Snow White and the Huntsman (2012)

Åtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.

Det hänger på håret

En manlig man är en hårig man, det visste redan Delila. Snipp, snipp med saxen och hennes Simson var effektivt, om än symboliskt, kastrerad (han hade alltså tur jämfört med John Bobbitt). Så vad blir den naturliga reaktionen när det inte är Delilas sax, utan biologi i kombination med en allt ökande ålder som får ungdomslockarna att falla från skulten? Naturligtvis det svartaste av bedrägerier…

Under årens lopp har vi alltså sett många mer eller mindre magnifikt hårresande (heh…) överkamningsexempel både i verkligheten (Donald Trump) och på vita duken (Kingpins Ernie McCracken eller American Hustles Irving Rosenfeld). Men frågan är om inte den mesta överkamningen av dem alla är filmmediet självt. Syftet med en överkamning är ju helt enkelt att skapa en illusion (närvaro av hår där sådant saknas) och vad annat är syftet med film?

Musikalvecka: X2: Cinderella (1957 och 1997)

En vecka går så fort — i och med detta inlägg är årets musikalmaraton till ända. Visst ses vi nästa år igen?

***

Musikalfilmgudarna moves in mysterious ways. I samband med att jag kollade upp Rob Marshall för Annies del såg jag att han hade koreograferat en annan Disney-musikal två år tidigare: Askungen. Varför inte, liksom, och youtube stod mig troget bi.

The Hunchback of Notre Dame (1939)

alt. titel: Ringaren i Notre Dame

Med en gång känns det att The Hunchback of Notre Dame är en sådan där riktigt klassisk Hollywoodrulle. Titeln dyker nämligen upp i någon slags lättläst frakturstil på en boksida med bårder kring kanten samtidigt som man bjuds på svällande stråkmusik.

Strax därefter får vi bekanta oss med ett Paris som är på väg att resa sig ur den mörka depress…, medeltiden och det firar man bland annat genom den lössläppta ”Festival of Fools”. Ingen är särskilt intresserad av att lyssna på den långrandige poeten Pierre Gringoires pjäs, istället sätter man igång jakten på festivalens härskare – den som kan göra den värsta grimasen. Och vem vinner på WO? Ringaren i Notre Dame förstås.