AmadeusLife of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.

För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.

Men det gör det bara så länge det inte finns någon konkurrens. Inte i kejsarens ögon, för där sitter Salieri allt för säkert, utan inför Gud. Antonio vill hedra Gud med sin musik men den förvandlas till olidliga trivialiteter i hans öron den dag han kommer i kontakt med underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart. Från Salieris synvinkel kan Mozart göra allt det han själv så gärna vill men spolingen väljer att förslösa sitt gudsarv.

Allt tätare snärjer Salieri den unge kompositören i sitt svartsjuka garn till dess att endast en utväg återstår – Mozart måste dö.

Dramatikern Peter Shaffer anklagas för att ha tagit sig en hel del historiska friheter i pjäsen Amadeus från 1979, men vad är väl en opera i Wien när slutresultatet blir lika magnifikt som Miloš Formans film? Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har sett filmen sedan den där första gången på bio och ändå räcker det med den enormt mäktiga inledningen för att bli bergtagen av Amadeusmagin.

Den som av någon anledning fått för sig att hen inte gillar klassik musik bör sätta sig ned med Salieri och Mozart. Egentligen borde jag väl säga samma sak till Forman, som jag tidigare delgett både herrar Kurosawa och Bertolucci, när det gäller soundtracket till Amadeus.

Det torde vara närmast omöjligt att misslyckas med en sådan musikalisk skattkista att ösa ur men regissören lyckas ändå höja användandet till sublim lycksalighet. Särskilt scenerna när Salieri beskriver eller berättar musiken, samtidigt som den flödar fram på både notpapper och i högtalarna är underbara. Likaså scenen där Mozart dikterar satsen Confutatis maledictis från sitt Requiem i d-moll för Salieri.

Skådespeleriet från de två huvudfigurerna är fläckfritt. Tom Hulce som Wolfgang har precis rätt mått av engagemang, passion, arrogans (eller självsäkerhet om man så vill) och kontrollerad hysteri. F. Murray Abraham är kontrollerad till bristningsgränsen i scenerna som tilldrar sig på 1700-talet, men hans tunt syrliga småleende alla de gången som Mozart nedvärderar hans arbete låter ana vad som egentligen pågår.

Han tar också igen det med råge när han som gammal inför prästen på sinnessjukhuset får spy hat, galla och avgrundsdjup beundran i lika delar över rivalen om Guds nåd. Tragedin är att Salieri inte bara vill besegra Wolfgang, utan att han också söker den yngre kollegans erkännande. Han är i sanning Mannen Mozarts svåraste fiende samtidigt som han är Kompositören Mozarts främste musikaliske förespråkare. Det går inte att lämna skådespelardelen utan att också nämna Jeffrey Jones underbart enfaldige kejsare, hans lätt förbryllade blick är lysande humor.

Berättelsen om Mozart och Salieri är till synes enkel men antagligen för att enkelheten rymmer allmänmänskliga djup är den icke desto mindre starkt engagerande. Trots att man skulle kunna tycka att Salieri är en otacksam typ som inte kan nöja sig med sin ärligt talat väl tilltagna lott är i alla fall jag helt med på hans totala kapitulation inför avundsjukans grönögda monster. Vi är väl få som inte någon gång missunnat en annan människa hennes talang eller välgång trots att vi själva knappast har något att klaga på? Om inte annat är Amadeus en mycket bra beskrivning av hur framgång helt plötsligt blir relativ och därmed förgiftad för den tidigare så nöjde innehavaren.

Ovanpå allt detta ger Amadeus mig dessutom svårartad Pragabstinens och det känns som om ett framtida semesterprojekt börjar hitta sina former. Jag kan inte bedöma i vad mån kostymer och interiörer är historiskt korrekta, men överdådiga är det minsta man kan kalla dem. Även sminkavdelningen ska ha en rejäl dunk i ryggen för Wolfgangs tilltagande sjukliga blekhet och Salieris gubbsminkning (J. Edgar och Prometheus, ni vet vad ni har i hemläxa…). Återigen blir man påmind att CGI än så länge inte har en suck mot the real thing.

För första gången såg jag filmen i formen Director’s Cut och min inställning till denna version liknar den jag hade till 3D innan Life of Pi. De extra scenerna stör inte upplevelsen i någon särskild mån men jag tycker heller inte att de tillför särskilt mycket. Personligen hade jag gärna klarat mig utan dem, Amadeus var perfekt som den var i biografversionen. Endast ett betyg kan vara aktuellt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2