You are currently browsing the tag archive for the ‘Amadeus’ tag.

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Läs hela inlägget här »

Annonser

AmadeusLife of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.

För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.

Läs hela inlägget här »

1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.

Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren. Läs hela inlägget här »

1985
Återigen svåra urvalsproblem (Kaj Kindvall, I blame you!). Jag älskar filmen Amadeus och blir tokretad för att jag inte menar det alla andra menar med det ordet. Det vill säga österrikiske Johann (Hans) Hölzel, det vill säga Falco. Det känns som att the soundtrack of my klassfester är Bert-gossarna (Mariann records, alltså) The Pinks med Helena och jag. Läs hela inlägget här »

Allt sedan Voldo lade ut sitt inlägg om de tio bästa öppningsscenerna (ett inlägg som följts upp av Royale with cheese, Filmitch, Fiffi och Blue Rose Case) har jag funderat mig galen på vilka mina bästa öppningsscener skulle vara. Efter många om och men har jag kommit fram till att jag nog inte riktigt fungerar på det sättet, relaterar starkt till just öppningsscener. För min del är det filmen i sin helhet som gäller och kommer jag bara ihåg just öppningsscenen är det en bonus…

Men det är klart, några sådana har ju ändå satt sig och listas nedan i, varför inte, alfabetisk ordning. Jag kan inte säga att de här är de bästa upptakterna, men det är tio förbannat bra som jag kan komma ihåg (något av en förutsättning känns det som) och som inte förekommit på någon av de andras listor (man vill ju ändå vara unik bland alla de som hoppar från bron). Bland de som definitivt annars skulle ha kvalat in ligger till exempel Fellowship of the Ring, Nightmare Before Christmas och Raiders of the Lost Ark. Och så hade jag gärna velat klämma in någon riktigt bra skräckfilm, men hur det nu var blev det inte så.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser