Prometheus gav elden till människorna, en väl förborgad hemlighet som gudarna ville ha för sig själva. Straffet blev en evighet av örnuthackad lever, samtidigt som mänskligheten nu hade ett verktyg som kunde förgöra både dem själva och världen. Elden är en god tjänare, men en dålig herre.
Fortsätt läsa ”Oppenheimer (2023)”Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.
Fortsätt läsa ”X2: Prometheus vs Covenant – battle of the idiots (2012 & 2017)”
Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.
Det drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.
Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?
Om jag (liksom knappt 20 andra personer i Sverige enligt eniro.se) hette Frankenstein i efternamn skulle jag bli redigt irriterad på denna films huvudperson. Här försöker man leva ett normalt liv med ett allt annat än normalt efternamn eller åtminstone ett efternamn som ger vissa associationer och så kommer professor Frankenstein och förstör alla goda ansatser. Inte nog med att han har krokodiler och ett privat bårhus i källaren, han fortsätter också på sin förfaders inslagna väg.
För ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.
Myths and Legends of Ancient Greece and Rome (1880)
Det här är boken för alla som är så unga (not so young anymore, though…) att de tror att Herakles egentligen heter Hercules och springer omkring på Nya Zealand för att slåss mot diverse monster. Det är också boken för alla som liksom jag tycker att den absolut bästa julkalendern på TV inte är Trolltider eller Teskedsgumman, utan Stjärnhuset från 1981 med Sif Ruud och Johannes Brost som Mytha och Astro. Det var min första bekantskap med grekisk mytologi och det gjorde ett outplånligt intryck (Herkules Jonssons storverk skulle möjligen också kunnat kvalificera för detta, om det inte vore för att den sändes tre år innan jag föddes).
Fortsätt läsa ”X2: Grekisk mytologi från fordom (1880 och 1889)”
”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”
Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…
Life of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.
För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.
Historien om den ungerska grevinnan Báthory Erzsébet, eller Elizabeth Báthory på ren engelska, blir om inte annat ett skolexempel på att det kan vara en bra idé att kolla upp sin arbetsgivare. ”Blodsgrevinnan” som hon också kallades blev 1610 anklagad för att ha torterat och/eller mördat mellan 30 och 650 unga flickor. Flickor som lockats till det karpatiska slottet Csejte (lokaliserat i nuvarande Slovakien) med löften om anställning.
De vitt skilda åsikterna om omfattningen på Elizabeths brott kan möjligen stödja det faktum att hon inte alls var någon blodtörstig vampyrinna, utan att det hela var en politiskt grundad konspiration. Det var inte riskfritt att vara protestantisk aristokrat i ett land som styrdes av Habsburgarna.
Rörliga bilder och tryckta ord 