You are currently browsing the tag archive for the ‘Robot’ tag.
Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?
Att det inte bara är lingondricka i glasen stärks eventuellt av det faktum att Mandy i sin tur blir så glad av tilldelningen att hon gör några cabbage patch moves. För att därefter hojta ”Yeah, baby!” när Sarah måste ta av sig tröjan eftersom hon spillde ”lingondricka” på den. Men Sarah är inte särskilt ledsen över det eftersom hon ändå tänkt sig att topless-sola lite på den steniga gårdsplanen. Mandy är precis på väg att göra Sarah topless-sällskap när ett läskigt alien-monster (som förföljt tjejerna en bra bit) sliter ut inälvorna på henne. För att därefter göra processen kort med Sarah.
Till samma skog kommer nu ett intet ont anande gäng i form av Dana, Crystal, Tyler (som ska få ligga med Crystal), Tiffany, Jake (som är Tiffanys KK) och Jesse. Hur länge ska de överleva monstrets attacker? Till deras hjälp kommer emellertid utomjordingen Ava som har med sin sin Alien-monster-jagande robot Robotar.
Lite informationsgrävande på den världsvida webben bjuder faktiskt på en del överraskningar när det gäller Aliens vs. Avatars och det är tur, för detta var 77 minuter av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Exempelvis trodde jag att filmen var ett studentprojekt och alla inblandade max 15 bast medan det visar sig att regissör Lewis Schoenbrun är född 1958. Han ska ha blivit inspirerad att börja med film första gången han såg Kubricks 2001. Sedär, ännu en anledning till att ogilla den filmen.
Vidare är det inte särskilt svårt att läsa sig till att killen som spelar Jake heter Dylan Vox men att han också spelar in gay-porr under namnet Brad Benton. Under en period vid mitten av 00-talet hade han en riktigt bra streak där han vann flera Grabby Awards, bland annat för ”Best Three-Way Sex Scene” i Buckleroos: Part II. Tyler spelas i sin tur av Jason Lockhart, både skådespelare och regissör men som enligt IMDb-biografin ”finds it most rewarding behind the talent agent’s desk, helping others pursue their dreams”. Det känns inte helt osannolikt att biografiförfattaren ”Anonymous” egentligen heter…Jason Lockhart.
Som en fullkomlig överraskning kommer också det faktum att Aliens vs. Avatars ståtar med en Ron Karkoska, ansvarig för ”special effects”. Överraskningen består dock inte i att filmen Halloween Pussy Trap Kill Kill finns med på Krakoskas CV, utan för att Aliens vs. Avatars inte ser ut att ha haft någon ansvarig för några special-”effekter” överhuvudtaget. Såväl alien-monster som Robotar verkar ha plockats upp på den allra mest lokala av cosplaytävlingar, klassen ”extrema nybörjare”.
Vad som också ser ut som nybörjar-cosplay är utomjordingen Ava. Här är jag faktiskt genuint nyfiken på hur det kommer sig att Schoenbrun inte blivit stämd av några James Cameron-hejdukar – Ava (eller ja, Cassie Fliegel som hon egentligen heter) är nämligen så lik ”riktiga” avatar-aliens som det går att komma med enbart blå make-up och eventuellt lite ansiktslatex.
Aliens vs. Avatars är ännu en av alla dessa filmer som inte har något existensberättigande över huvudtaget (kanske är det därför den inleds med tillkännagivandet ”This motion picture is protected by law”?) varför det framstår som ett fullständigt mysterium hur den har kunnat få distribution på blu-ray.
alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies
Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.
I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.
alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door
Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?
DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.
Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.
I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.
Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.
***
alt. titel: Det våras för rymden
Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.
För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.
***
Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).
That’s what HE said!