You are currently browsing the tag archive for the ‘Anne Hathaway’ tag.

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Men musiken som omedelbart tonar upp efter dessa uttalanden gör det uppenbart att Debbie inte alls är särskilt ångerfull. Däremot är hon hemskt nöjd över att komma ut från fängelset och kunna återuppta kontakten med sin kompanjon Lou. Debbie har nämligen haft drygt fem år på sig att komma på den mest geniala diamantkuppen ever.

Alla heist-filmer behöver ett team som presenteras på lustiga sätt. Det har Ocean’s 8.

Alla heist-filmer behöver en tydlig miljö eller tillfälle där kuppen ska äga rum. Det har Ocean’s 8.

Alla heist-filmer behöver ett tydligt mål – vad är det som ska stjälas? Det har Ocean’s 8.

Så vad är då problemet? För medan Ocean’s 8 imponerar genom sin cast och yta blir det aldrig varken spännande eller engagerande. Själv är jag benägen att lägga problemet vid regissör och manusförfattare Gary Ross fötter. Han är en kompetent man vars filmer dock tenderar att aldrig vara bättre än sina manus eller förlagor.

Här känns det som om han blivit alldeles för förtjust i att beskriva upplägget för den exklusiva galan på The Metropolitan Museum of Art, på bekostnad av själva heist-momentet. Att Danny och hans gäng i den första Ocean’s Eleven hade koll på casinobranschen kunde man köpa, men hur har Debbie och Lou kunnat få en sådan oerhört god kunskap om hur den elitistiska och fisförnäma mode- och galavärlden fungerar?

Allting går alldeles för lätt för gänget, vilket leder till att det aldrig känns som om något står på spel. Exempelvis kräver upplägget att fem av dem både får och utför jobb inom ramen för tillställningen (som diskare, servitör och så vidare) men hur det går till är tydligen sällan tillräckligt intressant att berätta om, det bara händer. Särskilt hälaren Tammy som faktiskt jobbar i Vogues gala-team under ett par veckor och inte verkar ha några som helst problem att klara av jobbet (eller ska det vara en subtil nålspets mot modebraschen – ”Våra jobb är så enkla att vem som helst kan utföra dem!”?). Kuppen kräver också tillverkning av en exklusiv galaklänning på tre veckor vilket är något som, närmast mirakulöst, händer helt ”off camera” (”Och Gud sade, varde klänning”?). Hur det hela bekostas (omkostnader för 8 pers i tre veckor, material, maskiner, och så vidare) nämns heller aldrig.

Vid ett tillfälle får Debbie kommentera att hon hellre jobbar med kvinnor än med män eftersom kvinnor glider under radarn. Ingen ser egentligen kvinnor. Ett intressant uttalande och koncept som filmen hade kunnat göra mycket mer av (eftersom den i nuläget inte använder det alls). Teammedlemmarna som ingen ser blir ”osynliga” för att de har osynliga jobb som diskare eller servitör. Och Debbie själv, med sin bakgrund och rykte som bedragare, är så långt ifrån osynlig som det bara är möjligt. Hennes fläckfria yta reflekterar alldeles för mycket ljus för att något sådant skulle vara möjligt

Nå, fanns det då ingenting som räddade Ocean’s 8 från total katastrof? Jomen, visst gjorde det det. Gary Ross kan tacka sin lyckliga stjärna för att filmprojektet lyckats locka skådisar som Sandra Bullock (som får träna på sin tyska) , Cate Blanchett, Rhianna, Helena Bonham Carter (som får träna på sin franska) och Anne Hathaway. Att han sedan inte har lyckats regissera dem till att jag uppfattar någon som helst teamdynamik utan ”bara” en rad briljanta skådisar är knappast deras fel.

Extra roligt var det att (åter)upptäcka hur bra Anne Hathaway faktiskt kan vara och att hon inte minst har en riktigt fin komisk tajming. Och jag kan inte undkomma misstanken att Helena Bonham Carters lite vrickade och virriga modedesigner gav henne en chans att driva med sin Tim Burton-persona eftersom hon ständigt går klädd som en trashig gothic lolita.

Men tyvärr, Ocean’s 8. När sista vändningen är avslöjad förtjänar du fortfarande inte att använda en stark låt som ”These boots were made for walking” för att få dig själv att framstå som smartare och coolare än du egentligen är.

Annonser

alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

The InternRedan år 1970 skaldade HasseåTage i sin 88-öresrevy med sången Blå Stetsonhatt: ”Vid trettitre, e´ man passé/vid trettifem, så kan man hälsa hem/vid fyrtio jämnt, e´ man ett skämt”. De frågade sig vad man skulle hitta på om man inte nöjde sig med att ”sitta i stadsparken och mata duvor”.

Läs hela inlägget här »

InterstellarFör ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.

Läs hela inlägget här »

London 1946. Britter och londonbor försöker långsamt återhämta sig efter ett brutalt krig. Många är utbombade och fortfarande är det dåligt med mat men bland de som har överlevt försöker man göra det bästa av situationen. Exempelvis fokusera på jobb.

Författarinnan Juliet Ashton är ute på en uppläsningsturné för samlingen av hennes omåttligt populära krigskåserier ”Izzy Bickerstaff Goes to War” (namnet Isaac Bickerstaff användes som pseudonym av Jonathan Swift), vilka tycks vara lika omåttligt populära när kriget nu är över. Men samtidigt försöker hon komma igång med ett nytt projekt och det vill sig liksom inte. Kanske är hon slutkörd efter att ha genomlevt kriget, kanske finns det inte så mycket att hämta, namnet till trots, i en berättelse om The Society to Protest Against the Glorification of the English Bunny som hon trodde. Läs hela inlägget här »

Jag skäms inte för mig, utan snor eminenta Fiffis idé om olika recensioner om samma film, i det här fallet Get Smart. I sann Hollywoodanda måste ju dock uppföljare vara bigger ‘n better, så den här gången tar vi med fyra texter. Nå, vem har rätt — surmagade Fiffi och RJ eller mer vänligt inställda FLMR och jag?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Killing Floor
Neil Gaiman, Stardust
Margaret Atwood, The Year of the Flood

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser