You are currently browsing the tag archive for the ‘Prometheus’ tag.

Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.

PrometheusFem sekunder efter det att rumpan lämnat biofåtöljen från titten på Prometheus var mitt omdöme ändå ”helt ok”. En underhållande äventyrs-sci-fi även om den inte var särskilt läskig. Mest minnesvärd var förstås Noomi Rapaces självhjälpskejsarsnitt. Men i eftertankens kranka ljus och efter ett rejält demonterande samtal fanns inte mycket kvar av den stackars filmen.

Det gick några år. En ny film, Covenant, började röra på sig i det yttre av filmsynfältet. Förväntningarna var av naturliga skäl rejält nedskruvade och sannolikt tack vare det tyckte jag Covenant var bättre. Men jag saknade en omtitt på Prometheus, så när tillfälle uppstod att se filmerna back-to-back var jag inte sen att ta chansen.

Alien CovenantPå det hela taget tvingas jämförelsen mellan filmerna att gå ut på vilken besättning som tar de minst korkade besluten. Redan en halvtimme in i Prometheus känner jag hur det kryper i skinnet av irritation över de totalt oprofessionella ”forskarna”. Störste syndaren är förstås geologen Fifield (spelad av Sean Harris), utrustad med en psykologisk profil som borde diskvalificerat honom för att ens komma i närheten av en geologhammare, än mindre ge sig ut i världsrymden. Han är socialt obehärskad och går vilse i ett grottsystem som hans egna verktyg kartlägger i realtid. Därefter kommer biologen Millburn: (spelad av Rafe Spall), så tätt i Fifileds hasor att de mer eller mindre ockuperar samma rum-tid. En biolog som uppenbarligen bara kan ha jobbat med döda djur i ett labb eftersom han tycks utgå från att det är helt ok att börja sticka fram fingrarna till fullständigt (alltså, FULLSTÄNDIGT, som i ”aldrig tidigare påträffade av mänskligheten”) okända organismer.

Lite på efterkälken i denna kavalkad av idioter kommer så den otålige Charlie Holloway (spelad av Logan Marshall-Green). Arkeologen som efter cirkus en halvtimmes utforskande av fullständigt (alltså, FULLSTÄNDIGT…ja, ni fattar) okända strukturer är besviken, super sig full och tycks vara redo att åka hem igen för det HÄR var ju inte vad han hade väntat sig. Jag törs inte tänka på hur många, men oerhört grunda, utgrävningar han måste ha lämnat efter sig på jorden…

Mot bakgrund av alla dessa drumlar, galenpannor och klantskallar måste jag säga att besättningen på Covenant framstår som föredömligt resonliga och trovärdiga. Visst hade jag önskat en tydligare hänvisning till varför alla är par (även om man kan gissa sig till att det har något med deras koloniseringsuppdrag att göra) men det känns som en petitess i sammanhanget. Däremot är deras kunskap om den nya planeten till vilken de gör en snabb avstickare väl ojämn. Jag kan köpa att de kunnat ägna de två veckor det tagit att komma dit åt att kartlägga luft och land men då borde de exempelvis inte bli så förvånade över att det inte finns vare sig djur eller fåglar i den stora skogen. Om de redan hade vetat det hade det också varit mindre konstigt att de inte tvekar att lämna varandras sällskap för kortare stunder.

Att den ofrivillige kaptenen Oram (spelad av Billy Crudup) tar en del taskiga beslut har jag inga problem med att hänföra till hans osäkerhet på sin position och längtan efter respekt från besättningen. Men att böja sig över ett utblommat Alien-ägg, helt sonika för att en android (vilken dessförinnan betett sig aningens märkligt för att uttrycka det milt) säger att det är säkert, är enbart korkat. Detsamma gäller beslutet att släppa iväg en besättningsmedlem på egen hand i okända rum när dödstalen redan nått förfärande höjder.

Förutom den något mindre graden av dårskap bland Covenants besättning inser jag också vid de här omtittarna att jag tilltalas mer av den förhållandevis enkla och klassiska historien om den galne datorn/AI/roboten jämfört med alla eventuellt dolda agendor och tvetydiga lojaliteter som fanns ombord på Prometheus. Med lite god vilja skulle man också kunna säga att de olika historierna förhåller sig till varandra som föregångarna Alien och Aliens, i det att Covenant innehåller mer renodlade actionscener.

Den senare filmen innehåller också något färre krystade manusvändningar och dåraktiga handlingar enbart för att kunna föra händelseutvecklingen framåt. På det hela taget undrar jag dock inte om detta är det största problemet med bägge filmerna. Ridley Scott verkar ha varit intresserad av att visa upp och utforska en värld samt utvecklingen av en art. Inte att berätta bra och vettiga historier som äger rum i sagda värld. Och vad gäller artutvecklingen vete tusan om någon av filmerna lyckas svara på exakt vilka genetiska mekanismer som ger upphov till det som möter Nostromos besättning på LV426.

Tidigare betyg
Prometheus (direkt efter biovisning, respektive efter dekonstruktion)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
star_full 2star_full 2star_full 2

Covenant (direkt efter biovisning)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Omtittsbetyg
Prometheus
star_full 2star_full 2

Covenant
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathDet drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.

Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga  (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?

Läs hela inlägget här »

I was a teenage frankensteinOm jag (liksom knappt 20 andra personer i Sverige enligt eniro.se) hette Frankenstein i efternamn skulle jag bli redigt irriterad på denna films huvudperson. Här försöker man leva ett normalt liv med ett allt annat än normalt efternamn eller åtminstone ett efternamn som ger vissa associationer och så kommer professor Frankenstein och förstör alla goda ansatser. Inte nog med att han har krokodiler och ett privat bårhus i källaren, han fortsätter också på sin förfaders inslagna väg.

Läs hela inlägget här »

InterstellarFör ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.

Läs hela inlägget här »

Myths and LegendsMyths and Legends of Ancient Greece and Rome (1880)

Det här är boken för alla som är så unga (not so young anymore, though…) att de tror att Herakles egentligen heter Hercules och springer omkring på Nya Zealand för att slåss mot diverse monster. Det är också boken för alla som liksom jag tycker att den absolut bästa julkalendern på TV inte är Trolltider eller Teskedsgumman, utan Stjärnhuset från 1981 med Sif Ruud och Johannes Brost som Mytha och Astro. Det var min första bekantskap med grekisk mytologi och det gjorde ett outplånligt intryck (Herkules Jonssons storverk skulle möjligen också kunnat kvalificera för detta, om det inte vore för att den sändes tre år innan jag föddes).

Läs hela inlägget här »

Red Planet”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”

Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…

Läs hela inlägget här »

AmadeusLife of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.

För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.

Läs hela inlägget här »

Countess DraculaHistorien om den ungerska grevinnan Báthory Erzsébet, eller Elizabeth Báthory på ren engelska, blir om inte annat ett skolexempel på att det kan vara en bra idé att kolla upp sin arbetsgivare. ”Blodsgrevinnan” som hon också kallades blev 1610 anklagad för att ha torterat och/eller mördat mellan 30 och 650 unga flickor. Flickor som lockats till det karpatiska slottet Csejte (lokaliserat i nuvarande Slovakien) med löften om anställning.

De vitt skilda åsikterna om omfattningen på Elizabeths brott kan möjligen stödja det faktum att hon inte alls var någon blodtörstig vampyrinna, utan att det hela var en politiskt grundad konspiration. Det var inte riskfritt att vara protestantisk aristokrat i ett land som styrdes av Habsburgarna.

Läs hela inlägget här »

Star Trek VYosemite National Park- En ensam bergsklättrare. Det går raskt och smidigt uppför den berömda El Capitan, men vänta ett tag nu… Plötsligt tycks vår klättrare inte bara ha lagt på sig flera kilon, utan ser också på det hela taget betydligt stelare ut. Endast en man klarar av en sådan ögonblicklig kroppsförändring: kapten James T. Kirk.

Större delen av Enterprises besättning spenderar lite välförtjänt R&R i idylliska Yosemite medan skeppet ställs i ordning för ett nytt uppdrag. Men vilan blir allt för kort när de måste hantera en kris på planeten Nimbus III, lokaliserad i den neutrala zonen. Ett gäng terrorister har tagit planetens ledare gisslan och endast en man av Kirks kapacitet kan få förtroende att lösa situationen, oavsett i hur ofärdigt skick Enterprises system befinner sig.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Flickan under gatan
Michael Connelly, The Narrow

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser