzzlern” mer tanksliknande än den andra.
Men den främsta anledningen torde vara möjligheterna att förlägga en stor del av handlingen till en porrindustri som åtminstone inte sällan framställs som oskyldigare, ystrare och mindre smutsig än den nutida. I det avseendet blir The Nice Guys till någon slags korsning mellan Boogie Nights och L.A. Confidential. Boogie Nights för porren och L.A. Confidential för i alla fall antydningarna om en konspiration som går högt upp i maktens korridorer. Och så porren, förstås.
Plus det faktum att vi än en gång får se Russell Crowe och Kim Basinger spela mot varandra. Skillnaden torde vara att medan Russell Crowe fortfarande får spela en av huvudrollerna är Kim Basinger reducerad till en biroll som skulle kunnat spelas av nästan vem som helst. Med tanke på hennes håglösa insats hade det kanske också varit bättre. Eftersom hennes uppenbarelse dessutom inte utstrålar ett uns av 70-talskänslan som i övrigt genomsyrar filmen undrar man vem det var som egentligen ville ha henne där.
Då är det roligare att fokusera uppmärksamheten på Crowe och Gosling. Crowe verkar ha tagit sig an sin något härjade och plufsige Healy genom att åkalla John Goodmans ande (minus ett antal kilo, plufsigheten till trots) medan Gosling visar en oanad talang för fysisk komedi och deras dynamik känns både trovärdig och lättsam. Överhuvudtaget lyckas The Nice Guys riktigt bra med balansen mellan känslosamhet (Gosling är änkeman och ensamstående pappa), pang-pang-action och humor. Manuset gör flera synvändor på ett i grunden klassiskt odd couple-buddy-koncept. En del i det blir trevligt nog också Holland March unga dotter Holly som spelas av Angourie Rice. Hon vill förstås hjälpa sin pappa knäcka mysteriet och får göra det utan att prompt falla in i den annars så traditionella rollen där den moderlösa dottern städar och lagar mat åt sin loser-farsa. Bland samvetslösa skurkar och mindre nogräknade män är det hon som får utgöra historiens moraliska kompass.
The Nice Guys innehåller som synes inte alls särskilt många hyggliga killar men är sannolikt tack vare just det riktigt underhållande.
Omtitten:
En film som höll otroligt fint för en omtitt, möjligen med undantag för Kim Basingers uppenbarelse för fasen vad sorgligt det är att se henne så här!
Roligare då att återigen bara luta sig tillbaka och njuta av herrarnas samspel, Goslings komiska tajming och Angourie Rices prestation.
Det som håller The Nice Guys från ett ohejdat toppbetyg är att intrigen fortfarande är lite för snårig för sitt eget bästa. Trots att det inte var första gången jag såg filmen hade ändå lite svårt att hänga med i svängarna. Men eftersom det var en så förnöjsam omtitt tycker jag att det kan vara motiverat att höja betyget en smula. Bra 70-talsunderhållning är inte det sämsta.
Bjud dig själv på en rolig stund – passa på att se The Nice Guys på streamingtjänsten C More. En start så god som någon på den gratismånad som tjänsten erbjuder.
Annonser
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Sheriffpopulationen i staden Bottleneck lever farligt. Helst ska man hålla sig på mattan och ur vägen för saloonägaren Kents uppgjorda pokerspel (”that game was as crooked as a hog’s tail!”). Tillsammans med partnern och saloonsångerskan Frenchy samt domaren och borgmästaren Hiram Slade är det i allt väsentligt Kent som är Lagen i Bottleneck.
I Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.
Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.
10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna? Läs hela inlägget här »
Gubben Noak, gubben Noak/var en hedersman
Mja, det skulle nog kunna finnas olika uppfattningar om den saken. Inte för att det finns särskilt många i Noaks omgivning att fråga. Han och hans lilla familj, bestående av fru och tre söner, lever ur hand, i mun, på jordens ödsliga och utarmade slätter.
Under första halvan av 1990-talet bevisade australiensisk film att man hade betydligt mer att komma med än en kille med en stor kniv som gillade att brottas med krokodiler. Strictly Ballroom, Muriel’s Wedding och Priscilla fick många att tycka att aussie-filmer av olika anledningar ofta kändes fräschare än Hollywwod-mainstream.
That’s what HE said!