Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit.

Detsamma försäkrar den muterade motståndsledaren Kuato Douglas Quaid i den första Total Recall, men i ett mer uppmuntrande syfte. Det spelar ingen roll huruvida dubbelagenten Hauser var ett förrädiskt svin eller inte, det som räknas är vad Douglas Quaid gör här och nu. Och trots att den icke muterade motståndsledaren Mathias säger det diametralt motsatta till Douglas Quaid i denna andra Total Recall (han nämner inte Quaids görande, bara hans varande), menar han ju egentligen samma sak.

Frågan är dock om man kan undkomma sitt förflutna så totalt, påverkar inte den man har varit den man är nu och därmed också vad man gör? I Douglas Quaids fall blir detta humanistiskt filosofiska spörsmål än mer intrikat eftersom den han tror sig veta att han varit egentligen inte finns.

Å andra sidan visar de här sofisterierna kanske mer än Rekalls reklam om den perfekta semestern det svindlande i minnesmanipulering. Det är ju en sak att medvetet skapa minnen av något som aldrig hänt, enbart i syfte att senare kunna ta fram dem och suga på dem som överraskande upphittad karamell i en jackficka i garderoben. Men gör det någon skillnad om Quaid agerar utifrån minnen och erfarenheter som han bara tror sig ha? Om det som avgör hur en människa ska bedömas är hennes agerande i nuet, borde det inte ha någon som helst betydelse vilken sorts förflutet som påverkar agerandet.

Nå, funderingarna ger snarare bevis för den suggestiva kraften i Philip K. Dicks novell ”We Can Remember It for You Wholesale” från 1966 än något större filosofiskt djup i någon av de två Total Recall-filmerna. Man ska inte lura sig till att tro något annat än att både Arnie och Colin är på plats för att leverera puls och spänning.

Och jag tycker nog att de gör det också, men på lite olika sätt. Bägges Doug Quaid är på ständig flykt undan antingen en kolerisk Michael Ironside eller en Terminatorliknande Kate Beckinsale, Colins flykt blir bara lite mer utdragen eftersom man nu har helt andra effektmakarmöjligheter till sitt förfogande. Andra möjligheter innebär dock inte nödvändigtvis bättre.

Originalet vinner nämligen utan några större problem en eventuell death match och då inte bara för att det är nostalgicharmigt. Själva historien kring minnesmanipulation och den grumliga gränsen mellan dröm eller verklighet kändes utan tvekan fräschare 1990 än den gör 2012, med filmer som Inception, Vanilla Sky eller varför inte Eternal Sunshine of the Spotless Mind i ryggen. I detta avseende innehåller även remaken en gigantisk logisk lucka som vi i våra efterföljande filmspanardiskussioner i alla fall inte lyckades lösa men som originalet faktiskt åtminstone hjälpligt lappar ihop.

Trots att remaken ska vara en adaption som ligger närmare Dicks förlaga upplever jag också att originalet (med screenplay av Alien-grabbarna Dan O’Bannon och Ronald Shusett) bättre lyckades porträttera den låsning där Doug Quaid tros vara nyckeln. Konflikten på Mars är påtaglig, förövare och offer finns inom samma sfär så att säga, och vi får se de stackars förtryckta och arbetarklassiga mutanterna flämta efter ett syre som de förvägras i form av effektivt maktmedel.

Exakt hur relationen ser ut 2012 (eller ännu senare egentligen, i filmen befinner vi oss ju i ”slutet av det 21:a århundradet”) mellan det imperialistiska United Federation of Britain och den underkuvade The Colony blir inte helt klar. Visst kan man tänka sig att händelseutvecklingen inom UFB bygger på någon form av David Ickes teori kring problem-reaction-solution, men särskilt tydligt blir det aldrig som sagt.

Och även om Harry Gregson-Williams är en stabil kompositör av såväl fantasy- som actionscore har han i det här läget inte mycket att sätta emot Jerry Goldsmiths klassiskt pulserande score som redan under förtexterna sätter stämningen som en välplacerad kula i Sharon Stones skalle.

Och när vi ändå är inne på kulor och skallar… Den moderna Total Recall kändes helt enkelt lite feg och jag kan inte se någon annan anledning till det är att man velat klara en PG-13-gräns. Gamle Paul Verhoeven är ju verkligen inte mannen som sparade på slaffsiga effekter, men trots att det skjuts mer under enstaka minuter här än i hela originalet är den ändå märkligt blodlös. Inte ens när Quaid sliter ut en rejäl kanyl som varit inkörd i armveckets blodkärl pressas det fram så mycket som en droppe (tänk vad man kan hänga upp sig på som erfaren blodgivare). Folk får kulor i kroppen, hål uppstår men nästan inget blod följer på resultatet. Tänker man efter är det sällan man ens ser folk dö. Dessutom används inga förstärkande kraftuttryck starkare än ”Shit”, vilket å andra sidan tidvis utgör vartannat ord som sägs.

Men hur mycket jag än älskar Arnies grymtningar när han drar en grapefruktstor spårsändare ur sin docknäsa var remaken faktiskt en helt ok pang-pang-action (men man kanske inte ska fråga allt för ihärdigt efter poängen med att göra denna nya version). Även om den i många avseenden kommer till korta när den jämförs med originalet blev jag ändå underhållen där i biomörkret och jag skulle ljuga om jag påstod att jag önskar att jag hade lagt mina drygt hundra pix på att istället köpa hundratio växelkolor på X2000. Dessutom innehåller den en hel del blinkningar till Verhoevens version som var rätt sköna istället för att enbart kännas lata. Och ni som andlöst väntat på besked – ja, tjejen med tre bröst finns kvar.

Särskilt de olika skådeplatserna (UFB och The Colony) är riktigt bra återskapade och kontrasterade mot varandra. Den australiensiska The Colony lider av klara Blade Runner-influenser – det regnar konstant, en asiatisk touch trots mycket betong och ett myllrande gatuliv. Även om det ska vara brist på lebensraum på grund av obetänksam kemisk krigföring känns UFB-London jämförelsevis luftigt.

Denna andra Total Recall inrymmer förvisso det som många av mina senast sedda filmer tycks lida av. Börjar man nysta i en ologisk tråd drar den med sig flera andra delar av väven. Efter ett par omgångar börjar den se distinkt maläten ut. Men jag måste erkänna att det inte var något som störde eftersom jag primärt uppfattade den som en lättsam lördagsaction, lagom att ackompanjeras av lite popcorn i soffan. Möjligen är den hållningen inkonsekvent eftersom jag gått mycket hårdare åt både Prometheus och The Dark Knight Rises, vilka drabbades av samma åkomma. Jag vill dock hävda att skillnaden i det här fallet inte ligger så mycket i förväntningar, som att jag faktiskt fordrar bättre produkter från teamen bakom de två filmerna jämfört med en remake av Total Recall från regissören av Underworld och Live Free or Die Hard.

I det förblindande överflöd av uppföljare, remakes och prequels är det nästan så att man blir förvånad när en film (eller för all del TV-serie) som börjar ha en femton-tjugo år på nacken inte kommer i någon form av ny version. I det avseendet var det förstås inte rimligt att förvänta sig att Total Recall skulle slippa undan det öde som vederfarits Alien, A Nightmare on Elm Street eller The Thing. Men på det hela taget klarar filmen av att kämpa sig upp ur remaketräsket med äran någotsånär i behåll. Visst finns det bättre filmer (originalet till exempel) men jag upplever inte att den gör sig några illusioner av att försöka leverera något annat än ren underhållning för stunden. Och ibland är det gott nog.

Som de gröna, fina små utsmyckningarna antyder var Total Recall en gemensam Filmspanar-aktivitet. Vad tyckte de andra om Colins försök att göra något som inte skulle påminna allt för mycket om Arnie?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
DIMDb
The Velvet Café
Har du inte sett den?

Annonser