I was a teenage frankensteinOm jag (liksom knappt 20 andra personer i Sverige enligt eniro.se) hette Frankenstein i efternamn skulle jag bli redigt irriterad på denna films huvudperson. Här försöker man leva ett normalt liv med ett allt annat än normalt efternamn eller åtminstone ett efternamn som ger vissa associationer och så kommer professor Frankenstein och förstör alla goda ansatser. Inte nog med att han har krokodiler och ett privat bårhus i källaren, han fortsätter också på sin förfaders inslagna väg.

Trots att de andra forskarna på universitetet kallar hans transplantationsteorier för rent nys förklarar professorn för sin ende vän och assistent Dr. Karlton att han helt enkelt tänkt vidareutveckla de tillvägagångssätt som använts i århundraden inom vanlig husdjursavel (varpå Karlton ser ut som om han ångrar de där BFF-armbanden). Samtidigt som Frankenstein lägger ut texten om hur mänsklighetens räddning ligger i ungdomen (inte helt klart vad mänskligheten måste räddas från, dock) hörs skrikande däck och en fruktansvärd krasch utanför huset.

Ett mirakel! Två bilar fullproppade med tonåringar har kolliderat och en bit ifrån de brinnande vraken ligger en ung man som kastats ut från en av bilarna. Han kommer ändå att hinna förblöda innan ens polisen är på plats så att Frankenstein och Karlton tar hand om honom är ju en ren välgärning. Tyvärr är händer och ett ben obrukbart men ett par nattliga besök till kyrkogården fixar det problemet också. Av någon anledning tycks Frankenstein dock inte ha några problem med att den unge mannens ansikte är vanställt bortom allt förnuft.

Professor Frankenstein kickstartar utan några större svårigheter sin frälsare och visar sig vara en skapare med rätt höga krav på sin kreation. Exempelvis amputerar han de obrukbara kroppsdelarna först efter att Karlton väckt kroppen till liv med sin elektricitet så att monstret ska vet vad smärta är och också lära sig tacksamhet när den försvinner. Samtidigt blir Frankenstein alltmer irriterad på sin fästmö som bor hos honom och agerar hans sekreterare. Hon förstår inte alls de krav som vetenskapen ställer på sina utövare utan tjatar ändlöst om att de ska umgås och bröllop och präster och ringar. Men när hon försöker att själv ta reda på vad hans experiment går ut på är måttet rågat.

I Was a Teenage Frankenstein har försökt att sy (heh…) ihop flera olika influenser och det har väl fungerat lite sådär kan vi väl säga. Filmen I Was a Teenage Werewolf blev en oväntad framgång och varför inte rida på vågen medan man kan: den här rullen följde hack i häl mindre än fem månader efter den första filmens premiär. Därav att historien inte alls hänger ihop med titeln, vilken snarare antyder något tonårsdrama där pappa Frankenstein vill att hans son ska bli quarterback istället för att vara med i nördiga schackklubben eller något liknande.

I många avseenden har man helt enkelt kopierat framgångsmodellen: Whit Bissell spelar än en gång läkaren som är besatt av vetenskaplig framgång och dessutom är säker på att enda vägen dit går genom tonåringar. Musiken är återigen komponerad av Paul Dunlap, men den här gången består de jazziga tonerna primärt av piano istället för trumpet. Producent och författare är i bägge fallen Herman Cohen.

Tonårsmonstret har gjorts känsligt helt i enighet med originalet, han gillar inte att ligga i det mörka bårhuset (professorn blir mest exalterad över att tårkanalerna fortfarande funkar när monstret gråtande ber om att inte bli instängd i mörkret) och blir egentligen bara våldsam när han själv är hotad. Liksom tonåringar världen över har han emellertid inte riktigt samma filosofiska djup som 1800-talsversionen, det är knappast någon modern Prometeus vi här har att göra med. Istället får han lyfta vikter och bli förälskad i sitt nya ansikte så till den milda grad att han knappt kan slita sig från spegeln (vi ska vara rättvisa: han får jobba med några bibelcitat också).

Däremot torde själva transplantationsdelen så här i slutet av femtiotalet ha upplevts som ren science-fiction av publiken. Som professor Frankenstein talar om i början av filmen var hornhinnetransplantationer vardagsmat vid det här laget (under förutsättning att man kan ta dem från en brottsling och ge dem till en ”deserving blind man”) men annars var njurar nästan de enda organ man lyckats transplantera och det bara tre år tidigare.

I Was a Teenage Frankenstein når aldrig samma nivå som I Was a Teenage Werewolf men kompenserar sin brist på läskighet med rätt stora portioner ofrivillig humor. Men precis som i varulvsföregångaren är det ungdomen som är helt utlämnad åt vuxenvärldens och vetenskapens goda vilja som visar sig inte alls vara särskilt god.

star_full 2star_full 2

Annonser