Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

To infinity, and beyond! Ingen som har sett någon av Toy Story-filmerna lär väl ha missat spaceranger-leksaken Buzz Lightyears reklamfilmsmotto. Men Lightyear är alltså filmen som inspirerade de där leksakerna till att börja med. Och som en normal rymdactionspelfilm i ett helanimerat universum är Lightyear riktigt hygglig, både som idé och i utförande.

Men man ska därmed inte förvänta sig någon som helst koppling till Toy Story – Lightyear är som sagt en fristående historia vars tonvikt på bärande moraliska budskap tydligt placerar den i ett barn- och ungdomsfack. Alltså barn som efter en titt på filmen (och som kanske, kanske inte, heter Andy) absolut kommer att vilja ha en Buzz Lightyear-leksak, komplett med inbyggda vingar och en liten laserlampa.

Lightyear bjussar på actionös mer eller mindre non stop. Så till den milda grad att jag till slut känner att det möjligen blir lite krystat med alla komplikationer. Så fort Buzz och hans nya team lyckats lösa ett problem uppstår ännu ett. Minst. Personligen hade jag gärna också sett en film som lutar sig längre in i rymdfilmsparoditerritorium. I nuläget förekommer mest mer seriösa nickningar till föregångare som Star Wars, Star Trek och, kanske också något mer oväntat, First Man.

Kruxet är att Pixar-filmer brukar vara både roligare och smartare än Lightyear lyckas vara. En vinkel som av naturliga skäl saknas i denna föregångar-”spelfilm” är att leksaks-Buzz ju tror att han är en riktig spaceranger. Kombinerat med en viss tjockskallig dumdristighet gör denna övertygelse att han försätter sig i en massa omöjliga situationer. I Lightyear ska ”the original Buzz” också göra alla de här tuffa spacerangergrejorna, men nu på (nästan ) fullaste allvar.

Det jag däremot ohämmat kan njuta av är att Lightyear, i sedvanlig Pixar-ordning, är orimligt snygg. Robotar och rymdskepp ger trovärdiga intryck av både slitage och tyngd. Ibland är det nästan så jag inte tänker på att jag ser en animerad film; så pass sömlöst sammanfogade är ansiktsuttryck, rörelsemönster och röstskådespeleri. Som bland annat tillhandahålls av Chris Evans i rollen som Buzz och Uzo Aduba som hans vapendragare spaceranger Hawthorne (samt Keke Palmer som hennes barnbarn Izzy). Jag kan inte påstå att jag känner igen namnet Peter Sohn (tydligen något av en Pixar-veteran), men att han fick jobbet som robotkisse måste hänga ihop med att han röstmässigt låter rätt lik Tom Hanks. Rent personligen tyckte jag också att det var härligt att höra Taika Waititis oefterhärmliga Nya Zeeländska, men rollmässigt är han roligare som Marvels Korg.

Lightyear hade kunnat vara betydligt sämre men jag kan heller inte påstå att den känns särskilt minnesvärd. Måste du välja, skulle jag rekommendera att se om någon av Toy Story-filmerna istället. Till och med fyran.

The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

X2: Ghost in the Shell (1995 & 2004)

Vad är en själ och, om det finns någon, vem eller vilka kan sägas ha den? En fråga som tycks vara lika gammal som mänskligheten självt och kanske till och med med djupare rötter än så (you never know…). Ok, men om vi försöker vara mindre religiösa och mer biologiska och i stället talar om medvetande? Mja, inte helt lätt, det heller… Wikipedia sätter fingret på den känsliga punkten genom att konstatera ”Perhaps the only widely agreed notion about the topic is the intuition that it exists”.

WALL·E (2008)

Än en gång får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Wall-E, WALL-E

Det var en gång en ensam och övergiven prins, kvar på jorden. Hans jobb var att göra kuber av skräpet som täckte jordens yta, men han levde för de skatter han hittade i skräpet – en gammal musikal, ett lock som kunde tjäna som hatt när han härmade musikalnumren, en fin sammetsask, en plastspork, en ensam växt.

Bloodshot (2020)

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Terminator: Dark Fate (2019)

När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.

Tenkû no shiro Rapyuta (1986)

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Aliens vs. Avatars (2011)

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Asylum (1972)

alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies

Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.

Heavy Metal (1981)

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.