När jag nu ändå har haft ett helt Halloween-tema ägnat åt Stephen King, och i det sammanhanget bland annat tittade igenom Mick Garris TV-serie-filmatisering av postapo-tegelstenen The Stand, kändes det ganska givet att klippa denna nyinspelning så snart jag fick chansen.
Där Andy Muschiettis tvådelade filmatisering av It repade upp bokens två sammanflätade tidslinjer går Josh Boone och Benjamin Cavell åt motsatt håll. Kings bok är ju en mer eller mindre rak kronologisk skildring av vad som händer när hela världen (eller ja, i alla fall den delen av världen som räknas) drabbas av superinfluensan Captain Trips. Serien väljer att försöka spara på godsakerna genom att hoppa mellan en dåtid med själva utbrottet samt en nutid där kampen står mellan det goda Boulder och det syndfulla Las Vegas.
Utöver det tar man sig ganska stora friheter med manuset – det är många välbekanta händelseförlopp som tajtats upp och som därmed av naturnödvändighet också måste förändras. Jag kan tycka att de flesta av de förändringarna är rimliga och funkar bra i sammanhanget men kan samtidigt inte undra om serien i allt för hög utsträckning bygger på att tittaren helst också ska ha varit en läsare innan.
Både tidshoppen, rollfigurerna och relationerna dem emellan upplever jag nämligen tar en hel del för givet. Jag tror att jag, som tycker att jag i princip känner Stu Redman, Frannie Goldsmith och Harold Lauder personligen, läser in en hel del som kanske inte finns där. För mig är ju triangeldramat dem emellan så självklart och organiskt men ska jag vara kritisk har jag svårt att se att serien ger mig någon egentlig förklaring till varför Frannie och Stu blir tillsammans. Detsamma gäller många andra detaljer – jag skulle exempelvis kunna tänka mig att duon Larry Underwood och Nadine Cross framstår som nästintill obegriplig om man inte har hela Kings berättelse inpräntad i hjärnbarken.
Men som sagt, med den förförståelse som jag tar med mig in i tittningen tycker jag att mycket om inte annat är bättre än Mick Garris 90-talsversion. Däremot kunde jag nog aldrig riktigt komma över märkligheten i att James Marsden, född 1973, fyller Stu Redmans skor eller att Greg Kinnear tar över från Ray Walston som Glen Bateman. I mina ögon är bägge alldeles för unga. Samtidigt har ålderskillnaden mellan Stu och Frannie blir ännu mer markant, 13 års åldersskillnad mellan Gary Sinise och Molly Ringwald har nu blivit 25 år mellan James Marsden och Odessa Young (indeed she is!)
Men Alexander Skarsgård är utan tvekan en bättre Flagg än den mesige Jamey Sheridan. Skarsgårds Flagg är fortfarande inte skrämmande på någon fläck men han är i alla fall oändligt mycket coolare. Och föredetta footballspelaren Brad William Henke kommer inte i närheten av Bill Fagerbakkes lyteskomik i rollen som Tom Cullen. Å andra sidan…det är i princip omöjligt att vara bättre än Miguel Ferrer och Nat Wolff lyckas inte heller med det i rollen som Lloyd Henreid.
I takt med tiden har Boone och Cavell uppdaterat persongalleriet lite här och där. Nick Andros spelas av brasilianske (och hörande) Henry Zaga medan Larry Underwood porträtteras av den svarte skådisen Jovan Adepo och Dayna Jurgens har fått kubanskt påbrå genom Natalie Martinez. Roller som domare Farris och Ralph Bretner fylls nu av kvinnliga skådespelare. Allt detta funkar alldeles utmärkt och känns i mina ögon inte allt för krystat, men ingen av alla inblandade får som sagt särskilt mycket tid på sig för att bygga sina rollfigurer. Vilket bland annat leder till att ett i berättelsen oerhört signifikant dödsfall nu känns som en fjärt i kärnvapentryckvågen.
Så, inget mästerverk på något sätt men ändå bättre än produktionen från 1994 och nya King-serier som The Mist. Ooooooom det inte vore för seriens absolut sista avsnitt. Det är ju svårt att tänka sig att förlagan inte skulle kunna ge föda nog till nio timslånga avsnitt. Och ändå fick man för sig att det skulle vara en bra idé att i princip avsluta bokens berättelse i höjd med avsnitt åtta och så skriva till ett helt nytt slut i stil med ”vad hände sedan?”. Samt få chansen att våldsklämma in en extremt krystad referens till, alternativt förklaring av, seriens titel.
Ska jag vara helt ärlig har jag ens svårt att bedöma om detta avsnitt är bra eller dåligt eftersom jag känner att jag får tunnelseende och hjärtklappning av dess blotta meningslöshet. Det finns ingen som helst anledning till att berätta denna sista lilla tarm av historia och jag finner det provocerande ointressant. Plus att jag känner mig snuvad på konfekten eftersom jag ju trodde att jag skulle få nio avsnitt The Stand. Och så blev det bara åtta… Det som svider allra värst i sammanhanget är kanske att det är Stephen King himself som försökt att ta sin historia vidare på ett sätt som inte funkar det allra minsta lilla.
Så, gillar du Kings The Stand tycker jag nog att serien är värd en titt. Om inte annat för att se vilka förändringar som lagts in. Men se då för guds skull då till att avsluta titten med avsnitt åtta. Avsnitt nio förtjänar inget mer än att rövknullas av Randall Flagg!
alt. titel: 
Så var det dan före dan. Dags för bloggen att ta lite julledigt och vila upp sig inför julbordet. Vi är tillbaka med ett par mellandags-inlägg innan det återigen blir en kort nyårspaus. God Jul alla och på återseende fredagen den 27 december!
alt. titel: 
alt. titel: 
alt. titel: 
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
Efter att ha dissat brittiske författaren 
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 