You are currently browsing the tag archive for the ‘Guy Pearce’ tag.

Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Men också en Poor Little Rich Girl, i alla fall om man ska tro titeln, på en av de filmer som Andy Warhol gjorde med henne. Rik var hon då sannerligen, i alla fall ett tag. För även 80 000 dollar går förvånansvärt snabbt att sätta sprätt på om du är en ung kvinna i New Yorks hippaste kretsar. Särskilt om du också försöker hålla igång ett allt tyngre drogberoende.

Factory Girl är alltså biografi-filmen om Edie Sedgewick som under mindre än ett år (typ mars-november 1965) var uppe i Andy Warhol-smöret. Eftersom det är en film som behandlar personer, vilka i allra högsta grad fortfarande lever är det förstås också en film som burit med sig vissa kontroverser. Lou Reed skrädde inte orden: “It’s one of the most disgusting, foul things I’ve seen – by any illiterate retard – in a long time. There’s no limit to how low some people will go to write something to make money… They’re all a bunch of whores.” Bob Dylan försökte stoppa hela produktionen men uppnådde inte mer än att den kände sångaren, med vilken Edie har ett förhållande i filmen, kallas Billy Quinn.

Själv har jag lite svårt att förstå vad det upprörande i det hela ska vara. Ska jag vara helt ärlig, har jag överhuvudtaget lite svårt att förstå vad filmen i helhet ska gå ut på. Visst kan man hävda att Edies historia är värd att berätta. Men för mig, som inte har någon som helst koppling till vare sig henne, popkonst-rörelsen eller tidsandan, är det hela en välbekant upp-som-en-sol-och-ned-som-en-pannkaka-berättelse.

Det som möjligen gör just Edies tjurrusning mot knarkmisären en smula ovanlig är att det i alla fall i filmen inte läggs fram någon egentlig anledning till hennes missbruk. Hon har allt och det är bara hennes egna beslut (alla sprutknarkar i Warhols studio och det verkar ju kul, typ…) som leder till att det går om intet.

Hon behöver inte slita för brödfödan och det framstår inte heller som om Warhol kontrollerar eller utnyttjar henne mer än någon annan i sin närhet. Vi får exempelvis ingen scen där han uttryckligen förbjuder henne att skapa sin egen konst, att hon slutade med det tycks snarare handla om att hon aldrig tyckte sig komma upp till Warhols egen nivå. Att Factory Girl sedan försöker få oss att tycka synd om Edie när hon tokabstinensringer Gud och alla människor för att låna pengar till mer knark och de säger nej, blir i mina ögon mest förvirrande. Det är väl ganska naturligt att exempelvis en tidning som Vogue vill sälja lösnummer genom Andy Warhols senaste superstar men är mindre intresserade av att fota en tvättbjörnsgrinande sprutnarkoman och betala henne för privilegiet?

Men visst finns det förmildrande omständigheter. Lite här och var gör Factory Girl gällande att både Edie och andra drogande kvinnor i de här kretsarna mer eller mindre sedan barnsben var tillvanda vid anti-depressiva, sömntabletter och bantningspiller. Filmen vill också antyda att Edies far, Francis ”Fuzzy” Sedgewick, möjligen kan ha varit på sin dotter både en och två gånger. Även om det inte skulle vara sant tycks det vara ett faktum att stämningen hos familjen Sedgewick knappast kan kallas för tomtebolycklig. Ett annat faktum är att två av hennes bröder dog eller möjligen tog livet av sig under 1964 och 1965.

Sienna Miller fick mycket beröm för sin porträttering av Edie och hon gör absolut ett bra jobb. Alltså i likhet med exempelvis La vie en rose ett av de fall där rolltolkningen är bättre än vad filmen och manuset förtjänar. Men trots det är Edie aldrig någon som jag blir vare sig engagerad i eller berörd av. Hon uppvisar ”bara” en klassisk uppgång-och-fall-berättelse. Guy Pearce är en lagomt underlig Andy Warhol medan Jimmy Fallons ansikte är så pass välbekant att det blir distraherande som Edies vän Chuck Wein. Hayden Christiansen gör varken remarkabelt bra eller dåligt ifrån sig som ”Billy Quinn”. Lägger vi dessutom till skådisnamn som Mena Suvari, Beth Grant, Edward Herrmann, Mary-Kate Olsen, Illeana Douglas och Mary Elizabeth Winstead får Factory Girl nästan kallas för en ensamble-film.

Även om man inte är lika hård i sin kritik mot Factory Girl som Lou Reed har dock manuset tagit sig vissa friheter med Edies historia. Det gäller kanske särskilt förhållandet med Billy Quinn eftersom Edie i verkligheten inte tycks ha hookat upp med Bob Dylan innan hon brutit med Warhol. I filmen får männen däremot utgöra de två hötapparna till Edies åsna. Den enkla, trygge, jordnära och skinnpajsbeklädde all-american-folk-sångaren som inte bryr sig om materiella ting. Som kritiserar popkonsten för att vara en ihålig humbug. Eller den extravaganta Warhol som genom sin konst låter åskådaren se bortom det vardagliga och triviala.

Bilden av kretsen runt Warhol och hans skapande i silverfabriken på Manhattans East 47th Street bekräftar alla mina fördomar om perioden och navelskådningsonanerande popkonst. Om det sedan innebär att den är sanningsenlig eller inte kan jag förstås inte svara på. Warhol glider fram genom högar av nakna och påtända människor som ett silverhårigt sömngångarspöke. I bakgrunden förekommer i princip alltid minst ett knullande par. Alla som inte är nakna har på sig polotröjor. Allt som händer, alla samtal, alla infall, kan avtecknas eller filmas och plötsligt har det skapats ”konst”.

Summa summarum: återigen en biopic som förtjänar epitetet ”mer intressant än bra”, alltså.

star_full 2star_full 2star_full 2

LawlessLawless börjar med att introducera Forrest Bondurant, en av tre bröder som destillerar och säljer hembränt under förbudstiden i Franklin County, Virginia. Men det är kanske tur att den som guidar oss genom ”the wettest county in the world” inte är Forrest själv, för då skulle vi inte få oss många ord till livs.

Läs hela inlägget här »

Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.

10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna? Läs hela inlägget här »

The Time Machine 2002Om jag genom en tidsresa kunde rädda en älskad person från att dö skulle jag med största sannolikhet göra det. Kruxet är bara att jag till skillnad från uppfinnaren Alex Hartdegen inte har möjlighet att själv konstruera en tidsmaskin i vilken jag skulle kunna göra dessa resor.

Men Alex har både möjlighet och motiv – han ska rädda sin fästmö Emma från att bli skjuten den där ödesdigra vinterdagen 1899. Fast precis när han trodde att allt skulle fixa sig visar det sig att Emmas död är oundviklig och full av förtvivlan bestämmer sig Alex för att se om framtiden kan lätta upp hopplösheten.

Läs hela inlägget här »

Countess DraculaHistorien om den ungerska grevinnan Báthory Erzsébet, eller Elizabeth Báthory på ren engelska, blir om inte annat ett skolexempel på att det kan vara en bra idé att kolla upp sin arbetsgivare. ”Blodsgrevinnan” som hon också kallades blev 1610 anklagad för att ha torterat och/eller mördat mellan 30 och 650 unga flickor. Flickor som lockats till det karpatiska slottet Csejte (lokaliserat i nuvarande Slovakien) med löften om anställning.

De vitt skilda åsikterna om omfattningen på Elizabeths brott kan möjligen stödja det faktum att hon inte alls var någon blodtörstig vampyrinna, utan att det hela var en politiskt grundad konspiration. Det var inte riskfritt att vara protestantisk aristokrat i ett land som styrdes av Habsburgarna.

Läs hela inlägget här »

Varje gång jag hör ”I Will Survive” börjar jag le, stort och fånigt. Det har absolut inget att göra med Gloria Gaynor eller textens positiva budskap om liv bortom tvåsamheten. Jag ler för att jag kommer att tänka på Priscilla, öknens drottning.

Priscilla är en rosa buss (inköpt från tre svenskar vid namn Lars, Lars och Lars) som körs tvärs över Australien av Mitzi Del Bra, Bernadette Bassenger och Felicia Jollygoodfellow. Eller, om man så vill, Anthony, Ralph och Adam. De ska ta sin bejublade drag queen-show från ett pulserande Sydney till det mer rurala Alice Springs men som vanligt är det inte slutdestinationen som är målet, det är själva resan. De hinner dansa med aboriginer, supa lokalbefolkningar under bordet, se det berömda ping-pong-tricket och avslöja både den ena och den andra hemligheten för varandra.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg