You are currently browsing the tag archive for the ‘Robot’ tag.
DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.
Däremot hade jag inte förväntat mig denna…intighet. Under the Skin bygger på en bok av författaren Michel Faber, vilken beskrivs som ”darkly satirical”. I mina ögon finns absolut inget satiriskt med filmen och det är tveksamt hur mörk den är heller. Bildmässigt skulle jag tippa att filmen till övervägande del består av sekvenser från Edinburghs vinterfuktkalla gator, alternativt föga inbjudande stränder och höglandsödslighet.
Någon slags handling går kanske att läsa ut av det hela. Åtminstone händer det saker lite nu och då. Det mesta som händer går dock ut på att Scarlett Johansson, i rollen som filmens namnlösa huvudperson, cruisar runt i en skåpbil på de vinterfuktkalla gatorna, dag som natt, och försöker ragga upp män (pålitlig start: fråga om vägen). Trots att hon inte verkar spana in någon särskild typ eller ålder, slutar det ofta med att männen i passagerarsätet är hyfsat unga och utan vare sig familj eller partner som väntar på dem.
Det där sista borde kanske ha gjort att varningsklockorna börjat ringa hos Scarletts ragg, inte minst med tanke på att hon sällan är särskilt subtil med sina frågor. Samt det faktum att hon är ”fucking gorgeous” som ett av hennes mer vältalig offer uttrycker det. Men om inte annat blir Under the Skin som ett föga upplyftande monument över hur aningslösa män är när det vankas löften om lite kvinnlig fägring. Hur osannolika dessa löften än är eller hur märkligt de än må vara packeterade.
För det är klart att ingen av dem får komma till med Scarlett. Istället transporterar hon dem till olika lokaler, vilka alla dock gömmer samma innehåll – en svart avgrund som sväljer de hugande för att aldrig mera ses igen.
När det har gått ungefär 40 minuter börjar jag tycka att jag kan den här trallen och blir smått förtvivlad när jag inser att filmeländet är dryga 100 minuter långt. Det dröjer ytterligare 20 minuter innan det kommer någon slags payoff för mitt tålamod men eftersom den ramas in av samma till synes händelselösa intighet handlar det knappast om att jag plötsligt blir engagerad. Det enda Jonathan Glazer lyckas med är att hålla mig tillräckligt intresserad av vart han egentligen ska ta det här, för att jag ska hänga kvar till slutet.
Jag vet inte om jag ska påstå att jag ens i slutänden blir belönad för vare sig mitt intresse eller mitt tålamod. Under the Skin startar upp på ett sätt som gör att jag i alla fall relativt omedelbart tolkar in den i någon form av sci-fi-sammanhang. Kanske Scarlett är en robot, kanske en android? Hennes uppenbarelse och ansiktsuttryck är i alla fall livlösa nog för att motivera något av alternativen. Enda gången hon till synes lever upp är när hon försöker fånga in sina offer.
Men utöver att slänga upp den dasen på bordet har Under the Skin inte så mycket mer att komma med för min del. Filmen blir aldrig enastående snygg, inte heller vare sig otäck, obehaglig, spännande, tankeväckande, berörande, filosofisk, melankolisk eller kontemplativ. Glazers kamera verkar nöja sig med ett neutralt dokumenterande av händelser som aldrig gör något avtryck i et stora hela. Gillar man att titta på Scarlett Johansson, oavsett om det så handlar om evighetslånga sekvenser där hennes ögon i ändlös repetition ljussätts av gatlyktor i en backspegel, har den kanske något att ge. För oss andra…not so much.
Jag beklagade mig ju en smula över Ben Wheatleys Kill List men där hade han i alla fall slängt in något för publiken att tugga på, hur obegripligt det än blev i slutänden. Jonathan Glazer bjuder som sagt på…ingenting. Å andra sidan, i valet mellan obegripligt eller händelselöst föredrar jag nog döden.
Halloween-veckans sista dag och som vanligt slutar den i moll för min del. Jag kanske skulle sluta vara så fixerad vid att gå kronlogiskt, för då blir det ju lätt så. Nå, förhoppningsvis har kollegan Filmitch haft större tur när han tagit djävulen i båten. Tack för trevligt samarbete som vanligt och tips på nya filmer!
För egen del avslutar och sammanfattar jag min Halloween-månad imorgon. Bloggen är tillbaka i de invanda hjulspåren på onsdag.
Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.
I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.
Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.
***
alt. titel: Det våras för rymden
Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.
För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.
***
Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).
Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.
Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.
alt titel: ex_machina, EX_MACHINA
Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.
I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
That’s what HE said!