Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
Denna nyversion av den klassiska animén från 1995 tvingar inte tittaren att undra särskilt länge över vad titeln kan betyda. Juliette Binoches läkare Dr. Ouelet påpekar omgående att genom att bevara Miras hjärna har företaget Hanka Robotics också lyckats bevara hennes medvetande, hennes själ, hennes ”ghost”, och sedan placerat i det robotiska skalet av Scarlett Johanssons plastperfekta uppenbarelse.
Men vad är då denna själ? Företaget vill förstås utveckla något mer självständigt än en helgjuten robot, men är syftet är filosofiskt, experimentellt eller att skapa det ultimata vapnet? Mira har svårt att minnas något från tiden innan hon placerades i sitt robotskal men Ouelet försäkrar henne att det inte våra minnen som definierar vilka vi är, utan hur vi handlar. Något som Mira får allt svårare att acceptera när det förflutna börjar pocka på i form av uppmaningar från den mystiske cyberskurken Kuze.
Jag skulle vilja påstå att Scarletts huvudperson får våndas betydligt mer över sin identitet och sin eventuella mänsklighet än hennes animerade förlaga. Inte sällan blir även det förstås kanske lite väl övertydligt. Men samtidigt ger detta fokus upphov till en av filmens bästa scener, när Scarlett går ut om natten och plockar upp en prostituerad kvinna bara för att försöka komma i kontakt med något som till skillnad från henne själv är mänskligt fullt ut.
Originalets betoning på replikering kontra reproduktion plockas här upp i motsättningen mellan Dr. Ouelet och Miras biologiska mor. Vi lämnas inte i något större tvivel om vad som är att föredra. Överhuvudtaget förekommer många scener med tydliga vatten- och födelseperspektiv. Frågan är om filmen inte till och med medvetet kontrasterat scener där vår huvudperson får dyka djupt ned i mörka vatten medan den ghost-hackade sopåkaren, endast utrustad med sina falska minnen, står i en pöl som knappt räcker honom till fotknölarna?
Denna liveversion plockar som synes upp både teman och scener från sin animerade förlaga samtidigt som den också lägger till lite nytt. En del av detta, som att vår hjältinnas bakgrund tecknas allt tydligare vartefter filmen utvecklas och dessutom utrustas med en tydlig koppling till antagonisten Kuze, kan jag tycka känns lite överflödig. Jag bryr mig i alla fall inte mer om henne efter att jag vet att hon hade en katt och en biologisk mor. Bristen på historisk bakgrund var inget som störde mig i originalet. Inkluderingen av klassiska historier som ”det onda företaget” eller ”den evolutionärt överlägsne skurken som vill utrota mänskligheten” var inte direkt dåligt men tillförde inte heller särskilt mycket.
Då tyckte jag att det var mer intressant med det relativt tydliga övergreppstemat som fanns genom hela filmen, särskilt i förhållandet mellan Mira och Hanka Robotics. När deras läkare och tekniker är inne och rotar i det ”nätverk” som är Miras hjärna krävs hennes ständigt artikulerade medgivande (”consent”). Men som ett oräkneligt antal våldtäktsrättegångar lärt oss måste det också finnas en medvetenhet om vad detta medgivande innebär för att det ska räknas och det är frågan om Mira har alla fakta på hand. Det krävs inte heller någon större fantasi för att se den onde företagsledaren Cutter som den utnyttjande fadern och Dr. Ouelet som den handfallna modern. En mor som må älska sin robotdotter men inte har tillräckligt med kurage för att ställa obekväma frågor eller skydda henne fullt ut.
Visuellt har Ghost in the Shell lånat en hel del från originalet, flera välkända scener är återskapade nästan ruta för ruta. Men här finns också stråk av så väl Alien-serien som Total Recall och Blade Runner plus ett par roliga Western-vibbar mot slutet. Regissören Rupert Sanders, som tidigare arbetat med Snow White and the Huntsman, har återigen skapat en snygg film men en som tyvärr sannolikt inte kommer att hänga kvar i hjärnbarken särskilt mycket längre. (Utgörs mitt jag och min identitet av filmerna jag minns eller filmerna jag ser? Sug på den, ni…) Men eftersom vi här i alla fall får Scarlett istället för Kristen Stewart är det åtminstone ett steg i rätt riktning.
Vi var några filmspanare som passade på att se denna remake
Filmitch
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Mackans film
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hehe, både och skulle jag säga, men om jag måste välja – de filmer vi sett.
Klart det blir bättre med Scarlett än Kristen i denna typ av film.
Har redan varit inne på det men skriver det här också. Man kan kanske se denna film som en prequel och origins story och 1995-filmen som fortsättningen. Jag önskar nästan att det var så de ville göra det.
Bra idé där med prequel, den skulle jag kunna ställa upp på! Bortsett från den lilla finessen att vissa scener är rena kopior, då blir det lite mer komplicerat att hävda prequel.
Vet att jag sett Ghost in the Shell för länge sen men minns typ inget. Igår bjöd en vän mig på bio, fick välja antingen den här eller Kong: Skull Island, som jag redan sett. Valet föll på Kong, då jag har extremt svårt för Scarlett Johansson. Men valet var lite svårt ändå för jag vill ju ändå se vad Takeshi Kitano hade att erbjuda i sin roll. Så, var han minnesvärd, tycker du? Bör jag genomlida Scarlett för att få en dos av Takeshi?
Du ligger steget före när du rotar runt bland teman utan att utgå från originalet och istället ser vad som presenteras som om det vore fristående. Om de satsat hårdare på de saker du tar upp och faktiskt haft något spännande att säga om dem så hade det kunnat bli rätt bra.
@Pappan: Kitano får absolut sitt moment men samtidigt måste man ta jäkligt mycket Scarlett för det. Så lite svårt att säga. Men det är en grymt snygg film så kanske värd att se bara för det visuella?
@Carl: Jag hade väl kanske inte sett temana så tydligt om jag inte hade haft originalet i färskt minne. Visst, den filmen är inget under av tydlighet men jag tycker nog att remaken rent tankemässigt gör misstaget att förväxla övertydlighet med fördjupning.
Jag inte sett originalet men min tankeverksamhet orkade inte dra på för stora växlar under denna film. Otroligt snygg men lite småtrist när man sett sig mätt.
@Filmitch: Jo, tankeverksamheten väcktes väl kanske framförallt av jämförande mellan originalet och denna remake.