Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.

PrometheusFem sekunder efter det att rumpan lämnat biofåtöljen från titten på Prometheus var mitt omdöme ändå ”helt ok”. En underhållande äventyrs-sci-fi även om den inte var särskilt läskig. Mest minnesvärd var förstås Noomi Rapaces självhjälpskejsarsnitt. Men i eftertankens kranka ljus och efter ett rejält demonterande samtal fanns inte mycket kvar av den stackars filmen.

Det gick några år. En ny film, Covenant, började röra på sig i det yttre av filmsynfältet. Förväntningarna var av naturliga skäl rejält nedskruvade och sannolikt tack vare det tyckte jag Covenant var bättre. Men jag saknade en omtitt på Prometheus, så när tillfälle uppstod att se filmerna back-to-back var jag inte sen att ta chansen.

Alien CovenantPå det hela taget tvingas jämförelsen mellan filmerna att gå ut på vilken besättning som tar de minst korkade besluten. Redan en halvtimme in i Prometheus känner jag hur det kryper i skinnet av irritation över de totalt oprofessionella ”forskarna”. Störste syndaren är förstås geologen Fifield (spelad av Sean Harris), utrustad med en psykologisk profil som borde diskvalificerat honom för att ens komma i närheten av en geologhammare, än mindre ge sig ut i världsrymden. Han är socialt obehärskad och går vilse i ett grottsystem som hans egna verktyg kartlägger i realtid. Därefter kommer biologen Millburn: (spelad av Rafe Spall), så tätt i Fifileds hasor att de mer eller mindre ockuperar samma rum-tid. En biolog som uppenbarligen bara kan ha jobbat med döda djur i ett labb eftersom han tycks utgå från att det är helt ok att börja sticka fram fingrarna till fullständigt (alltså, FULLSTÄNDIGT, som i ”aldrig tidigare påträffade av mänskligheten”) okända organismer.

Lite på efterkälken i denna kavalkad av idioter kommer så den otålige Charlie Holloway (spelad av Logan Marshall-Green). Arkeologen som efter cirkus en halvtimmes utforskande av fullständigt (alltså, FULLSTÄNDIGT…ja, ni fattar) okända strukturer är besviken, super sig full och tycks vara redo att åka hem igen för det HÄR var ju inte vad han hade väntat sig. Jag törs inte tänka på hur många, men oerhört grunda, utgrävningar han måste ha lämnat efter sig på jorden…

Mot bakgrund av alla dessa drumlar, galenpannor och klantskallar måste jag säga att besättningen på Covenant framstår som föredömligt resonliga och trovärdiga. Visst hade jag önskat en tydligare hänvisning till varför alla är par (även om man kan gissa sig till att det har något med deras koloniseringsuppdrag att göra) men det känns som en petitess i sammanhanget. Däremot är deras kunskap om den nya planeten till vilken de gör en snabb avstickare väl ojämn. Jag kan köpa att de kunnat ägna de två veckor det tagit att komma dit åt att kartlägga luft och land men då borde de exempelvis inte bli så förvånade över att det inte finns vare sig djur eller fåglar i den stora skogen. Om de redan hade vetat det hade det också varit mindre konstigt att de inte tvekar att lämna varandras sällskap för kortare stunder.

Att den ofrivillige kaptenen Oram (spelad av Billy Crudup) tar en del taskiga beslut har jag inga problem med att hänföra till hans osäkerhet på sin position och längtan efter respekt från besättningen. Men att böja sig över ett utblommat Alien-ägg, helt sonika för att en android (vilken dessförinnan betett sig aningens märkligt för att uttrycka det milt) säger att det är säkert, är enbart korkat. Detsamma gäller beslutet att släppa iväg en besättningsmedlem på egen hand i okända rum när dödstalen redan nått förfärande höjder.

Förutom den något mindre graden av dårskap bland Covenants besättning inser jag också vid de här omtittarna att jag tilltalas mer av den förhållandevis enkla och klassiska historien om den galne datorn/AI/roboten jämfört med alla eventuellt dolda agendor och tvetydiga lojaliteter som fanns ombord på Prometheus. Med lite god vilja skulle man också kunna säga att de olika historierna förhåller sig till varandra som föregångarna Alien och Aliens, i det att Covenant innehåller mer renodlade actionscener.

Den senare filmen innehåller också något färre krystade manusvändningar och dåraktiga handlingar enbart för att kunna föra händelseutvecklingen framåt. På det hela taget undrar jag dock inte om detta är det största problemet med bägge filmerna. Ridley Scott verkar ha varit intresserad av att visa upp och utforska en värld samt utvecklingen av en art. Inte att berätta bra och vettiga historier som äger rum i sagda värld. Och vad gäller artutvecklingen vete tusan om någon av filmerna lyckas svara på exakt vilka genetiska mekanismer som ger upphov till det som möter Nostromos besättning på LV426.

Tidigare betyg
Prometheus (direkt efter biovisning, respektive efter dekonstruktion)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
star_full 2star_full 2star_full 2

Covenant (direkt efter biovisning)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Omtittsbetyg
Prometheus
star_full 2star_full 2

Covenant
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser