You are currently browsing the tag archive for the ‘Robot’ tag.
Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.
Men det var innan ett nytt uttryck etablerades: ”You have to understand your enemy’s objective to know you’ve defeated them”. Och nej, inte fick vi väl särskilt många svar i första Pacific Rim? Det räckte ju så gott med gigantiska robotar och monster från andra dimensioner.
I ärlighetens namn bjuder inte uppföljaren Pacific Rim: Uprising heller på några filosofiskt djuplodande problem, vars självskrivna svar är enorma robotar vilka hellre strider med svärd än vapen som kan användas på tryggt avstånd från motståndaren. Fördelen med vagheten hos originalet är givetvis att det inte är särskilt svårt att sila lite bland de där grumliga motiven till varför ”the precursors” var intresserade av att invadera jorden.
Vi landar tio år efter det som timade i Pacific Rim och efter en kort respit är Jaeger-programmet än en gång utsatt. Företaget Shao har lyckats sälja in tanken på drönar-Jaegers, vilket känns som en rätt rimlig och naturlig utveckling. Men de hårdkokta piloterna ser förstås inte fram emot att degraderas till ”desk jockeys”. Robotnävfajter kan man tydligen bara utföra på plats för att de ska räknas. Och snart ska det uppstå ett ypperligt tillfälle till detta – Gipsy Avenger ska visas upp vid ett internationellt toppmöte som en slags reklampelare men får istället ägna vistelsen i Sydney åt att slåss med en okänd Jaeger-robot.
Guillermo del Toro har lämnat över det mesta från sitt original, utom producenthatten. Regisserar gör istället debutanten Steven S. DeKnight som också varit med och skrivit manus tillsammans med bland andra T.S. Nowlin. Han har i sin tur tidigare jobbat med Maze Runner-serien, vilket kanske kan vara en anledning till att Pacific Rim: Uprising känns som en mer ungdomlig film.
Våra ordinarie Jaeger-piloter spelas av John Boyega samt Scott Eastwood och de framstår på det hela taget betydligt mer oprövade och äppelkindade om jag jämför med Charlie Hunnam, Idris Elba eller Max Martini. För att ytterligare dra ned medelåldern introduceras nu även ett gäng kadetter, givetvis med lämplig spridning vad gäller såväl kön som etnicitet.
Eventuella personliga erfarenheter och upplevelser hålls, likt originalet, till ett minimum och den som vinner på den avvägningen är helt klart John Boyega eftersom han spelar Jake Pentecost. Därmed har vi hela bilden klar för oss vad gäller pappa-problem på en nivå som ingen av de andra rollfigurerna kan sikta på.
Och på det hela taget är Boyega lika bra på att slåss med robotar som med Stormtroopers. Scott Eastwood är i vissa vinklar intill distraktion lik farsan Clint men man köper utan problem deras love-hate-förhållande. Däremot känns den antydda kärlekstriangeln med en kvinnlig mekaniker oerhört meningslös. Boyega får också till en helt ok relation med unga Cailee Spaeny som spelar den klämmiga Amara Namani, Jaeger-entusiast och mekaniskt geni. För det måste man väl ändå kalla en 20-åring som knåpat ihop en Jaeger helt på egen hand? En liten, en, men ändå…
Jag blev oerhört förtjust i Kaiju-skapelserna i originalet och tycker förstås att det dröjer väl länge innan de dyker upp i denna uppföljare. Samtidigt har filmen valt att förlägga alla fajter till fullt dagsljus och landbacken, vilket på det hela taget var ett klokt beslut. Nu ser man ju faktiskt vad som händer. Och hur snyggt det än var med Kaijus på havets botten går bilden av dem pulsandes i snön på bergets toppar inte av för hackor.
Riktigt lika bra som originalet kan jag dock inte tycka att uppföljaren är. Att låta de prilliga forskarna Newt och Gottlieb hänga med ännu en gång var ett dåligt beslut. Plotten med Det Onda Företaget kändes trött och mycket av grejen med första filmen var ju just det coola med att se Jaegers och Kaijus puckla på varandra för första gången.
Å andra sidan: Pacific Rim: Uprising är själva definitionen av lättviktig popcornunderhållning men fyller utan problem sin funktion i det avseendet. Jag hade en underhållande stund i biofåtöljen. Att jag sedan mindre än 12 timmar efter titten var tvungen att kolla synopsis på Wikipedia för att komma ihåg exakt varför Gipsy Avenger skulle ta sig till en viss plats får man ta när det gäller den här typen av produktion.
Annonser
alt titel: ex_machina, EX_MACHINA
Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.
I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
Det drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.
Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?
Från entusiastiska filmälskare bevare oss, milde herre gud. Åtminstone när dessa filmälskare inte bara producerar egen film hellre än bra utan dessutom får för sig att släppa slutresultat lös på mänskligheten. Die You Zombie Bastards! är möjligen filmen som skulle göra mig religiös. Jag kan bara inte bestämma mig för om den är ett incitament för att avskärma sig från den fysiska världen och uppnå ett buddistiskt nirvana, ett bevis för att Jesus Kristus dog även för alla framtida synders skull eller ett infernaliskt plågoris, sprunget från självaste Satan.
Fäder kan komma i många olika former. Gemensamt för dem alla är dock att de förr eller senare måste förkastas eller överges av sina barn (biologiska eller ej) för att dessa barn ska kunna skapa sig ett självständigt liv.
Vad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?
Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.
alt. titel: Disney Tomorrowland: A World Beyond
En atom innehåller enorma krafter. Innan kalla kriget och kärnvapenparanoian, så påtaglig för oss som växte upp på 70-talet, var den karakteristiska symbolen något som stod för hopp och potential. Något som skulle göra världen bättre, starkare och renare. Inte konstigt att Walt Disney valde den lille gynnaren som kännemärket för Disneylandområdet Tomorrowland, enligt hans egen vision ”a vista into a world of wondrous ideas, signifying Man’s achievements… The hope for a peaceful, unified world.” Vad låg väl förborgat i atomen om inte framtiden?! Nu, sextio år senare, är framtiden vare sig bättre eller renare. Vissa skulle säkert vilja hävda att den rentav är sämre (*host* SD).
Paramount var inte det enda filmbolag som ville ha en bit av 70-talets science fiction-kaka. De gick Star Trek-vägen. Men även Disney kastade sig över smulorna och förutom filmer som Unidentified Flying Oddball, Escape to Witch Mountain och The Cat From Outer Space resulterade efforten också i The Black Hole. Skillnaden mellan The Black Hole och de tidigare sci-fi produktionerna var bland annat att det var den första Disney-film som inte var barntillåten tack vare svordomar (tänkt om småttingarna lärde sig säga ”damn” och ”hell”?!) och ett våldsamt (om än märkligt oblodigt) dödsfall.
That’s what HE said!