The Huntsman: Winter’s War (2016)

alt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War

Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?

Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.

Eftersom jag fortfarande är fullt nöjd med att göda min avsky för Kristen Stewart är jag förstås benägen att koppla förbättringen till det faktum att Snövit i den här berättelsen ersatts av Emily Blunts isdrottning och Jessica Chastains jägare. Säga vad man vill, men en lineup där dessa två dessutom flankeras av Charlize Theron är svår att ogilla.

Nå, till själva historien. Vägledda av Aslans sirapsstämma (ok då, Liam Neeson) berättas hur den försmådda Ravenna tidigt ser till att ta över kungadöme efter kungadöme. Hennes syster Freya är fortfarande ung, oskyldig och osårad av kärlekens niosvansade katt men det ska bli ändring på det. Tack vare att även Freya inser hur farligt det är att älska en annan människa släpps hennes iskrafter loss och hon förskansar sig i det kalla Nord. Här ”befriar” hon barn från deras familjer och tränar upp dem till en obrottsligt lojal jägararmé (kopplingen kärlekslöshet och krigsarmé är inte supertydlig, men, men…).

Den enda synden i Freyas rike är förstås att älska en annan människa och vilka kliver rakt ned i det träsket om inte jägarsoldaterna Eric och Sara? Utan att vi behöver gå närmare in på vad som händer har det hux flux gått sju långa år (magiska tal är alltid trevliga i sagosammanhang).

Eric har hjälpt Snövit men aldrig glömt Sara som han tror är död medan Sara spenderat sina år i Freyas fängelsehålor och är likaledes övertygad om att Eric bara övergett henne. Ska de någonsin få en chans att träffas igen och reda ut sina issues?! Dessutom är Ravennas magiska spegel på villovägar och det gäller att till varje pris se till att den inte hamnar i Freyas isiga klor. Plus ett par tokroliga dvärgar (vad är det för nyskriven lag som säger att de alltid måste vara comic reliefs?!). Vad ska det bli av det här egentligen?!

Känslan i filmen är lite för CGI-glättig för att kunna åkalla melankolin hos H.C. Andersens isdrottning-saga och Emily Blunts rollfigur blir aldrig vare sig särskilt läskig eller djupsinnig. Jag hade nog föredragit om manuset försökt inkorporera det där med hur kringflygande skärvor i folks ögon får dem att förvandlas till egoistiska rövhattar.

Men som sagt, jag tyckte till min egen överraskning ändå att den här sagan flöt på rätt ok. Särskilt Jessica Chastain är stencool (som vanligt) och hennes Sara känns som en vettig partner till jägar-Eric (till skillnad från mes-Snövit). Däremot känns kanske inte hennes skakiga pilbågshänder på långt när lika tvärsäkra som det ofta upprepade uttalandet ”I never miss”. Ett par bågskyttelektioner till hade nog inte suttit helt fel.

Och även om hon och Chris Hemsworth inte skapar brännugnar fulla med kärleksgnistor tyckte jag ändå att han kändes avsevärt mer avslappnad än i den förra filmen. Den här lite nonchalante skämtaren är trots allt en roll som han kan göra riktigt bra. Till viss del har manuset i också försökt att flippa de invanda könsrollerna genom att det är han som måste övertyga henne om att kärleken ändå kan vara värd att satsa på.

En hyfsad popcorn-sago-rulle med andra ord men en film som sannolikt inte tjänar på att ses om eftersom jag redan nu börjar bli fundersam på om jag törs lita på mitt första intryck. Kanske får den sin mesta styrka av att jämföras med föregångaren vilket i och för sig måste sägas vara något av ett unikum i uppföljar-världen.

Andra filmspanare har också sett uppföljar-Snövit:
Flmr
Spel och film