You are currently browsing the tag archive for the ‘Robot’ tag.

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

En uppväxt som gjort den unge mannen självsäker på gränsen till idioti, ett personlighetsdrag som funkar rätt bra i Becketts sällskap. Särskilt som det kompletteras med råstyrkan hos wookien Chewbacca. Men när de sumpar en hel tågvagn full med turbobränsle finns det inget i universum som kan rädda dem undan vedergällningen från uppdragsgivaren Dryden Vos. Inte ens det faktum att Hans gamla flamma Qi’ra (som han tvingades överge för tre år sedan) visar sig vara Vos högra hand.

En gång är ingen gång, två gånger är en teori. I alla fall tänker jag mig det när jag jämför Solo med den första fristående Star Wars-filmen Rogue One och dessutom slänger in Revenge of the Sith i mixen.

Låt mig förklara: i Rogue One fanns det en fast slutpunkt i form av en händelse. Dödsstjärnans ritningar skulle överlämnas till Leia men utöver det hade manuset mer eller mindre fria händer att ta sig fram till denna slutpunkt.

I fallen Revenge of the Sith och Solo finns det inte bara en slutpunkt i form av en välkänd rollfigur utan också ett antal delmål som dikteras av filmerna där en äldre version av denna rollfigur redan förkommit. Manuset blir alltså med naturnödvändighet mer begränsat eftersom hela poängen är att vi ska kunna se förstadiet till en redan väletablerad person.

I alla fall tänker jag mig att det skulle kunna vara en anledning till att Solo känns betydligt tröttare och mindre inspirerad jämfört med Rogue One – den senare filmen har helt enkelt haft fler restriktioner att förhålla sig till.

Eller också skulle det kunna vara så att George Lucas än en gång lyckats sabba en film om hans eget skötebarn. Vad jag kan läsa mig till har Lucas varit mer involverad i skapandet av Solo jämfört med Rogue One, bland annat genom att ha lejt ut manusskapandet till Lawrence Kasdan redan innan Lucasfilm såldes till Disney. När det sket sig på regissörssidan hoppade Ron Howard in, förvisso en erfaren hantverkare men också nära vän till Lucas varför man kan tänka sig att han ställde upp mer som en väntjänst än för att han faktiskt brann för projektet. Det tycks dessutom som om Lucas, efter att Howard tagit plats i regissörsstolen, dök upp på inspelningen med en massa pigga idéer om hur saker och ting skulle göras.

Eller också försöker jag bara hitta diverse elaborerade förklaringsmodeller när det helt enkelt är så att Solo är en tråkig och generisk film. Av någon anledning lyckas jag aldrig bli särskilt engagerad i det som händer, trots att det bjuds på mer eller mindre non stop action. Det proklameras att publiken ska få veta ”how [a] young Han Solo became the smuggler, thief, and scoundrel” men kruxet med det är att det inte är sant. När filmen börjar ÄR han nämligen redan en tjuv och en skojare och det förändras inte i någon större utsträckning under filmens gång. Inget av all denna non stop action resulterar i så mycket som en rispa i Solo-lacken.

Innan titten hade jag ändå gott hopp om Alden Ehrenreich i rollen som den unge Han Solo eftersom jag tyckte mycket om hans prestation i Hail, Caesar! som den osäkre cowboyen i Hollywoods finsalonger. Men antingen har Ehrenreich inte fått tillräckligt med stöd i sin rolltolkning eller också är Han Solo en personlighetstyp som inte passar honom. I mina ögon skulle han ha behövt vara både hårdare, mer cynisk och coolare, nu framstår han snarare som en skojfrisk drömmare. Visst, han har satt Harrison Fords bredbenthet, gester och kroppsspråk men många av hans kvicka oneliners faller allt för platt. När det gäller replikleverans står sig Ehrenreich tyvärr slätt mot Donald Glover som spelar en viss Lando Calrissian och han saknar Emilia Clarkes självklara pondus i rollen som Qi’ra.

Inte heller övertygar han som försteälskare. Jag blev betydligt mer engagerad av de få sekunder av närhet som förekommer mellan Lando och hans förstestyrman, en revolutionärt lagd droid, än av Han och Qi’ras kärlekshistoria. Deras vara eller icke-vara som par intresserar mig inte det minsta. Detsamma gäller kompisrelationen med Chewbacca.

Trots att Solo verkar ha fungerat halvdant på biorepertoaren hittills får man väl bara förutsätta att Ehrenreich skrivit på något i stil med ett 15-filmers slavkontrakt och att vi därmed kan förvänta oss minst ett par filmer till med vår hjälte. För Ehrenreich skull hoppas jag att de kommer att vara bättre.

Solo verkar vara en film som delar film- och Star Wars-älskarna
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer

Annonser

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Läs hela inlägget här »

På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).

Läs hela inlägget här »

Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

alt titel: ex_machina, EX_MACHINA

Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.

Läs hela inlägget här »

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en  mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathDet drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.

Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga  (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?

Läs hela inlägget här »

die-you-zombie-bastardFrån entusiastiska filmälskare bevare oss, milde herre gud. Åtminstone när dessa filmälskare inte bara producerar egen film hellre än bra utan dessutom får för sig att släppa slutresultat lös på mänskligheten. Die You Zombie Bastards! är möjligen filmen som skulle göra mig religiös. Jag kan bara inte bestämma mig för om den är ett incitament för att avskärma sig från den fysiska världen och uppnå ett buddistiskt nirvana, ett bevis för att Jesus Kristus dog även för alla framtida synders skull eller ett infernaliskt plågoris, sprunget från självaste Satan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Death du Jour
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser