Brokeback Mountain (2005)

alt. titel: Souvenirs de Brokeback Mountain, Le secret de Brokeback Mountain, Brokeback Mountain. En terreno vedado, Brokeback Mountain – Liebe ist eine Naturgewalt, I segreti di Brokeback Mountain

Den klassiska ”Oh, Captain! My Captain”-avslutningen på Dead Poets Society kom mig att börja tänka på en annan stark sista scen i en film som jag länge tänkt att jag skulle se om. Nu har förvisso Ang Lees Brokeback Mountain inte riktigt lika många år på nacken som det vermontska skol-dramat, men vet ju aldrig. Skulle den fortfarande vara lika bra som jag mindes den?

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society (2018)

På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.

***

Året är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.

The Hustle (2019)

Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?

Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.

Musikalvecka: Les Miserables (2012)

Vi lyckliga som fick chans att åka till London mellan åren 1985 och 2004 minns säkert banderollerna utanför Palace Theatre i ena änden av Shaftesbury Avenue. Tricoloren och ett utmärglat barnansikte.

Själv såg jag aldrig scenversionen av den numera klassiska musikalen, jag var allt för snål för att hosta upp de rejäla summor som krävdes för en biljett. Men med streamingtjänster nära till hands blir det ju en helt annan grej med filmatiseringen från 2012.

Ocean’s 8 (2018)

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

The Devil Wears Prada (2006)

alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Enradare #1

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

The Intern (2015)

Redan år 1970 skaldade HasseåTage i sin 88-öresrevy med sången Blå Stetsonhatt: ”Vid trettitre, e´ man passé/vid trettifem, så kan man hälsa hem/vid fyrtio jämnt, e´ man ett skämt”. De frågade sig vad man skulle hitta på om man inte nöjde sig med att ”sitta i stadsparken och mata duvor”.

Interstellar (2014)

För ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society (2008)

London 1946. Britter och londonbor försöker långsamt återhämta sig efter ett brutalt krig. Många är utbombade och fortfarande är det dåligt med mat men bland de som har överlevt försöker man göra det bästa av situationen. Exempelvis fokusera på jobb.

Författarinnan Juliet Ashton är ute på en uppläsningsturné för samlingen av hennes omåttligt populära krigskåserier ”Izzy Bickerstaff Goes to War” (namnet Isaac Bickerstaff användes som pseudonym av Jonathan Swift), vilka tycks vara lika omåttligt populära när kriget nu är över. Men samtidigt försöker hon komma igång med ett nytt projekt och det vill sig liksom inte. Kanske är hon slutkörd efter att ha genomlevt kriget, kanske finns det inte så mycket att hämta, namnet till trots, i en berättelse om The Society to Protest Against the Glorification of the English Bunny som hon trodde.