Jag har precis varit på gemensam konferens med jobbet. Två heldagar med föreläsare som sagt viktiga saker. Viktiga för mig, mitt jobb och mitt vardagsliv. Sådant jag borde bry mig om även om jag inte alltid tycker att det är så intressant.
Härnäst på schemat står semester. För jag tyckte ju att det verkade så smidigt (för att inte tala om effektivt!) att åka direkt från Uppsala till Arlanda när det ligger så nära. När jag stod och packade för två helt olika resor för ett par kvällar sedan kändes det inte lika smidigt, ska tilläggas.
Dessutom har den planeringen gett mig oanade möjligheter att stressa upp mig över glömda saker, borttappat bagage och reseanknytningar som ska klaffa. Jag ska möta upp folk i främmande land. Kommer mitt flyg att vara i tid? Kommer deras? Vart ska vi ses?
Jag inbillar mig att jag i alla fall delar något med Alice Howland. Inte så att jag är världsberömd professor i lingvistik som reser runt och håller föreläsningar när jag inte bor i mitt snygga New York-hus med min snygga (och framgångsrika) läkarmake John. Jag har inte middagar på snofsiga restauranger med mina framgångsrika barn. Jag har inte ens ansträngda samtal med min dotter (inte riktigt lika framgångsrik som den övriga familjen) som vill bli skådespelerska eftersom jag oroar mig över att hon inte har någon ”back up plan” här i livet.
Men vi har det gemensamt att vi definierar oss själva som akademiska individer. Personer för vilka det viktiga är vad hjärnan kan tänka och känna, snarare än vad händerna och kroppen kan göra. Stephen Hawking är sannolikt det främsta exemplet på vad en hjärna kan åstadkomma, även när den befinner sig i en motsträvig kropp. Tack vare att hon blir tidigt drabbad av alzheimer tvingas Alice genomleva hur det istället är att ha en hjärna som blir mer och mer motsträvig. Hon sätter själv ord på det: ”It’s hell”.
De där två knappa timmarna som jag spendera tillsammans med Alice i väntan på flygbussen blev en oväntat välplacerad reality check. Imorgon kommer jag antagligen att nojja lika mycket igen. Över försenade flyg och missförstånd som gör att vi kanske, möjligtvis, eventuellt missar att mötas upp där vi bestämde. Men just här och nu kan jag faktiskt känna mig både tacksam och nöjd över att jag fortfarande är Jag. Inklusive hjärna, kropp, medvetande, nojjor och allt… Movie magic.
Skit i det, säger kanske vän av ordning (eller åtminstone vän av lite handfast information om filmen vars titel pryder det här inlägget). Nåvälan, förutom att Still Alice gjorde intryck på mig här och nu rent känslomässigt var den i det stora hela en bra film som inte försökte göra sig särskilt märkvärdig. Julianne Moore är Alice och spelar förstås den långsamt försvinnande kvinnan med bravur (den där Oscarsstatyetten var synnerligen välförtjänt).
Jag känner också lite av ny respekt för Alec Baldwin som spelar maken John, en man som otvivelaktigt älskar sin fru men som lika otvivelaktigt också har svårt att hantera det faktum att hon är obotlig sjuk (läkare, remember?). Hans reaktion på situationen känns fullt naturlig och jag gillar att manuset inte gör honom till någon slags egocentrerad djävul i människohamn. Kristen Stewart spelar skådespelardottern Lydia som genom Alices sjukdom utvecklar en ny relation till modern. Hon är helt ok, men jag känner tydligt att jag har fruktansvärt svårt för hennes lite släpiga stil.
Däremot är hennes syskon, spelade av Hunter Parrish och Kate Bosworth mer endimensionella. Kate Bosworths Anna undrar jag särskilt över. Alice och John pratar gärna (så länge Alice kan göra sådant) om hur lik Anna är sin mor i sin drivenhet men för oss i publiken framstår hon mest som en bitchig högprestationsmaniker.
Still Alice är befriande icke-spekulativ och känslopåtvingande, särskilt för att vara en amerikansk sjukdomsfilm. Att falla ned i Alzheimerhålet är varken vackert eller värdigt och filmen skyggar inte för det.
Fiffis filmtajm blev lika tagen av Julianne som jag.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vad fint att filmen fick dig att sätta ditt eget liv i perspektiv. Är det inte himla härligt när det händer? Den där tacksamhetskänslan är värd många biobiljetter (eller intjänade bioklubbspoäng ;))
Det är en otrolig känsla. Kanske dessa bra feel-bad-filmers främsta egenskap? Jag blev också glatt överraskad över att det inte var en BOATS
Kanske är det därför filmen är SÅ bra? Den behöver inte ta en massa hänsyn till personer/verkligheten utan kan bara vara som den är. Å andra sidan känns det som att den KAN vara helt sann och det räcker långt 🙂
Jag började undra lite när Julianne höll sitt tal men i övrigt kändes den trovärdig och naturlig utan att vara överdrivet ängslig eller tillrättalagd.
Riktigt fint inlägg, och snygg invävning av ditt egna verkliga liv. Reality checks är läskiga men inte fel.
@Jojjenito: Tack, det var roligt att höra att du uppskattade inlägget. Vi kan alla behöva en lite spark i baken nu och då…
Fint & bra inlägg om en film jag är intresserad av, främst då beroende på J.M, men nog ej kommer att se då jag är alldeles för nojig över den hemska sjukdomen alzheimer som behandlas i filmen.
@Filmitch: Tack! Ja, kan man välja finns det bättre sätt att spendera ålderdomen på… Men filmen skulle kanske kunna fylla syftet av lite KBT-terapi?