You are currently browsing the tag archive for the ‘Chicago’ tag.

allegiantalt. titel: Allegiant

Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Insurgentalt. titel: Insurgent

Eftersom jag ändå läst hela Veronica Roths dystopiska trilogi om den utsatta Tris, gränsöverskridande och Chicago och dessutom tagit mig för att se den första filmen kände jag mig tillräckligt investerad i det hela för att en fredagskväll göra gemensam sak med typ halva Arbogas tonåriga befolkning. Könsfördelningen tror jag ni kan gissa er till själva…

Läs hela inlägget här »

DivergentTrots att Divergent-filmen blivit så rejält utskälld att man nästan undrade om filmbolaget Summit Entertainment överhuvudtaget ens skulle bry sig om att släppa uppföljaren Insurgent på bio var jag ändå nyfiken på eländet. Dels eftersom jag tagit mig igenom Veronica Roths trilogi och det skulle vara lite kul att se hur den skulle ta sig ut på film, dels eftersom jag såg både Shailene Woodley och Ansel Elgort i The Fault in Our Stars och tyckte att de var rätt duktiga.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kärt besvär förgäves

Loves Labours LostTja, ingen ska beskylla Sir Kenneth Branagh för att vara rädd att testa nya (Shakespeare)saker. Efter att ha kört ett hyfsat traditionellt spår med Henry V och Much Ado… uppdaterades Hamlet från 1996 rent tidsmässigt men den elisabetanska dialogen och pjäsens imponerande längd behölls.

Läs hela inlägget här »

Annie 1999Redan under förra årets musikalvecka hade jag ju det tvivelaktiga nöjet att bekanta mig med den rödhårigt krulliga och föräldralösa Annie. Ni vet, hon som bor på barnhem i New York på 1930-talet och som är så där odrägligt uppåt och positiv som bara föräldralösa barn verkar vara. Alla älskar henne med undantag för den elaka barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigan.

Ett år var tydligen tillräckligt lång tid för att jag skulle kunna tänka mig att hoppa i samma galna tunna igen. Fast den här gången var det ju en helt annan tunna! Eller något sådant…

Läs hela inlägget här »

NineOm Federico Fellinis tyckte jag inte. Möjligen kan man undra om jag är lagd åt det masochistiska hållet eftersom jag får för mig att det skulle kunna vara en idé att se en musikal som baseras på filmen. Inte nödvändigtvis en bra idé, men är det musikaler som gäller så är det.

Nine var en film som trots strödda Oscarsnomineringar, regi av Chicago-regissören Rob Marshall och en rollista to die for försvann förvånansvärt snabbt från biorepertoaren. Möjligen ger ett medelbetyg på IMDb på 5,9 och nesliga 30% ”fresh” på Rotten Tomatoes en aning om varför.

Läs hela inlägget här »

In Old ChicagoPatrick O’Leary kappkör med framtiden, vilket ska visa sig ödesdigert. Eller för att formulera det på ett annat sätt: den överdrivet optimistiske och genomirländske Patrick försöker till sina söners stora förtjusning få vagnshästarna att springa ifatt ett framrusande tåg. Bröderna Bob, Dion och Jack skrattar inte fullt lika förtjust när faderns tilltag gör att han kraschar vagnen och själv dör.

Tur då att hustru och moder Molly har skinn på näsan och råg i ryggen. Nyss ankommen till Chicago försörjer hon sin decimerade familj som tvätterska. Åren går, Jack utbildar sig till advokat medan Dion är tjenis med Chicagos skummare element. Bob är fullt nöjd med att hjälpa modern med tvättandet samt uppvakta tjänsteflickan Gretchen.

Läs hela inlägget här »

2002
Ett svårt år. Många underhållande storfilmer, men ingen som står ut som excellent. Exempel: Chicago, Spider-Man, Red Dragon, The Bourne Identity och Panic Room. Jag är i och för sig mycket förtjust i bägge tvåorna i de stora serierna som rullar under de här åren: Harry Potter and the Chamber of Secrets och The Two Towers. Steven Spielberg kommer med hela två ok filmer: Minority Report och Catch Me If You Can. Tompas framtidsdystopi tappar lite på slutet men har fram till dess en bra stämning, pluspoäng för Peter Stormares undergroundkirurg. Leo och Tompa #2 matchar i sin tur varandra fint, BOATS-historien är helt otrolig och 60-talskänslan är skön. Läs hela inlägget här »

Transformers 3 måste vara mumma för alla konspirationsteoretiker. Eller inte, för nu har vi ju alla svaren (eller inte gånger två, för när det gäller riktigt konspirationsteoretiker levererar  etablissemanget aldrig alla svaren). 60-talets rymdkapplöpning berodde på att USA och Sovjet ville komma först fram till en kraschad farkost från Cybertron, planeten som i slutänden ödelades av kriget mellan Autobots och Decepticons. Fajten om farkosten var naturligtvis också det som kostade John Kennedy livet. Inte så konstigt kanske, om man betänker att den innehåller Sentinel Prime – ledaren för Autobots innan Optimus Prime tog över. Läs hela inlägget här »

De sista dagarna i augusti 1968 var stolta dagar för borgmästaren Richard J. Daley, då hans Chicago skulle vara värd för det demokratiska partikonventet. Lyndon B Johnson hade meddelat att han inte skulle ställa upp som kandidat för ytterligare en presidentperiod, vilket innebar att det inte var något vanligt konvent som skulle äga rum – man skulle välja en ny presidentkandidat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser